Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera

Diskussionen går stundtals het om de nyaste digitalkameror har allt för många finesser som de flesta fotograferna egentligen inte behöver men ändå får betala för. Det fick mig att ställa frågan om hur min idealkamera egentligen ser ut och om den finns på marknaden?

Dagens kameror blir allt dyrare och de får fler och fler funktioner som många användare hade kunnat vara utan. Personligen önskar jag att tillverkarna gjorde kameror som var mer renodlade bildmaskiner för fotografer, och inte stillbilds-/vlogg-/filmkameror fyllda med tekniskt lullull och menyer fyllda med en labyrint av olika inställningsmöjligheter.

Det har hänt att jag missat bilder för att jag oavsiktligt kommit åt en av alla dessa knappar och rattar som översvämmar kameran och gör den svårnavigerad för alla utom utbildade ingenjörer. Pekskärmsfunktionen ställer om kameran i tid och otid. Det har även hänt att jag oavsiktligt kommit åt filmknappen och filmat när jag desperat försökt fotografera. Botemedlet mot detta vore en enkel avskalad kamera som inte skymmer sikten för fotograferandet och samtidigt inte gör avkall på vare sig bild- och byggkvalitet.

Det finns redan några renodlade kameror för stillbild. I Leicas digitala M-serie finns kameror som är strippade från spakar och rattar och har lättöverskådliga menyer. Nackdelen är att de inte är lämpade för teleobjektiv och inte är särskilt billiga. När jag jobbar med reportage har jag oftast ett 18-135 eller ett 24-105 och ett 70-200 och ibland ett 70-400, tyvärr funkar de objektiven inte så bra tillsammans med en mätsökarkamera. Och de som kan slanta upp upp närmare 80 tusen för ett kamerahus och 34 tusen för ett 35mm objektiv är nog lätträknade. 

Jag önskar att fler tillverkare byggde kvalitativa och renodlade kameror a la Leica och på så vis drev ned priset till rimligare nivåer. De behöver inte möjligtvis ha en mätsökare, för min egen del duger en högupplöst elektronisk sökare gott, men de fick gärna ha mycket kugghjulsrsomantik och lättöverskådliga menyer där man inte drunknar i alla finesser och inställningsmöjligheter.  

Fuji har de kamerorna tänker nog en och annan läsare. Jag håller med om att Fujis kameror är trevliga. De har bländarring på objektiven och klassiska inställningsrattar. Men de skjuter tyvärr över målet med sina svårnavigerade menyer och mängden av knappar, vred och rattar, vilka är allt för lätta att komma åt och gör så att man oavsiktligt ändrar inställningarna.

Helst skulle jag vilja ha en Sony A9 som är strippad från filmfunktioner och allt annat chip chop, som har en tidsratt a la Fuji, skärm utan pekfunktion som går att vända inåt, ratt för +/- kompensation, enkla och snabbnavigerade menyer, och bara de knappar, vred och rattar som verkligen behövs för stillbildsfoto. Bländarinställningen vill jag kunna göra på objektivet, och jag vill ha en tydlig avståndsskala för hyperfokal.

Som komplement till en sådan kamera skulle en Leica M10-P vara utmärkt för mig. Tyvärr kostar den fortfarande för mycket begagnat, men om ett par år har den säkerligen kommit ned till en för mig rimlig prisnivå. Fram till dess får jag hålla till godo med min A9:a och M240 vilka jag köpt riktigt billigt begagnat. Det är oftast de kamerorna som jag tar med mig på reportage tillsammans med ett 24-105 till Sonyn samt ett 21 och 35mm till Leican.



Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Gatuliv i Warszawa

Coronapandemin har satt käppar i hjulet för många resplaner denna sommar så även för mina. Men genom att återkomma till bilder som jag tagit tidigare år har jag kunnat resa iväg en stund i tanken och återupplevt det som jag har varit med om samt upptäckt nya saker i bilderna.

I mitten av december förra året besökte jag Warszawa tillsammans med familjen. Medan fru och barn besökte illusions museet i gamla staden passade jag på att njuta av det härliga vädret och flanerade runt i de historiska omgivningarna och dokumentera dem och människorna som vistades där med min kamera.





I länder som tidigare legat bakom järnridån har många äldre medborgare utsatts för säkerhetspolisens granskningar och därför kan de vara misstänksamma mot människor som smyger omkring med kameror. Min vana trogen var jag öppen med vad jag gjorde och smög inte omkring med kameran utan mötte människors blickar och gav dem ett vänligt leende om de överraskats av mitt fotograferande.





Jag såg nog inte så turistig ut för det var många turister från Polen och andra länder som frågade mig om vägen till olika sevärdheter. Även polsk TV som syns på en av bilderna ville göra en intervju med mig angående mina julaftonsplaner. När de förstod att jag inte var polack tog de tillbaka erbjudandet, men de gjorde det efter en stunds dividerande då de tyckte det lät spännande att jag skulle besöka släktingar i Indien tillsammans med familjen över jul och nyår.






Även om jag kan lite ryska som är besläktat med polska valde jag att prata engelska denna gången. Ryssar är inte så populära i Polen men å andra sidan kan de flesta yngre polackerna engelska nuförtiden, och äldre kan ofta tyska vilket gjorde det enkelt för mig att göra mig förstådd.



Jag använde en Ricoh GR II med GV-2 sökare och en Sony A6500 med 18-135mm till bilderna. De flesta bilderna tog jag med Ricohn.









Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Fotografera som en monark med hyperfokal

Autofokus i all ära, men det finns en gammal välbeprövad fokuseringsform som heter hyperfokal. Trots att den funnits med i många år är den fortfarande blixtrande snabb och ställer skärpan snabbare än de snabbaste autofokuskamerorna. Bäst fungerar hyperfokal med analoga kameror och vidvinkelobjektiv.





Jag såg nyligen en bild på drottning Elizabeth II där hon fotograferar hästkapplöpning med en Leica M. På bilden håller drottningen kamerahuset med bägge händerna, utan att ha ett finger på objektivets fokuseringsspak. Bilden lades upp i Leica M Series User Group på Facebook. Några yngre fotografer började raljera över drottning Elizabeth i kommentarsfältet och skrev kommentar i stil med: "Hon vet ju inte ens hur man ställer in skärpan! :)" .

Jag såg direkt att drottning Elizabeth II visste precis vad hon gjorde. Oftast håller jag själv min Leica på samma sätt när jag fotar med hyperfokal. Det gör jag för att inte oavsiktligt ändra avståndet på objektivet. De flesta bilderna som jag tar med min Leica tar jag med hyperfokal. Bäst fungerar hyperfokal med vidvinkelobjektiv upp till 35mm.





Med ett 35mm objektiv ställer jag avståndet på 5 meter, bländaren på 8 och tiden på 1/250. Det betyder att allt från 2.5 meter till oändligt blir skarpt. Det är bara att titta i sökaren, komponera bilden och trycka av när motivet är inom hyperfokalavståndet. När jag rör mig in i folksamlingar ändrar jag avståndet till 2 eller 3 meter, och om ljuset tillåter bländaren till 11 och tiden till 1/500.





Oftast kör jag med auto-iso med 1600 i topp. Förr när jag körde med film var jag oftast begränsad till 400 ASA, men nu kör jag digitalt med de fördelar som det för med sig, auto-iso är en av dem och möjligheten att förhandsvisa bilden är en annan. Men det finns en stor nackdel med digitala Leicor gentemot analoga och det är att de kan ha en viss fördröjning vid uppstart, vilket gör att man kan missa avgörande ögonblick för att kameran inte var redo.





För att motverka detta har jag valt att stänga av "snåljåpen" eller strömspararen som den även kallas. Leica M240 har ett riktigt kraftigt batteri som räcker för en hel dags måttligt fotograferande utan snåljåp. Äldre Leicor såsom M8 och M9 suger ur batteriet snabbt om man stänger av strömspararen och då kan det vara bra att ha ett par färska batterier i fickan. Nyare Leicor ska enligt uppgift vara snabbare i uppstarten.




Jag brukar uppmuntra dokumentärfotografer att gå ett steg närmare. Några av bilderna i artikeln skulle helt klart mått bättre av att vara fotograferade på lite närmare avstånd. Om det inte vore för corona-pandemin hade jag gärna gått närmare. Denna gången valde  jag att ställa hyperfokalen på 5 meter och respektera Folkhälsomyndighetens riktlinjer gällande säkerhetsavstånd. Nästa år hoppas jag åter att jag åter kan "dyka" in i folksamlingar med ett 21mm objektiv!




Bilderna i inlägget har jag tagit under juli månad med en Leica M240 och ett Summircron M 35mm ASPH. Mätsökarkameror är som gjorda för hyperfokalfotografering. Givetvis går det lika bra att fokusera hyperfokalt med andra kameror och objektiv men det är viktigt att objektivet har en avståndsskala. 






Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Gatuliv i Darjeeling

Staden Darjeeling som ligger i nordöstra Indien är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt utsökta te och för sin kvälls- och nattmarknad. Under julledigheten åker många inhemska turister till staden för att shoppa och besöka sevärdheter i staden och dess omgivningar.

Många av de inhemska turisterna kommer från södra och mellersta Indien. Där är det oftast betydligt varmare än i Darjeeling som ligger på ungefär 2050 meters höjd vilket gör att det kan vara riktigt kallt där på vintern. Turisterna som jag mötte hade på sig nyinköpta jackor, mössor, vantar och halsdukar för att skydda sig mot den för dem oväntade kylan.

Till skillnad från andra marknader som jag besökt i Indien såldes originalkläder  i Darjeeling och priserna var fullt jämförbara med dem i Sverige. Men givetvis fanns det även lokalproducerade kläder med priser som var riktigt låga med svenska mått mätt. Försäljarna var i vart fall inte vana med kunder som inte prutade och som tyckte att det var billigt!

Jag är alltid öppen med att jag fotograferar. Att smyga omkring eller att dyka på folk är inte någon fotograferingsstil som tilltalar mig. När jag tagit en bild möter jag ofta en blick med ett leende, och får oftast ett leende tillbaka.





I Indien fick jag även vara med på en hel del selfies. Min dotter utbrast ”Är du en kändis pappa” efter en anstormning av Indier som ville fotograferas tillsammans med mig. Även om jag är känd i vissa kretsar är jag ingen kändis per definition. Anledningen till uppmärksamheten berodde främst på att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig, och många Indier ville fotograferas tillsammans med ”Vikingen”! Jag vet inte hur många gruppfoton som jag är med på men det blev några stycken!




Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.

Text och foto: Mikael Good

"Svartvitt är fotografins sanna färg!"

Bildredaktörer och kommunikatörer som köper in bilder till olika publikationer efterfrågar ofta allmänna bilder på människor och miljöer. Därför kan det vara bra att inte glömma bort att ta den typen av bilder när man är ute på reportageresor. 




Jag tycker om att berätta med bilder och tänker ofta bildreportage när jag fotograferar. Därför är jag noga med att få med mig alla typer av bilder när jag är ute, och jag söker med varsam blick efter sådant som är värt att dokumentera. Det finns ofta en stor efterfrågan på allmänna bilder till artiklar och reportage och genom åren har jag fått många sådana bilder publicerade i olika tidningar och medier.



Tyvärr är det allt för sällan som jag får leverera bilder i svartvitt i Sverige. Det beror främst på att många svenska redaktörer och kommunikatörer inte förstått att "svartvitt är fotografins sanna färg" som Robert Frank uttryckte det! När jag levererat bilder utomlands är det sällan som de frågar om jag har bilderna i färg.




Bilderna i inlägget tog jag i södra Serbien i slutet av september 2018. Jag använde en Fujifilm X-T2 och ett 18-135.





Text och foto: Mikael Good