Magnum firar 50 år som band men är inte redo för gungstolen

I år firar de brittiska rockarna Magnum från Birmingham 50 år. För att fira jubileet gav de sig ut på en turné. I torsdags nådde turnén Huskvarna och där fanns jag på plats i teaterladan i Folkets Park som var fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla fans.

För ovanlighetens skull var jag inte på konserten för att jobba, men jag hade med mig en liten Ricoh GR III  i fickan för att stilla den värsta abstinensen, och jag skrev ned några notiser på telefonen av ren vana. Efter att förbandet Million gjort sitt var det dags för Magnum, som har en trogen publik i Skandinavien att äntra scenen. Av dialekterna att döma förstod jag att en del av mina "grannar" på första raden rest långväga för att se bandet.

Även om de sålt ett par miljoner skivor totalt och har en stor låtskatt har Magnum aldrig riktigt slog igenom i de breda folkmassorna. Det är lite märkligt för bandet är riktigt bra live och den karismatiska sångaren Bob Catley fick snabbt publiken på fötter, publiken var med på noterna och sjöng allsång i bandets klassiska låtar från 1980-talet. Men trots att Bob och gitarristen Tony Clarkin passerat 70 med några år är det inte något mossigt band. De har fortfarande mycket kvar att ge, bland annat håller de två senaste plattorna som kom 2020 och 2022 mycket hög kvalitet och låtarna från dem gör inte bort sig i helheten.

Med ålderns rätt kan inte Bob Catley ta lika höga toner som tidigare (han fyller 75 år i september) och får hjälp av basisten tillika backupsångaren Dennis Ward när det behövs. Men på det hela taget håller Bobs röst, och även om han inte är riktigt lika rörlig som förr så ränner han runt på scenen, hoppar, dansar och drar igång publiken när den börjar bli för stel. "Rockin' Chair" är en av låtarna som bandet spelar under konserten, den innehåller textraden "I ain't ready for no rocking chair" och Magnum visar med eftertyck att de inte är redo för gungstolen ännu. Det är mycket möjligt att det blir en ny skiva (det 23:e i ordningen) och en ny Sverigeturné redan nästa år!

De flesta gitarristerna brukar tappa farten när de blir äldre men Tony Clarkin spelar flinkare och tyngre än tidigare. Borta är det svulstiga 80-tals soundet och det har istället ersatts med tyngd och kraft vilket jag uppskattar. Rytmsektionen bestående av Dennis Ward och Lee Morris (trummor) ger bra stabilitet åt låtarna medan Rick Benton (keyboard) väver sparsmakade syntmattor fria från 80-tals svulst och pomp.

Personligen uppskattar jag att bandet spelar många nya låtar, men en del i publiken är missnöjda. De vill sjunga eller rättare sagt skråla med i låtarna. Men det är inte någon nostalgiafton med allsång som bandet bjuder på, det är en konsert, och de vill visa att de fortfarande kan ställa skåp. I mitt tycke visar de med bravur att de fortfarande är att räkna med. Att de spelar min favoritlåt Kingdom of Madness som extranummer gör min dag. Även om jag var mer än nöjd med konserter skulle jag gärna hört fler låtar från min favoritplatta med Magnum; Chase the Dragon. Soldier of The Line och The Spirit hade varit intressanta att höra i en ny ljudkostym. 

Text och foto: Mikael Good

Svartvitt är fotografins sanna färg

Jag är en förespråkare av enkel rak fotografering, fri från specialeffekter och manipulationer. Kärnan i mitt fotograferande är att lyfta fram människorna på bilderna och bjuda in betraktaren till ett personligt möte, och för det ändamålet fungerar svartvitt bäst för mig.



I och med att jag ofta rör mig bland människor i utsatthet är jag noga med att det syns vad jag håller på med, och därför är jag öppen och tydlig med mitt fotograferande och söker aktivt kontakt med människor som jag möter. På sätt och vis umgås jag fram mina bilder. Jag har min egen stil och personlighet, men jag har låtit mig inspireras av fotografer vars arbetsmetod och bilder tilltalar mig. En av dem är Robert Frank, och hans arbetsmetod och sätt att närma sig människor har inspirerat mig. I följande citat berättar han kort om sin metod, och varför han valt att arbeta i svartvitt:



„Black and white are the colors of photography. To me, they symbolize the alternatives of hope and despair to which mankind is forever subjected. Most of my photographs are of people; they are seen simply, as through the eyes of the man in the street. There is one thing the photograph must contain, the humanity of the moment. This kind of photography is realism. But realism is not enough—there has to be vision and the two together can make a good photograph. It is difficult to describe this thin line where matter ends and mind begins.“ – Robert Frank



Mer än så behöver egentligen inte sägas. Förutom att det behövs ett verktyg som är en naturlig förlängning av vad ögat ser och upplever, ett verktyg som inte ställer sig mellan fotograf och motiv genom krångliga menyer och för många inställningsmöjligheter. Efter många års letande tror jag äntligen att jag har funnit det verktyget, men det tar vi nästa gång.




Text och foto: Mikael Good

Leica M11 och bloggtorka

Det har varit skralt med bloggposter från min sida den senaste tiden. Men ni behöver inte oroa er, bloggtorkan beror på att min tid inte riktigt räckt till. Bilder tar jag fortfarande, även om det inte blev några reportageresor att tala om förra året gjorde jag en del uppdrag och fick ett par hundra bilder publicerade i olika medier. Nu tar jag sikte på ett nytt år, och hoppas att jag snart kan ge mig ut i världen igen.

Appropå något helt annat så verkar det som om Leica M11 snart kommer att lanseras. Igår dök en Leica M11 video med Ralph Gibson upp på internet. Den försvann nästan lika snabbt som den dök upp men den finns att se på Leica Rumours. Jag är lite sugen på en M10, och om det kommer en ny kamera innebär det att begagnatpriserna kommer att gå ned till ungefär den nivå som jag är beredd att betala för den.

Bilden tog jag i Lettland 1995 och jag använde mig av en analog kamera med ett 50mm objektiv samt Kodak Tri-X.

Text och foto: Mikael Good

Psalmsång i det fria

Utanför Pingstkyrkan i en stad i mellersta Bulgarien mötte jag den här gamla damen som satt och sjöng psalmer. Hon tillhör den turkisk/romska minoriteten i området. En grupp som tidigare mestadels varit muslimskt. I området där hon bor har många av dem konverterat från Islam till Kristendom de senaste åren. När jag frågade om jag fick ta en bild av henne, sken hon upp, skakade på huvudet och sa glatt "Da"!

Text och foto: Mikael Good

Bokprojektet är satt på paus

Tidigare har jag skrivit om att jag har satt igång med att göra tre stycken fotoböcker om romer i Europa. En har jag redan beställt och fått hem provtryck på. Men i och med att jag inte var nöjd med resultatet, kommer jag framgent att vända mig till ett annat tryckeri som är bättre på svartvitt. Men först har jag bestämt mig för att gå på djupet i mitt släktforskningsprojekt för att räta ut ett antal frågetecken om mitt ursprung. När frågetecknen väl är uträtade kommer jag att fortsätta med fotoböckerna och då kanske med ett nytt perspektiv.



Släktforskning är intressant och inbegriper en hel del detektivarbete. Men med hjälp av MyHeritages utmärkta tjänst har jag på kort tid kommit långt bak i tiden, och en del frågetecken har redan kunnat rätats ut, och så snart min DNA-matching är klar kommer jag antagligen komma längre i min forskning och få ännu fler svar. Och om den pekar i den riktning som jag tror kan det öppnas nya möjligheter till finansiering av bokprojektet.



Text och foto: Mikael Good