Min önskekamera är äntligen här

Äntligen är det en kameratillverkare som tänkt helt rätt och tillverkat min önskekamera. Det känns nästan som om jag själv har fått skriva ned mina specar på ett papper och sedan har de gjort kameran efter det :) Nej, jag pratar inte om den groteskt överpimpade Nex-7:an i Hasselbladskostym, den är förresten inget annat än ett stort fett brand suicide… Jag pratar om Leica M. Den kameran öppnar onekligen nya möjligheter för oss som föredrar små smidiga mätsökarkameror. 

För mig lockar möjligheten att använda mina gamla avlagda Praktica PB-objektiv på en kamera med digtial småbildssensor. Den där sista raden var ett skämt. Men för alla dem som sitter på riktigt dyr R-optik eller på fin Zeissoptik för Contax kan den nya M kameran vara en dröm. Jag skulle tro att mannen som sålde bort sin professionella R-utrustning för en spottstyver på en begagnatbörs för drygt ett år sedan är rejält sur över sitt tilltag just nu… 

För min del är det trevligt att Leica har släppt sin M-kamera och om ett par år så kanske jag får råd att köpa en bättre begagnad Leica M. Fram till dess får mina digitala substitut räcka gott. 

Om ni vill ta del av riktigt bra samtida lettisk dokumentärfoto tycker jag att ni ska göra ett besök på den här hemsidan: http://fkmagazine.lv/



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved

Den økonomiske krisens store tapere

Du har sikkert hørt om den økonomiske krisen i Latvia. Det meste som skrives om Latvia i media er tall og uttalelser som kommer fra politikere og økonomer, eller artikler om krisen som skrives av utenlandske journalister over en kaffe latte på en trendy kafé i Riga. La meg i stedet ta deg med på en tur til den pittoreske middelalderbyen Cesis, 85 km nordøst for Riga, der jeg møtte noen av de virkelige taperne under og etter den økonomiske krisen.



Hakk i hæl på sosialarbeider Ivita fra Cesis kommune og bistandsarbeider Liana Velka fra Riga gikk jeg opp en gammel, knirkende spiraltrapp i en nedslitt boligblokk til en like nedslitt leilighet. I døren til leiligheten ble vi møtt av en smilende ung mor, Dace Gimenes, som tok imot oss. Daniela 4 år, så nysgjerrig opp bak sin mor. Vi gikk gjennom det lille kjøkkenet og inn i stuen, hvor jeg hilste på faren Aldis, Sandra 2 år og lille Krister 11 måneder. Den eldste datteren, Adrija, er 6 år og går på førskolen. Familien Gimenes hadde sett frem til vårt besøk med store forventninger. Det var første gang de hadde fått besøk av noen fra et annet land, og barna hadde på seg sine fineste klær. For latviere er det viktig å holde fasaden utad og ikke se fattig ut.
- Du arbeider vel ikke for en latvisk avis, sier Dace og ser litt spent på meg. Da jeg forklarte at jeg er en skandinavisk frilansjournalist, slappet hun av.
Familien var bekymret for hva naboene ville tro hvis artikkelen ble publisert i en latvisk avis, for i Latvia er det skamfullt å være fattig.

Uegnet leilighet for ung familie
De seks personene i denne familien klynger seg sammen i en liten, slitt ett-roms leilighet på 40 kvm med stort behov for renovering. Rommet varmes opp av en gammel vedovn som sprer varmen til hele rommet. Det er mugg på de gulnede veggene som opprinnelig er dekket med tapet, et skittent, blått teppe ligger på parketten foran en lav og skitten sovesofa som har sett sine beste dager for lenge siden. En ekkel stank av urin ligger over leiligheten. Den kommer fra toalettet i samme etasje, et toalett som de deler med en annen familie.
- Huff det er så skittent og fælt her; du må vel ikke ta bilde av kjøkkenet eller badet? sa mamma Dace og så bedende på meg da jeg løftet kameraet for å ta et bilde. Det lille kjøkkenet hadde vannskader og var fullt av mugg og helt uegnet for en småbarnsfamilie …
- Jeg forsøkte å gjøre leiligheten ren og ryddig før dere kom, men jeg klarer ikke å få den ren selv om jeg prøver hardt, sa mamma Dace.
Selv om jeg ikke har en spesielt ømfintlig nese, avstod jeg fra å besøke det stinkende toalettet.



Uegnet leilighet for småbarnsforeldre
Som småbarnsforelder ville jeg aldri ha bodd slik familien Gimenes bor. Spesielt ikke med en liten gutt som Krister, som nysgjerrig smaker på alt han finner på gulvet. Mamma Dace og pappa Aldis gjør alt for å holde motet opp, slik at barna ikke skal bli engstelige. Aldis er svært bekymret for situasjonen., Han har uførepensjon på grunn av en hørselsskade, men vil likevel arbeide slik at han kan klare seg selv, forsørge familien og ikke være avhengig av støtte og andre menneskers velvilje.
- Ingen ønsker å ansette småbarnsforeldre. De vi kjenner som har jobb, får lavere og lavere lønn og etter noen måneder får de ikke lønn i det hele tatt, sier Dace med tårer i øynene.
Jeg løfter kamerat og tar et bilde av barnet. Daniela ville se bildet på kameradisplayet med én gang. Hun kommenterte bildet på latvisk samtidig som hun lo sånn at hun nesten ble kvalt. Hun minner meg om min egen datter Marcia, som er i samme alder. De har det samme glimtet i øyet og samme nysgjerrighet på verden omkring seg.



Merkelig gjeldsordning
Med strøm og varme koster leiligheten ca kr 1 500 pr måned. Det er for dyrt for familien Gimenes, som flyttet til den lille kommune Cesis for et år siden i håp om å finne arbeid. Aldis’ uførepensjon er på kr 1 125 i måneden. Mamma Dace får for tiden kr 1 500 måneden i fødselspenger for sønnen Krister. Når Krister fyller et år opphører fødselspengene og går over til barnebidrag på ca kr 120 måneden per barn.
- Jeg vet ikke hvordan vi skal klare oss når fødselspermisjonen opphører; vi kommer ikke til å ha penger til mat til barna våre. Min eldste datter Adrija har taleforstyrrelser og hun trenger en logoped, men det har vi heller ikke penger til.

Familien har stort behov for sosialhjelp, men for å få det må de først bli registrert i Cesis. Det ville ikke ha vært noe problem hvis ikke eieren av leiligheten hadde satt foten ned og nektet. Eieren krever at familien først skal betale et depositum på kr 2 250 før han vil registrere dem på leilighetens adresse, og det er penger som familien ikke har mulighet for å skaffe. Den forrige leietakeren forlot bare leiligheten og ingen vet hvor han befinner seg. Selv om det høres rart ut i våre ører, er det i Latvia lov å kreve den gamle leietakerens gjeld fra nye leietakere.
Jeg spurte hvorfor ikke denne familien også forlot leiligheten og la gjelden bak seg.
- Hvor skal vi gjøre av barna våre nå i vinter da? svarte Dace.



Den økonomiske krisens store tapere
- Vi prøver å finne et billigere sted å bo utenfor byen eller på landet der barna kan løpe fritt omkring. Her blir jeg redd hver gang vi går ut på grunn av trafikken. Vi ønsker også å dyrke poteter og grønnsaker for å holde kostnadene nede, sier Dace Gimenes. Med matpriser som er like høye som i Norge, er det vanskelig for familien å få matpengene til å strekke til.  Som oftest har de bare råd til å kjøpe basisvarer som poteter, brød og løk.

Jeg sa adjø og forlot familien Gimenes. Det føltes som jeg hadde sittet i en tidkapsel og blitt ført tilbake til det fattige Sverige på 1920-tallet, som min gamle bestemor har fortalt meg om mange ganger.



Oppriktig medfølelse for dem med stor behov for hjelp
Sosialarbeideren Ivita er fortvilet over familien Gimenes situasjon og hun gjør alt som står i hennes makt for å hjelpe dem. Da sosialtjenestens reglene hindret henne i å gi dem mer hjelp, tok hun kontakt med Liana Velka fra Riga, og gjennom henne har familien mottatt krisehjelp i form av mat, klær, hygieneprodukter og til og med leker til barna. Det som først og fremst slo meg under mitt besøk i Cesis var engasjementet de ansatte i sosialtjenesten la for dagen for sine klienter, til tross for at arbeidsmengden deres har fordoblet seg siden i fjor samtidig som lønnen deres er redusert med ca 40%. Sosialtjenesten får mindre og mindre penger til sin virksomhet. Sosialarbeiderne i Cesis drives av en oppriktig medfølelse med de som trenger hjelp. De liker ikke å gi dem penger i hånden. I stedet betaler de en del av husleieutgiftene, kjøper basisvarer og vitaminpiller til barna, samt betaler skolepenger og barnehageavgifter.

Familien Gimenes er en familie som ønsker å gjøre rett for seg. I mange fattige familier i dette området har fedrene, og i noen tilfeller også mødrene, lett for å ta til flasken for å drukne sine sorger, med det resultatet at de da iallfall blir ute av stand til å ta seg av barna sine. Det er grunnen til at sosialtjenesten ikke ønsker å gi sine kunder kontante penger i hånden. Risikoen er stor for at pengene blir drukket opp.



Tekst & foto: Mikael Good 

Klicka på länken om du vill läsa reportaget på svenska: http://chasid68.blogspot.se

Bistånd - Att hjälpa kan vara att stjälpa

Det är många svenska företag och privatpersoner som skänker kläder, leksaker, möbler, husgeråd, mat med mera till Lettland och på sätt och vis är det bra för hjälpen behövs verkligen. Men medaljen har även en baksida. 



Vad händer när den lokala lettiska klädbutiken, leksaksaffären, sportbutiken, och matvarubutiken måste slå igen för att de inte kan möta konkurrensen från våra hjälpsändningar? Då kommer det att bli ännu svårare att få tag på de varorna som behövs när vår hjälp upphör.

En lösning på problemet skulle kunna vara att vi skänker pengar som därefter omvandlas till presentkort som kan delas ut av socialförvaltningen. Då skulle även de lokala handlarna få del av kakan och kunna fortsätta sin verksamhet och även se till att fler kom i arbete. En del av de prylarna som vi skänker skulle kunna säljas i lettiska second-hand butiker och på så vis skulle vi kunna se till att ett antal arbetslösa får ett arbete som de kan försörja sig och sina familjer på och överskottet från verksamheten skulle kunna gå till presentkort till de mest utsatta grupperna.

Då skulle vi få en win-win situation som skulle gynna alla parter. De lokala handlarna skulle kunna fortsätta sitt arbete och inte bli utkonkurrerade av våra hjälpsändningar och de som behöver lite extra stöd för att hålla näsan ovanför vattenytan skulle få det. Att ge bistånd handlar om långsiktigt tänkande som ska bygga upp och utveckla ett samhälle. Att bara pumpa in hjälp utan att tänka efter först är ungefär lika dumt som att sätta ett plåster på ett kraftigt blödande sår som behöver ses om och sys.



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Svenska journalisters pinsamma tystnad

Svensk media är som bekant pinsamt tysta om det tuffa ekonomiska läget i vårt östra grannland och alla dom personliga tragedierna som följt i kölvattnen av den ekonomiska depressionen i Lettland. En depression som letterna i mångt och mycket har den svenska regeringen, inhemska politiker och de svenska storbankerna att tacka för...



För de journalisterna som vill skulle det enkelt gå att gräva fram en hel del smaskiga nyheter om de svenska storbankernas vanvettiga utlåning och den svenska regeringens spel för att rädda Sveriges ekonomi på bekostnad av den lettiska. Men när det väl dyker upp nyheter om Lettland i svensk media är det oftast någon svensk journalist som har rest till gamla stan i Riga och gjort ännu en intetsägande intervju med någon kulturpersonlighet eller politiker över en perfekt latte. Deras källkoll och research är oftast bristfällig och inte helt med sanningen överenstämmande. De ställer svenska frågor och får svenska svar på sina frågor och deras fördomar om letterna förstärks snarare än försvagas. Många svenska journalister verkar ha glömt att Lettland ockuperades av Sovjetunionen i 47 år och att letterna fick tillbaka ett land som hade blivit helt kört i botten 1991. Svenska journalister skulle behöva åka utanför gamla stan i Riga så att de med egna ögon får se hur det är ställt med landet.

Jag gör vad jag kan för att berätta om situationen i Lettland men tyvärr blir mina möjligheter att göra det allt mer begränsade då uppdrag efter uppdrag uteblivit av olika orsaker. Många svenska tidningar väljer att plocka in mer lättsmält material som hjälper dem att sälja många annonser. Det är lite märkligt då mina artiklar och reportage från Lettland trots allt har varit mycket uppskattade bland läsarna och de riktade reportagen som jag gjort för biståndsorganisationer har dragit in riktigt stora belopp. Jag är för övrigt en av få svenska reportrar och journalister som har en ganska så bra inblick och kunskap om Lettland.



Missförstå mig bara inte, jag tycker definitivt att man ska resa till Lettland. Landet behöver det extra kapital som turisterna för med sig. Turismen genererar arbetstillfällen så att fler letter får en möjlighet att försörja sig. Har du inte varit i Riga så tycker jag definitivt att du ska boka en weekendresa dit. Det är en trevlig och vacker stad som har mycket att erbjuda till låga priser. Är du intresserad av arkitektur- eller gatufoto så kommer du garanterat att hitta trevliga miljöer och för dem som älskar porter kan jag förtälja att det lettiska ölet håller mycket hög internationell klass.

All Images and text © Mikael Good. All Rights Reserved.

Om ni behöver anlita en erfaren socialreporter och dokumentärfotograf med ett stort hjärta och engagemang för människor i kris. Som har stor kunskap om östeuropa. Då är ni varmt välkomna att höra av er till mig. Tidigare har jag jobbat en hel del för biståndsorganisationen Hoppets Stjärna men jag söker nu efter nya uppdragsgivare och samarbetspartners. På följande länk finns ett litet urval av arbeten från Kina, Lettland och Ryssland som jag har fått publicerade i olika trycksaker och tidningar, under fliken info finns även mitt telefonnummer och min mailadress: http://www.chasid.fotosidan.se/viewpf.htm?pfID=318240

Även om bra artiklar om Lettland lyser med sin frånvaro i svenska media så finns det ett och annat undantag. Här kan du läsa en artikel av Birgitta Forsberg på Affärsvärlden som sammanfattar orsaken till den lettiska krisen på ett mycket bra sätt: http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article503807.ece

"True Wealth is to be known and appreciated among the least of us" - Mikael Good

Text och foto: Mikael Good

Jag är fortfarande spelbar på arbetsmarknaden

Nu är det ett nytt år och det här året är fyllt med nya spännande utmaningar. Min högsta önskan detta året är att få vara med och tjäna de minsta och svagaste grupperna på vår jord med mina gåvor.



Trots att jag bara arbetade drygt två veckor som reporter förra året fick jag ändå vara med och samla in miljonbelopp till behövande människor genom mina reportage och mina bilder. Visst jag behöver också pengar för att kunna betala mina räkningar men jag tjänar hellre andra människor med mina gåvor än har en massa pengar som är overksamma på banken.

– Din almanacka måste vara helt fulltecknad, sa en dansk fotojournalist till mig efter att ha gått igenom min portfolio.
Sanningen är den att min almanacka är långt ifrån fulltecknad. Min önskan är att uppdragen skulle bli tillräckligt många så att jag skulle kunna försörja mig på dem i år. Jag är definitivt ingen fattigdomsturist som åker runt för att ta spektakulära bilder och få ihop berättelser som ska lyfta upp mig själv i rampljuset. Jag försöker att tjäna de människorna som jag möter med de gåvorna som jag har fått och jag gläds när jag får vara med och vara ett litet ljus i mörkret för de minsta och svagaste.

Det är inte bara min danska kollega som har förundrats över att jag fortfarande är spelbar på arbetsmarknaden. Många människor som korsade min väg förra året har uttryckt sin förundran över att jag inte har något arbete. Jag brukar få rådet att bredda mig när jag är i kontakt med arbetsförmedlingen. Min motfråga brukar vara hur bred ska jag bli för att få ett arbete? Efter det att jag ofrivilligt slutade i reklamsvängen för två år sedan har jag haft projektanställningar som informatör/kommunikatör, webbredaktör, reporter, fotojournalist och redigerare.



Den kommentaren som har stärkt mig mest var när ängeln från Riga Liana Velka, som är ett stort föredöme för mig sa till mig:
– Mikael, det är så kul att arbeta tillsammans med dig, du för med dig så mycket hopp och glädje till människorna som du möter.
Utan att förhäva mig skulle jag vilja säga att jag skulle bli en stor tillgång för vilken biståndsorganisation som helst om de valde att anställa eller anlita mig. Något som jag verkligen är bra på är att dra in pengar till de som bäst behöver dem.



I min portfolio hittar du en del arbetsprover samt mina kontaktuppgifter: http://www.chasid.fotosidan.se/portfolios.htm

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved.