Miljöbilder från Lettland

Ett land som jag rest på många reportageresor till genom åren är Lettland. Under mina resor har jag dokumenterat flitigt och jag har mängder av bilder på letter i olika åldrar och deras närmiljö.

Men det finns en typ av bilder som jag tyvärr har missat att ta och det är allmänna miljöbilder. Den typen av bilder är viktiga för berättandet när man bygger bildreportage, och det är inte alltid som man kan göra om dem ifall det skulle behövas. Några av miljöerna på bilderna finns inte längre kvar eller har förändrats kraftigt genom åren. En del har rivits och ersatts av nybyggnationer.




Text och foto; Mikael Good

Svartvita dokumentärbilder lockar läsare till bloggen

Det mest lästa inlägget i min blogg förra året hade rubriken ”När ljuset inte riktigt räcker till” och handlade om mitt besök i en romsk by utanför Pazardzjik i Bulgarien strax innan mörkrets inbrott.



Inlägget illustrerades med några opolerade svartvita dokumentärbilder som tagits på höga ASA. Till dags dato har inlägget lockat lite mer än 20 000 läsare. När man skriver ett blogginlägg är det svårt att på förhand riktigt veta vilken typ av inlägg som lockar läsare. Men min personliga erfarenhet är att inlägg som illustreras med rakt, enkelt dokumentärfoto, gärna i svartvitt fortfarande går hem i stugorna. Inläggen som handlar om dokumentärfoto som jag lagt upp i bloggen har överlag haft många läsare.



Jag kommer att försätta att dela med mig av mina svartvita dokumentärbilder från jordens alla hörn i min blogg, men inte för att locka läsare utan för att jag älskar dokumentärfoto och gärna delar med mig av mina bilder och upplevelser till andra, och så länge som jag har minst en läsare kommer jag att fortsätta. Bilderna i inlägget tog jag med en Fuji X-T1 och ett 18-135mm.

Text och foto: Mikael Good

Corona sätter stopp för reportageresor

Det är viktigt att gräva där man står och dokumentera sin hemmiljö. Men lika viktigt tycker jag att det är att resa till andra länder och möta nya människor och berätta om deras livssituation och öden i text och bild.



De senaste 15 åren har jag varit på reportageresor i Egypten, Lettland, Indien, Kina, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Turkiet, en del av länderna har jag rest till flera gånger. Jag brinner verkligen för att träffa och berätta om människorna som jag möter, särskilt de som tillhör minoritetsgrupper eller lever i marginalen. Genom åren har jag fått en hel del reportage och bilder publicerade, men framförallt har jag träffat många intressanta människor, och flera av dem har jag kontakt med via sociala medier.



Det jag saknar mest under den pågående corona-pandemin är möjligheten att åka på reportageresor. Innan pandemin hade jag bokat en resa till Indien och en till Serbien. Tyvärr blev resorna inställda. Med tanke på världsläget är det fullt förståligt, men samtidigt är det tråkigt att inte kunna få göra det som jag förberett mig för och brinner för. Förhoppningsvis kommer jag snart att kunna åka ut på reportageresor igen.



Fram till dess får jag stilla min resfeber genom att gå igenom bilder från tidigare reportageresor. I våras köpte jag två hårddiskar där jag har samlat alla mina bilder från tidigare resor. Jag har även passat på att gå igenom många av bilderna och har framkallat ett par tusen av dem. Någongång i framtiden ska jag försöka göra en bok eller två av materialet.






Text och foto: Mikael Good

Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera

Diskussionen går stundtals het om de nyaste digitalkameror har allt för många finesser som de flesta fotograferna egentligen inte behöver men ändå får betala för. Det fick mig att ställa frågan om hur min idealkamera egentligen ser ut och om den finns på marknaden?

Dagens kameror blir allt dyrare och de får fler och fler funktioner som många användare hade kunnat vara utan. Personligen önskar jag att tillverkarna gjorde kameror som var mer renodlade bildmaskiner för fotografer, och inte stillbilds-/vlogg-/filmkameror fyllda med tekniskt lullull och menyer fyllda med en labyrint av olika inställningsmöjligheter.

Det har hänt att jag missat bilder för att jag oavsiktligt kommit åt en av alla dessa knappar och rattar som översvämmar kameran och gör den svårnavigerad för alla utom utbildade ingenjörer. Pekskärmsfunktionen ställer om kameran i tid och otid. Det har även hänt att jag oavsiktligt kommit åt filmknappen och filmat när jag desperat försökt fotografera. Botemedlet mot detta vore en enkel avskalad kamera som inte skymmer sikten för fotograferandet och samtidigt inte gör avkall på vare sig bild- och byggkvalitet.

Det finns redan några renodlade kameror för stillbild. I Leicas digitala M-serie finns kameror som är strippade från spakar och rattar och har lättöverskådliga menyer. Nackdelen är att de inte är lämpade för teleobjektiv och inte är särskilt billiga. När jag jobbar med reportage har jag oftast ett 18-135 eller ett 24-105 och ett 70-200 och ibland ett 70-400, tyvärr funkar de objektiven inte så bra tillsammans med en mätsökarkamera. Och de som kan slanta upp upp närmare 80 tusen för ett kamerahus och 34 tusen för ett 35mm objektiv är nog lätträknade. 

Jag önskar att fler tillverkare byggde kvalitativa och renodlade kameror a la Leica och på så vis drev ned priset till rimligare nivåer. De behöver inte möjligtvis ha en mätsökare, för min egen del duger en högupplöst elektronisk sökare gott, men de fick gärna ha mycket kugghjulsrsomantik och lättöverskådliga menyer där man inte drunknar i alla finesser och inställningsmöjligheter.  

Fuji har de kamerorna tänker nog en och annan läsare. Jag håller med om att Fujis kameror är trevliga. De har bländarring på objektiven och klassiska inställningsrattar. Men de skjuter tyvärr över målet med sina svårnavigerade menyer och mängden av knappar, vred och rattar, vilka är allt för lätta att komma åt och gör så att man oavsiktligt ändrar inställningarna.

Helst skulle jag vilja ha en Sony A9 som är strippad från filmfunktioner och allt annat chip chop, som har en tidsratt a la Fuji, skärm utan pekfunktion som går att vända inåt, ratt för +/- kompensation, enkla och snabbnavigerade menyer, och bara de knappar, vred och rattar som verkligen behövs för stillbildsfoto. Bländarinställningen vill jag kunna göra på objektivet, och jag vill ha en tydlig avståndsskala för hyperfokal.

Som komplement till en sådan kamera skulle en Leica M10-P vara utmärkt för mig. Tyvärr kostar den fortfarande för mycket begagnat, men om ett par år har den säkerligen kommit ned till en för mig rimlig prisnivå. Fram till dess får jag hålla till godo med min A9:a och M240 vilka jag köpt riktigt billigt begagnat. Det är oftast de kamerorna som jag tar med mig på reportage tillsammans med ett 24-105 till Sonyn samt ett 21 och 35mm till Leican.



Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Fotografera som en monark med hyperfokal

Autofokus i all ära, men det finns en gammal välbeprövad fokuseringsform som heter hyperfokal. Trots att den funnits med i många år är den fortfarande blixtrande snabb och ställer skärpan snabbare än de snabbaste autofokuskamerorna. Bäst fungerar hyperfokal med analoga kameror och vidvinkelobjektiv.





Jag såg nyligen en bild på drottning Elizabeth II där hon fotograferar hästkapplöpning med en Leica M. På bilden håller drottningen kamerahuset med bägge händerna, utan att ha ett finger på objektivets fokuseringsspak. Bilden lades upp i Leica M Series User Group på Facebook. Några yngre fotografer började raljera över drottning Elizabeth i kommentarsfältet och skrev kommentar i stil med: "Hon vet ju inte ens hur man ställer in skärpan! :)" .

Jag såg direkt att drottning Elizabeth II visste precis vad hon gjorde. Oftast håller jag själv min Leica på samma sätt när jag fotar med hyperfokal. Det gör jag för att inte oavsiktligt ändra avståndet på objektivet. De flesta bilderna som jag tar med min Leica tar jag med hyperfokal. Bäst fungerar hyperfokal med vidvinkelobjektiv upp till 35mm.





Med ett 35mm objektiv ställer jag avståndet på 5 meter, bländaren på 8 och tiden på 1/250. Det betyder att allt från 2.5 meter till oändligt blir skarpt. Det är bara att titta i sökaren, komponera bilden och trycka av när motivet är inom hyperfokalavståndet. När jag rör mig in i folksamlingar ändrar jag avståndet till 2 eller 3 meter, och om ljuset tillåter bländaren till 11 och tiden till 1/500.





Oftast kör jag med auto-iso med 1600 i topp. Förr när jag körde med film var jag oftast begränsad till 400 ASA, men nu kör jag digitalt med de fördelar som det för med sig, auto-iso är en av dem och möjligheten att förhandsvisa bilden är en annan. Men det finns en stor nackdel med digitala Leicor gentemot analoga och det är att de kan ha en viss fördröjning vid uppstart, vilket gör att man kan missa avgörande ögonblick för att kameran inte var redo.





För att motverka detta har jag valt att stänga av "snåljåpen" eller strömspararen som den även kallas. Leica M240 har ett riktigt kraftigt batteri som räcker för en hel dags måttligt fotograferande utan snåljåp. Äldre Leicor såsom M8 och M9 suger ur batteriet snabbt om man stänger av strömspararen och då kan det vara bra att ha ett par färska batterier i fickan. Nyare Leicor ska enligt uppgift vara snabbare i uppstarten.




Jag brukar uppmuntra dokumentärfotografer att gå ett steg närmare. Några av bilderna i artikeln skulle helt klart mått bättre av att vara fotograferade på lite närmare avstånd. Om det inte vore för corona-pandemin hade jag gärna gått närmare. Denna gången valde  jag att ställa hyperfokalen på 5 meter och respektera Folkhälsomyndighetens riktlinjer gällande säkerhetsavstånd. Nästa år hoppas jag åter att jag åter kan "dyka" in i folksamlingar med ett 21mm objektiv!




Bilderna i inlägget har jag tagit under juli månad med en Leica M240 och ett Summircron M 35mm ASPH. Mätsökarkameror är som gjorda för hyperfokalfotografering. Givetvis går det lika bra att fokusera hyperfokalt med andra kameror och objektiv men det är viktigt att objektivet har en avståndsskala. 






Text och foto: Mikael Good