Tänk brett när du jobbar med bildreportage

När man jobbar med bildreportage är det viktigt att inte bara ta porträttbilder och missa att ta miljöbilderna som behövs för att bära berättelsen vidare. Det är viktigt att det finns ett bra och brett urval att välja på när bilderna till artikeln ska väljas ut av redaktören.



I mitt arbete som tidningsredigerare gör jag bland ett antal reportage- och featuresidor i veckan. Vad gäller bilder är det en sak som de flesta skribenterna och även en del fotografer missar och det är bilder på människor i miljö. Oftast skickar de med ett antal porträttbilder i stående och liggande format. Men bilder på människor i den miljön som de vistas i, samt detaljer som berättar lite mer om personerna framför kamera lyser allt som oftast med sin frånvaro.



När jag själv gör reportage är jag mån om att få till en bra samverkan mellan text och bild, och jag försöker att ta många olika typer av bilder som bildredaktören sedan kan välja bland så att samverkan mellan text och bild blir så bra som möjligt. Jag undviker också att skicka in allt för många bilder för att urvalet inte ska bli för svårt. Å andra sidan går det alltid att publicera extra bilder i tidningarnas webbupplagorna. 



Vid ett antal tillfällen har jag instruerat skribenter som åkt ut på reportageresor om vilken typ av bilder som behövs till ett reportage. Porträttbilder, både liggande och stående, människor i miljö, detaljer både exteriört och interiört, bilder på hus och lägenheter, grannskap. För några år sedan gjorde jag även en "reportagefoto" för dummies som jag skickade med oerfarna fotografer, den innehöll även några intervjufrågor som fotografen kunde ställa och som någon annan sedan kunde sammanställa och skriva ihop. Alla kan inte skriva men att lära sig att ta anteckningar är en bra kunskap som kan leda till mer jobb för fotografer. Tidigare har jag skrivit ihop en hel del anteckningar åt andra och klätt dem i en språklig dräkt.



Bilderna i inlägget tog jag i samhället Malu Vânăt som ligger i mitten av Rumänien i september 2014. Några av dem har tidigare publicerat i tidningar och på SVT. Kvinnan på bilden var i akut behov av en levertransplantation och 50.000 hade samlats in av svenska privatpersoner och organisationer till mediciner, mat och resor till sjukhuset. Ett par veckor efter mitt besök fick hon genomgå en levertransplantation på ett sjukhus i Bukarest. Nu lever hon och har hälsan.






Text och foto: Mikael Good

En teplockerska från Birpala

Jag träffade kvinnan som tillhör adivasi minoriteteten på en julfest på en skola i staden Birpala i Nordöstra Indien i december 2017. Hon hade tidigare jobbat som teplockerska på ett stort teplantage utanför staden. När plantaget lades ned i början av 2017 blev hon av med sitt arbete och hon försörjde sig nu på olika daglönarjobb. På julfesten fick hon ett paket som innehöll en kudde och en värmande filt samt basvaror som skulle räcka en månad.

Text och foto: Mikael Good

När New Delhi vaknade – stort bildreportage

Årets första timmar tillbringade jag i New Delhi. I gryningen bestämde jag mig för att lämna hotellet och ge mig ut på en promenad för att dokumentera staden och dess invånare när gryningens första värmande strålar väckte dem ur sin nattslummer. 





Natten hade varit "bone frezing cold" som meterologen hade utryckt det på TV dagen innan. Termometern hade letat sig ned ända till 5 minusgrader, vilket är ovanligt i New Dehli. Nattemperaturen brukar ligga på 7 grader i januari och på dagen runt 18 grader. Jag slapp frysa då klimatanläggningen på hotellet höll temperaturen på en behaglig nivå, men för alla dem som bodde på gatan eller i dåligt isolerade lägenheter var det en riktigt kall natt, och de fick kura ihop sig tätt insvepta i filtar för att hålla den envisa kylan borta.




I december 2017 var jag också i New Delhi, då var staden insvept i en tjock smog som förpestade luften och lungorna. På grund av min astma kunde jag tyvärr inte gå ut och bekanta mig med omgivningarna. Denna gången förde kylan det goda med sig att det var betydligt mindre smog än vanligt, luften var betydligt mer lättandad och solens värmande strålar kunde fritt leta sig ned och värma de frusna människorna i den köldslagna storstaden.






I takt med att staden tinade upp återgick livet till det normala, gatuförsäljarna kom cyklande med sina varor för att vara på plats när människorna började myllra på gatan. Några hade redan börjat flockas runt teförsäljarna som sålde rykande varmt te. På min vandring mötte jag Tuc Tuc- och taxichaufförer, skoputsare, torghandlare, en familj som sålde ballonger med kärleksbudskap, samt andra vuxna och barn som levde och verkade i området. Jag stannade till och pratade med en del av dem, och fick även vara med på en och annan selfie.






Hela tiden var jag öppen och ärlig med mitt fotograferande, och hälsade glatt på dem jag mötte. För mig är det viktigt att de som eventuellt vill opponera sig har en chans att göra det. Av samma anledning tackar jag i princip aldrig nej när någon vill ta en bild på mig eller tillsammans med mig. Personligen är jag ganska trött på fotografer som smyger omkring med kameran, skjuter från höften eller på annat sätt "stjäl" bilder på sina medmänniskor. Rent lagligt är det tillåtet att göra så på offentlig plats, men rent moraliskt är det fel enligt mig.






Föga visste jag då att bildreportaget från New Delhi skulle bli det enda utlandsreportaget som jag gjorde under 2020. Under våren hade jag bokat in resor till både Indien och Serbien, men de blev tyvärr inställda på grund av corona-pandemin. Men å andra sidan har jag haft tid att gå igenom äldre bilder från jordens alla hörn, en del av dem har jag delat i bloggen under året och andra har jag samlat för kommande bildreportage, publiceringar och för ett kommande bokprojekt.






När jag är ute på reportageresor reser jag lätt och har med mig så lite utrustning som möjligt. Till reportaget använde jag mig av en Sony A6500 med ett 18-135mm och en Ricoh GR II (APS). 










Text och foto: Mikael Good

Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good

En av de mest prisvärda digitalkamerorna

För en del fotografer är foto en prylsport och de letar ständigt efter nya bättre kameror och objektiv i hopp om att kunna ta bättre bilder eller för att få ett dyrbart smycke att hänga runt halsen. Det är inte ovanligt att fotografer har en kamerautrustning som med råge överskrider deras behov.

Som journalist och kommunikationsansvarig fotograferar jag en hel del i jobbet och måste ha kameror och objektiv som fungerar för de olika uppdragen som jag ställs inför. Hade jag varit hobbyfotograf och publicerat de flesta bilderna på nätet och gjort en eller annan print skulle jag i princip klara mig med min 12 år gamla Leica. Journalist- och fotouppdrag är inte direkt välbetalda och många av fotograferna och journalisterna som jag möter har förhållandevis enkla kameror och objektiv.

På ett av uppdragen som jag nyligen var på, halade en kvinnlig frilansjournalist upp en Canon EOS 20D med kitzoom ur sin handväska. Jag hajade till och sa:
– En sån kamera har jag också haft, det är en riktigt bra kamera.
Hon skrattade till och sa:
– Den har hängt med länge, jag har inte råd att byta kamera på grund av en tajt frilansbudget, men tidningen är fortfarande nöjd med fotona som jag tar.
Jag läste hennes artikel och såg hennes bilder ett par dagar senare och bilderna höll bra nyhetsklass trots den i mångas ögon smått antika kameran.

Men trots att uppdragen inte är så välbetalda har jag kunnat betala för utrustningen genom dem. De flesta kamerorna och objektiven har jag köpt begagnat. På så sätt har pengarna räckt längre än vad de gjort om jag köpt nytt. En fördel med att köpa begagnat är att värdeminskningen blir mindre. När jag av olika anledningar har bytt kamera eller objektiv har jag nästan alltid fått tillbaka lika mycket som jag gav.

En av kamerorna som jag använt flitigt det senaste året är en begagnad Fujifilm XT-1. Men trots att kameramodellen har drygt fyra år på nacken är bildresultatet bra och den är fullt användbar upp till 6400 ASA. Jag har levererat ett par hundra bilder som jag har tagit med XT-1:an och bildkvaliteten räcker gott och väl för tryck i både dagstidningar och magasin.

Jag ser ingen anledning att byta upp mig trots att Fujifilm har släppt nyare kameror. Skillnaden i bildkvalitet mellan XT-1 och XT-2 är minimal och jag är av åsikten att det är bättre att lägga pengar på bättre objektiv än på nya kameror. För samma peng som en bättre begagnad XT-2 kostar har jag köpt en XT-1 med batterigrepp, blixt, 18-135mm samt ett ljusstarkt 23/1,4.

Det är en utrustning som jag i princip alltid har med mig och med den kan jag klara de flesta uppdragen som jag ställs inför. I mitt tycke är Fujifilm XT-1 en av de mest prisvärda digitalkamerorna på marknaden och den duger gott för professionellt bruk.

Bilden på kvinnan i inlägget tog jag under en reportageresa till Bulgarien och jag använde en Fujifilm XT-1 med ett 18-135mm objektiv.

Text och foto: Mikael Good