Mmm… Monochrome

Idag satte jag min Leica i svartvitt läge, satte på ett 35mm, monterade ett virtuellt gulfilter och gav mig ut på en d-vitamin stärkande promenad genom Huskvarna.



De senaste månaderna har jag mestadels fotat i färg, men idag var det åter dags att dokumentera världen i fotografins sanna färger. Oftast fotograferar jag i färg men slår över till svartvitt i PhotoShop. Idag valde jag att fotografera i svartvitt. Om jag vill ha bilderna i färg får jag kolorera dem.




De flesta kamerorna har ett svartvitt läge, men för oss som föredrar att jobba med digitala mätsökarkameror finns det bara Leicor, samt två föråldrade Epsonkameror att välja på, det finns även en Zenith men det är i princip en M 240 med en annan logga. Några av de uppräknade kamerorna är dedikerade för svartvitt, medan de andra har svartvita lägen.



Även om min Leica inte är dedikerad för svartvitt är den som gjord för svartvitt foto. Det svartvita läget är mycket bra, och det finns många inställningsmöjligheter för olika filter och kontrast. Jag har inte behövt göra speciellt mycket efterbearbetning på bilderna. De flesta är i princip JPG direkt ut från kameran. I mitt tycke är det fullt acceptabel gråskala och kontrast i bilderna rakt ut från kameran.




Även om jag gärna skulle vilja ha en Leica M 10 Monochrome, duger min M 240 gott som substitut. Det är bara att "ladda" den med svartvitt när andan faller på, och gå ut och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid innan de för alltid försvunnit in i historiens annaler.



Text och foto: Mikael Good

Julkonserternas tid är nu

När julen står för dörren är julkonserter en viktig ingrediens. Både kända och okända artister ger sig ut på vägarna, och antalet julshower och konserter är många. För en del artister är julkonserterna en viktig födokrok som ska väga upp för skrala månader.




Jag brukar undvika julkonserter. Musiken är ofta uttjatad, och att lyssna på artister som för pengarnas skull ler och tindrar med ögonen samtidigt som de sjunger sånger om Jesus, som de ända inte tror på tilltalar mig inte. Det blir lite månglare i templet känsla över det hela. Personligen går jag hellre på en tät rockonsert med distade gitarrer och gung mot betonggolv, än på en tillrättalagd julkonsert eller show.




Men det finns initiativ som jag gärna stöder även om musiken inte är min tekopp. I går var jag på julkonserten - News of Hope i Kungsportskyrkan i Huskvarna. Överskottet från julkonserten kommer att gå till utsatta människor i kyrkans närområde. Bland de medverkande artisterna och musikerna fanns det ett och annat känt ansikte, men de allra flesta var glada amatörer.



Även om musikstilen inte riktigt var min, lyckades de väl med att knyta ihop säcken, de sjöng från hjärtat, och bjöd på en proffsig och trovärdig presentation i sång och dans om Jesus och hans föräldrar Maria och Josef, vilka är de mest centrala i julens budskap. Konserten höll på i en och en halv timma, men trots det kändes den inte långtråkig och tiden rann snabbt iväg. 





Tanken var att jag bara skulle ta ett par bilder till tisdagens tidning. Men det blev några fler då jag passade på att testa min nya begagnade kamera. Den fungerade mycket bra. Skärpan sattes mycke snabbt med ögonfokus, och den levererade perfekta bilder upp til 12 800 ASA, trots att det tidvis var ganska dunkelt i lokalen.



Text och foto: Mikael Good

En lögn springer fort, men sanningen hinner alltid ifatt den

De senaste veckorna har nyheter om hur den ena bloggprofilen och influeraren efter den andra fastnat med handen i kakburken, och nu misstänks de för att ha fabricerat sina inlägg för att få mer uppmärksamhet och trafik.

Influerare (influencers) är personer som på olika sätt har vunnit sina följares förtroende och försöker påverka deras attityder och handlingar i syfte att påverka dem åt ett visst håll. En del influerare får betalt av företag för att påverka sina följare, medan andra är det för att påverka opinionen åt ett visst håll. Influerare har mycket makt, och under lång tid har de undgått den mediala granskningen som andra personer med makt och inflytande med rätta utsätts för. Men nu har media börjat granska denna nya tidens makthavare och deras förehavande. Det visade sig ganska snart att några av de mest kända influerarnas uppgifter var misstänkt fabricerade och i en del fall plagierade.

För några år sedan hade jag bra snurr i bloggen och riktigt bra veckor hade jag runt 50 000 besök. Även om jag inte tjänade något på min blogg försökte jag hela tiden att toppa mina inlägg för att bibehålla antalet läsare och nå ännu fler. Ett tag var det nästan som att jag kände mig berusad över att jag hade så många läsare, och jag gjorde det mesta för att toppa mina inlägg. Vid ett tillfälle var jag ytterst nära att korsa den tunna röda linjen mellan sanning och fiktion, men i sista stund kom jag på bättre tankar och förpassade artikeln där jag gled på sanningen till papperskorgen där den hörde hemma.

Jag tror att det är precis det som har hänt influerarna som har granskats av media. De började med att sudda ut gränserna mellan sanning och fiktion i förhoppning att nå längre och påverka ännu fler. De rättfärdigade säkerligen sina lögner med förespeglingen att så länge syftet är gott så helgar ändamålet medlen. Oavsett vilket tror jag att det är viktigt att alltid hålla sig till sanningen. Ett italiensk ordspråk lyder: "En lögn springer fort, men sanningen hinner alltid ifatt den". När lögnen väl avslöjats kan det vara svårt att få tillbaka förtroendet till den som farit med lögn. Och all deras strävan och intentioner, hur goda de än har varit riskerar att slås i bitar och tyna bort. 

Självklart tycker jag att det är kul när mina blogginlägg röner uppmärksamhet och når lite längre, men jag drivs inte längre av det. Jag skriver för att jag tycker att det är kul, och så länge det är roligt kommer jag att fortsätta, oavsett om mina inlägg har ett par hundra besökare eller flera tusen.

Text och foto: Mikael Good

Mina bilder har visats 80 miljoner gånger

Det har aldrig tagits så många bilder som nu, men trots det visar vi upp allt färre bilder för andra. Men den motivationen drog jag igång ett projekt som gick ut på att jag laddade upp de flesta bilderna som jag tog under ett år på Google Maps.



Jag startade ett Local Guide-konto och började ladda upp bilder. Nu har det gått ett år sedan projektet avslutades, men jag har fortsatt att ladda upp en och annan bild på mitt Google Maps-konto. När jag var inne senast och tittade på besöksstatistiken, såg jag att mina bilder fått över 80 miljoner visningar. Det är en respektingivande siffra men samtidigt ska man ha i åtanke att den Local Guide som fått flest visningar har över 1 miljard!

Främst har jag laddat upp bilder från mitt närområde, samt från en del resor i och utanför landets gränser. Ska man nå över en miljard visningar gäller det att ladda upp bilder från kända landmärken och historiska platser. Tower Bridge och Frihetsgudinnan ger betydligt fler visningar än Esplanadbron och Jätten Vist i Huskvarna!





I mångt och mycket jobbade jag efter Dogma 07 principen. Jag gjorde ytterst lite handpåläggning på bilderna i bildbehandlingsprogram. Det finns en del sneda vinklar och horisonter samt en del färgfel i bilderna. Livet är inte perfekt och därför valde jag att lägga upp bilder som har en del fel och brister.



Text och foto: Mikael Good

"Kodachrome Leican" ökar i popularitet

På filmtiden fotograferade jag gärna med Kodak Kodachrome 25 och 64. Jag gillade framförallt filmen för dess kraftiga färger och kraftiga kontrast. Sedan jag började fota digitalt har jag saknat Kodachrome. Det går förvisso att göra filter som fungerar som filmen i bildbearbetninsprogram, men det blir aldrig riktigt samma sak.



På en sida för Leica M-användare var det en skribent som skrev sig varm om Leica M9. Anledningen var att Kodaksensorn i kameran påminner en hel del om Kodachrome. I början av året fick jag möjlighet att köpa en Leica M9 till ett mycket fördelaktigt pris. Nu har jag använt den av och till under några månaders tid. Kameran är hopplöst föråldrad men har en charm och en känsla över sig som ytterst få andra kameror har. Den har en riktigt bra mästökare och bilderna blir nästa magiska. I en tid där det nästan krävs en elktroingenjörs-examen för att hitta i menysystemet och utnyttja kamerors alla funktioner, är Leica M9 helt befriat från allsköns elektroniskt lullull. Menyerna är lätta att sätta sig in i och antalet funktioner är få.



Leica M9 var behäftad med ett allvarligt sensorproblem som gjorde att sensorn korriderade. Fram till för ett par år sedan erbjöd Leica en kostnadsfri sensorersättning eller ordentlig rabatt på ersättaren Leica M 240. Sensorproblemet gjorde att kameran störtdök i pris. Företrädaren Leica M8 som har en sensor i APS-H format såldes ibland för mer pengar än M9:an dom har småbildssensor. Många Leicafotografer nappade även på erbjudandet om att byta till M 240. Det gjorde att Leica fick in många M9:or med felaktiga sensorer. Men istället för att destruera kamerorna, valde Leica att i bästa återvinningsanda serva dem, byta sensor och klädsel på dem, och sälja dem som Leica M9 a la carte för drygt 30 000 kronor.



Trots prislappen sålde de uppfräschade kamerorna som smör i solsken. I och med den ökade efterfrågan steg begagnatpriserna på sensorbytta Leica M9, MP och ME ordentligt. De senaste månaderna har priserna gått upp en hel del för en fin M9:a med nybytt sensor, och jag skulle kunna få nästan dubbelt så mycket pengar för min M9:a mot vad jag gav för den. Det är inte illa för en kameramodell som har drygt tio år på nacken!

Text och foto: Mikael Good