Samban sätter kroppen i gungning – stort bildreportage

Förra året bevakade jag A Bunda, Escola de samba de Gotemburg när de medverkade på Öxnehagadagen. De plockade fram den rätta karnevalsstämningen och bjöd på en färgsprakande tillställning, fylld med mycket glädje och rytmer precis som det ska vara vid en karneval.





Jag la upp ett bildreportage på Fotosidan och till dags dato har det haft lite mer än 10 000 visningar. A Bunda är slang för "rumpan" på portugisiska vilket kan ha drivit en del trafik till artikeln. Men det finns en förklaring till namnet. När sambaskolan deltog i Köpenhamnskarnevalen 1984, kom de som en liten svans efter danska A Banda i karnevalståget. Någon föreslog halvt som halvt på skämt att de skulle kalla sig "A Bunda" och så blev det.






Tanken var att jag skulle dokumenterat A Bunda även i år men coronaviruset satte tyvärr stopp för de planerna. I slutet av förra veckan gick jag igenom bilder från maj 2019 och då bestämde jag mig för att plocka fram några bilder från Öxnehagadagen och göra om dem till svartvitt, mest för att se hur färgsprakande bilder blir om man gör om dem till fotografins sanna färger – svartvitt. Jag tycker faktiskt att det funkar, men mycket beror på alla färgstarka personer som är med i A Bunda. De behöver ingen extra färg för att lysa. Några av bilderna i artikeln har aldrig tidigare publicerats.






Jag hoppas att 2021 ska bli ett normalt karnevalsår. Och då skulle jag vilja dokumentera Öxnehagadagen och Hammarkullekarnevalen. Jag använde en Sony A7rII med ett 70-200 och en Leica M 240 med ett 28mm till bilderna.










Text och foto: Mikael Good

Vilken cool kamera, är det en Fuji?

Läkare, tandläkare, direktörer, hipsters, eller andra penningstinna grupper tänker många fotografer på när de hör det klassiska kameramärket Leica nämnas. Men det finns faktiskt en del reportagefotografer som gärna arbetar med Leica, en av dem är jag.

Jag har alltid legat en bit under snittlönen för män i min egen ålder med samma kompetens och utbildning som mig. Men trots det går det ingen nöd på mig, och jag har haft råd med ett antal digitala Leicor genom åren. Hemligheten är att jag har köpt dem begagnat. Initialt är de dyra men när det har gått ett par år brukar priserna nå nivåer som passar min plånbok.

Personligen tycker jag att silverfärgade och svarta Leicor är lika snygga. När jag arbetat med silver Leicor har det hänt att jag fått frågan om vilken film jag använder och vart jag framkallar den. Med en svart Leica väcker jag inte lika mycket uppmärksamhet. Även om det är glesare mellan frågorna händer det att folk reagerar på kameran, men kanske inte alltid på det sätt jag förväntar sig. En ung man som såg mig med kameran utbrast: ”Vilken cool kamera, är det en Fuji?”.

När jag körde med Fujifilm X-Pro2 fick jag ofta frågan om det var en Leica, men jag hade inte riktigt räknat med att få den motsatta frågan om Leican var en Fuji! Fujis kameror i X-Pro och X100-serierna är Leicaliknande. Det är bra kameror, och de har genomsiktssökare. Med rätt objektiv blir bildresultatet nästan i paritet med Leica, men de saknar den där speciella 3D-looken, och färgerna som man får med Leicaobjektiv. Men framförallt saknar Fujikamerorna mätsökare, en genomsiktsökare är ett bra substitut, men personligen vill jag ha en mätsökare.

När jag jobbar med Leica kör jag oftast med 35mm och hyperfokal. Jag ställer tiden på 1/250 dels sekund, bländaren på 8 och avståndet på 5 meter, och ASA på auto med 100 i botten och 2500 i topp. Mätsökaren använder jag främst när jag behöver finlira på bländare 2, 2.8 eller 4, och när jag använder ett ljusstarkt normalobjektiv eller kort tele tar jag hjälp av en EVF-sökare som jag sätter i blixtskon.

Förr när jag använde film, och var ivrig att framkalla den och se resultatet brukade jag klämma av de sista bildrutorna framför spegeln för att inget skulle gå tillspillo. Många Leicafotografer gjorde samma sak, och för många blev det som en ritual att göra så, det kanske är en förklaring till att det är såpass vanligt bland Leicafotografer att ta självporträtt.

Text och foto: Mikael Good

Jakten på skärpa kan kväva kreativiteten

I min kameraväska finns objektiv som är perfekt balanserade och ger riktigt bra kontrast, skärpa och färger. Men ibland är det befriande att låta dem ligga kvar i väskan, och montera på ett objektiv med mycket karaktär på ljusfångaren, och låta kreativiteten flöda.






Skärpeintrycket är subjektivt, den ene tycker si och den andra så, och ett objektiv som är perfekt i testbänken kan vara riktigt beiget och tråkigt i praktiken. Jakten på den perfekta skärpan kan kväva fotograferingslusten. Därför kan det vara befriande att simma emot strömmen en stund, och göra något radikalt annorlunda för att hålla kreativiteten vid liv.







Min nyaste ljusfångare har tider upp till 1/32000, vilket möjliggör fotograferande på full glugg i starkt solljus med ljusstarka objektiv utan att jag behöver montera på något kreativitetsdödande gråfilter. Jag har ett 7Artisans 50mm f1.1 som har väldigt mycket karaktär. När jag bländare ned det ett par steg beter sig objektivet nästan som ett normalt normalobjektiv, men på bländare 1.1 är det så där härligt uselt och märkligt att det kittlar mitt kreativa sinne. 






På största bländaröppning blir det nästan storformatskänsla på bilderna. Bilderna blir inte lika uselt bra som med mitt Sima 100mm f 2 macro. Men det objektivet är lite för långt för allmän fotografering och har lite för mycket överstrålning. Ett 50mm objektiv passar mig bättre. Trots fokuseringshjälpmedel är det svårt att manuellt ställa skärpan rätt på 1.1, men Techart PRO-adaptern som ger AF med M-objektiv skötte fokuseringen åt mig med bravur, och jag kunde koncentrera mig på bildskapandet istället.

Kreativiteten fick flöda fritt under min upptäcktsfärd i närområdet. Jag dök in på motiv som jag kanske inte alltid ser. Med hjälp av objektivet kläddes de i en svag sekelskiftskänsla, och nu pratar vi inte förra seklet, utan det förrförra. Bilderna framkallade jag rakt upp och ned  i ACR och sedan körde jag dem genom en egenkomponerad plug-in i Silver Effex Pro 2.

Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Kvällsmarknaden i Darjeeling

Att fotografera när det är mörkt är oftast svårt, det kräver ofta långa tider och stativ. Att fota människor i rörelse på natten är ännu svårare. Men med dagens imponerande ljusmaskiner går det att fotografera i miljöer där man tidigare gick bet så vida man inte använde blixt.






Den nordindiska staden Darjeeling är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt te och för sin kvälls- och nattmarknad. Den senare lockade mig, men innan jag gav mig ut i marknadsvimlet passade jag på att äta middag tillsammans med familjen på klassiska Pine Tree Hotel. Deras korianderdipp, som jag avnjöt tillsammans med nybakat naanbröd var fantastiskt gott, även deras Rogan josh fick klart godkänt. Mätt i magen gav jag mig ut i kvällningen för att dokumentera marknaden utrustad med ett ljusstarkt 35mm, samt en kompakt systemkamera med bildstabilisering.

Min vana trogen smög jag inte omkring och försökte inte gömma mig bakom kameran. Jag sökte aktivt kontakt och var öppen med vad jag gjorde. Precis som vid andra tillfällen i Indien fick jag vara med på en hel del selfies. Det var många som ville vara med på bild med ”den Skandinaviske vikingen”. En av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig och det bidrog säkerligen till populariteten. Jag har letat lite efter bilderna på Google, men har ännu inte sett några.

Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. Inte ens cigarettfimpar var undantagna från förbudet som de märkligt nog är i Sverige. Trots att jag letade hittade jag inget skräp. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.




När jag kände mig mätt på intryck och möten efter att ha vandrat runt på marknaden i ett par timmar styrde jag åter stegen till hotellet och den sköna sängen. Ett par timmar senare var det dags för uppstigning för vidare transport med taxi till Tiger Hill med familj och vänner för att titta på soluppgången som ska lysa upp bergskedjan Himalaya. Om vi hade lite extra tur skulle vi kanske få se toppen på Mount Everest, men det är en annan berättelse.

Bilderna i inlägget togs med en Sony A6500, samt ett Voigtländer Ultron 1.7/35mm ASPH med en Techart PRO Leica M – Sony E autofokus Adapter. Kameran hade inga problem med att hitta fokus i dunklet, och fokuseringen var i princip lika snabb som med dedikerade AF-objektiv. A6500 har märkligt nog bara en inmatningsratt, men med den här kombon kan jag göra som jag föredrar och styra bländaren på objektivet och tiden med inmatningsratten.

Text och foto: Mikael Good

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”

I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35” svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good