Bildreportagens tid är inte över

Det gläder mig att två bildreportage toppar listan över de mest lästa inläggen på Fotosidans blogg just nu. De som har följt med i min blogg genom åren vet att jag brinner för bildreportage. En del av dem har jag publicerat i bloggen. Men jag har även fått med en hel del bild- och textreportage i olika tidningar.

Bildreportagens tid är inte över, och jag hoppas att jag kan inspirera fler fotografer till att göra sammanhängande reportage från resor eller från sin hembygd. Det kan vara svårt att få med bildreportage i tidningar, men bloggen är ett utmärkt forum att publicera dem på.

Ett av de mest populära bildreportagen som jag gjorde förra året handlade om sambaskolan A Bunda från Göteborg. Jag passade på att dokumentera dem när de deltog i karnevalen på Öxnehagadagen i Huskvarna i maj förra året. Bilderna publicerade jag i bloggen. Sedan dess har de fått ordentlig spridning i sociala media. Jag fick inget betalt för mitt jobb, men ibland är det minst lika viktigt att få vara med och göra andra människor glada.

I följande länk kan du ta del av hela reportaget om A Bunda som jag publicerade i bloggen förra året. Jag måste redan nu varna för att det innehåller väldigt mycket bilder: La Vida Es Un Carnaval



Text och foto: Mikael Good

Instagram - en både älskad och hatad plattform för fotografer

Instagram är en plattform som är både älskad och hatad av fotografer. Men tänk om Instagram inte är för oss fotografer utan för alla dem som kravlöst vill dela sin privata och personliga bilder med vänner och familj. De som tar sina bilder med den smarta telefonen, och som med ett par knapptryck, ett filter eller två laddar upp dem i flödet.

När jag efter en tids tvekan började ”Instagramma” för drygt fem år sedan flödade plattformen över av bra dokumentärbilder, gatufoton, reportagebilder och andra högklassiga bilder som gav mig inspiration. Genom algoritmer exponerades jag för ännu mer bra dokumentärfotografi, och det var oftast en njutning att låta fingret svepa över skärmen och swajpa igenom flödet efter nya bildfynd.

Men i takt med att kommersiella krafter såsom influensers, kändisar och varumärkesstrateger tagit över Instagram har mitt intresse svalnat. Med åren har jag utvecklat en svår allergi mot reklam, och de överproducerade bilderna som följer i reklamens kölvatten får mig att må illa. Idag svämmar Instagram över med selfies, intetsägande filmer, rosenlundare och sockersöta bilder på husdjur och bebisar som ska locka till likes, allt varvat med kändisar, influensers och annonser som ska leda till konsumtion.

Om man bortser från den dåliga bildkvaliteten var Instagram till för ett par år sedan ett relativt bra forum för fotografer från hela världen att visa upp smakprov från sitt arbete på, och på så vis nå en större publik än vad de annars hade fått. Via bion kunde man enkelt klicka vidare till deras hemsidor, som serverade ett större smörgåsbord av högupplösta bilder av högsta klass.

Personligen är jag inte så förtjust i Instagram. Framförallt tycker jag att det är krångligt att ladda upp bilder. Tanken är i och för sig att man ska ta bilder med sin smarta telefon, men jag avskyr att fota med telefon, och vill helst ha en sökare att titta i när jag fotograferar. Jag vill helst kunna ladda upp bilderna som jag tagit med min kamera via datorn, och det kan jag av någon outgrundlig anledning inte göra med Instagram. Jag är hänvisad till att ladda upp bilderna med en flipprig smartphone, som är långsam att arbeta med.

Jag har insett att Instagram är fel forum för mig. Och jag behöver egentligen inte Instagram för att nå ut. Men jag fortsätter ändå att periodvis skapa innehåll, utan att själv konsumera. Andra forum fungerar mycket bättre för mig. De senaste fem åren har ett par tusen av mina bilder publicerats och nått en betydligt större publik än vad de gjort på Instagram. Även bloggen på Fotosidan har varit ett bättre forum att nå ut på för mig, och många av inläggen landar runt 10 000 besök över tid.

Men jag har kanske fel glasögon när jag ser på Instagram. Det kanske inte alls är en plattform för fotografi. Tänk om det är en plats där människor får jämföra sig med varandra, där de får dela sina gladaste och mörkaste stunder, peppa varandra, engagera sig, och låta sig inspireras genom att swajpa i det ständigt växande flödet av bilder som kankse får dem att må bra och drömma sig bort en stund. Kanske har de bättre resistens mot reklam än vad jag har, eller så väljer de helt enkelt att sugas in i reklamens svarta hål.

Text och foto: Mikael Good

Orsakerna bakom tiggeriet

De senaste åren har tiggeridebatten böljat fram och tillbaka i landet. Många har åsikter i frågan men det är få som har försökt hitta de egentliga orsakerna bakom, och ställt frågan varför de som tigger kommer hit? Några som har försökt skapa sig en bild är Bayerischer Rundfunk, som träffade några av dem som tigger på gatorna i München och bestämde sig för att följa med dem hem till Rumänien.



I en dokumentär av Anna Tillack som visades på Bayerischer Rundfunk (BR) den 29 november 2019, följer en reporter med en romsk kvinna som tigger för sitt uppehälle på gatorna i München till hennes hemby Tufanu i Pauleascadalen i Rumänien. Det visar sig snart att kvinnan inte är del av något organiserat gäng, hon tigger för att hon inte har något annat val. I hennes hemby Tufanu är arbetslösheten hög , män och kvinnor åker till andra EU-länder med hopp om jobb eller för att tigga och på så sätt försörja sina familjer, medan de äldre i samhället tar hand om barnen.

Dokumentären är på tyska. Men om du behärskar språket är den väl värd att se, då den rätar ut en del frågetecken om orsakerna varför människor tigger: https://youtu.be/iLB1ji4WrDk

Det kändes lite märkligt för mig att se dokumentären. När jag var i Tufanu 2014, träffade och pratade jag med många av dem som är med i BR:s dokumentär. Några av dem som är med var barn när jag var där, nu är de vuxna, och som så många andra vuxna från byn tigger de i andra europeiska länder. När jag var där tiggde de flesta från Tufanu i Österrikiska Salzburg, sedan ett par år tillbaka har de precis som människorna i grann byarna, börjat resa till München, Stockholm, Jönköping, Linköping med flera städer.

Sedan mitt besök har det hänt en del positivt i Tufanu. 2015 byggdes byskolan ut med medel från Norge. Och lärarna får hjälp med transport till och från skolan av den rumänsk missionsorganisationen Somebody Cares Romania som arbetar i området. Tidigare kunde lärarna inte ta sig till skolan när det regnade, då den enda vägen dit är en uttorkad flodbädd som svämmas över när det regnar. Missionsorganisationen har även byggt ett missionshus, där de har söndagsskola och aktiviteter för barn och ungdomar. De har även dragit en vattenledning över berget så att byinvånarna har tillgång till rent vatten. Men fortfarande är arbetslösheten hög, och så länge den är det kommer de vuxna Tufanuborna precis som så många andra rumäner, att fortsätta att resa till andra EU-länder med hopp om jobb och inkomst. Orsakerna bakom tiggeriet är allt som oftast arbetslöshet, i kombination med fattigdom, diskriminering och utanförskap.








Text och foto: Mikael Good

I Indien har många kvinnor tunga arbeten

En stor orsak till att det inte är så många som dokumenterar arbetare i Sverige är att det är svårt att få tillträde till byggarbetsplatser och industrier i landet, oftast beror det på säkerheten. Men i andra länder är det lättare. När jag nyligen var i Indien fick jag tillträde att dokumentera arbetsplatser som jag inte hade fått vistas på i Sverige.



Säkerhetstänket i Indien skiljer sig radikalt från Sverige. Skydds- och säkerhetsutrustning saknas på de flesta arbetsplatserna. En annan skillnad mot Sverige är att många av dem som jobbat på byggarbetsplatserna som jag besökt är kvinnor. Tunga kroppsarbeten räknas som klassiska mansjobb i Sverige, men i Indien är det inte ovanligt att kvinnor har tunga arbeten. I Sverige tjänar byggnadsarbetare ganska så bra. I Indien är det ett låglöneyrke, och arbetarna tjänar bara ett par tior per dag.



Jag kommer att skriva mer om de arbetsplatserna som jag besökt i ett kommande reportage. Materialet är ganska omfattande, och arbetet med repet kommer att ske på min fritid när jag har tid och lust att jobba med det. När det är klart är det inte omöjligt att det dyker upp i någon tidning.



Text och foto: Mikael Good

Tummen upp för Fotosidans läsningsstatistik

Tack vare Fotosidans nya funktion med tydligare läsningsstatistik har jag kunnat se att 2019 totalt sett var ett bra bloggår för mig,  även om  jag inte publicerade mer än 48 inlägg. Det minst lästa inlägget hade 1643 inklick och det mest lästa 16854. 

Mellan tummen och pekfingret ligger snittet på 5000-6000 inklick. Det är ett ganska bra resultat med tanke på att en webbad tidningsartikel i en lokal- eller mindre rikstäckande tidning brukar ha ungefär lika många inklick. Men jag skriver inte för att få många inklick, utan för att jag tycker att det är roligt. Under 2019 skrev jag även ett 50-tal artiklar som jag fick betalt för. Några av artiklarna passerade 50000 inklick på webben och hade 10000-tals läsare i tryckt form.

Mina tre mest lästa inlägg på Fotosidan 2019 var:
”När ljuset inte riktigt räcker till”, som hade 16854 inklick
”En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla”, som hade 15582 inklick
”Kinesiska M-objektiv för kräsna fotografer”, som hade 15408 inklick

Text och foto: Mikael Good