Jag lever min dröm med ett 50mm f/0.95

Ett objektiv som jag länge drömde om att köpa är Canon 50mm f/0.95 som även kallas för ”Dream lens”. För ett par år sedan höll drömmen på att gå i uppfyllelse. Jag fick möjlighet att köpa ett exemplar som konverterats till Leica M för 10 000 kronor, tyvärr backade jag ur affären. I dag kostar ett objektiv i samma skick 30 000 kronor!





Tidigare var Canon ganska så ensamma om sitt mätsökarkopplade 50mm f/0.95 men de senaste tio åren har det dykt upp ett antal ljusstarka normalobjektiv med bländare 0.95 på marknaden. Kvaliteten på dem varierar från urusel till absoluta toppklass. Leica Noctilux-M 50mm f/0.95 ASPH är toppklass, men det är även priset på drygt 120000 kronor. Trots prislappen är det ett populärt objektiv med Leica mått mätt och leveranstiden är lång. Men har man pengarna och användning för objektivet är det dock inget att tveka på.





I och med att jag i icke corona-tider fotar en hel del konserter och gärna rör mig i lite dunklare miljöer ansåg jag att det var berättigat för mig att skaffa ett ljusstarkt normalobjektiv för att vinna lite mer tid, få lite mer skärpesläpp och kunna nå lite längre in i dunklet. Men samtidigt ville jag inte lägga allt för mycket pengar på ett specialobjektiv som jag bara skulle använda vid ett antal tillfällen. Egentligen har jag för många objektiv. Men jag har svårt att tacka nej till objektiv som är fyllda med karaktär och som simmar mot den rådande perfektionsströmmen.





Efter att ha gått igenom en del tester av olika objektiv kom jag fram till att TTArtisan 50mm f/0.95 skulle passa mig. I mångt och mycket är det en billig kopia på Leica Noctilux-M. Det ser ut som en Noctilux-M både vad gäller utseende och storlek, och det är välbyggt men inte i samma klass vad gäller bildkvaliteten. Glaset i TTArtisan objektivet kommer inte från AG Schott och har därför inte den tredimensionella känslan i bilderna som Noctilux. 





Även om det inte kan mäta sig med Noctilux-M så är TTArtisan 50mm f/0.95 fortfarande ett bra objektiv om man jämför med de andra ljusstarka objektiven på marknaden. I de tester som jag tagit del av står det sig väl mot Canon 50mm f/0.95 även om det 60-åriga Canonobjektivet överlag är bättre. Jag ville inte köpa TTArtisan objektivet nytt för 7250 kronor och bestämde mig för att vänta in ett begagnat objektiv. När det dök upp till ett riktigt fyndpris slog jag till! Behöver du inte bländare 0.95 är det bättre att köpa ett 50mm f/1.4 eller f/2.0. Ett sådant objektiv är mindre och smidigare och oftast skarpt från kant till kant när man bländar ned ett par steg. 





Nu har jag använt objektivet lite mer än en vecka. Att sätta skärpan på bländare 0.95 med mätsökaren på min M240 är en riktig utmaning, men med hjälp av den elektroniska Visoflexen går det hyfsat. Ännu bättre fungerar objektivet på min Sony A9. Med hjälp av en Techart Pro autofokusadapter sätts skärpan hyffsat snabbt även i lite mörkare miljöer, och den stora högupplösta sökaren gör det enkelt att sätta skärpan manuellt när så behövs. TTArtisan 50mm f/0.95 är känsligt för motljus, och kantskärpan blir aldrig riktigt bra, men  jag är överlag nöjd med hur det presterar och dess optiska tillkortakommanden utnyttjar jag kreativt. 





Jag längtar efter att fota konserter med objektivet, jag tror att det kommer att bli grymt bra bilder. Förra året testade jag att dokumentera ett par konserter med ett 7Artisan 50mm f/1.1. Testet gav mersmak, men jag var inte helt nöjd med hur objektivet presterade. Men jag är övertygad om att TTArtisan 50mm kommer att göra ett bättre jobb.



Objektivet är suveränt för porträtt och stämningsbilder på mellanstora avstånd, men det har som sagt sina brister. De gångerna som jag behöver ett perfekt normalobjektiv har jag ett Carl Zeiss 50mm f/1.4 för Contax som jag kör med adapter på Sonyn. Trots att det tillverkades på 70-talet står det sig fortfarande mycket väl i konkurrensen och bilderna har samma tredimensionella känsla som moderna Leicaobjektiv. Det är egentligen inte så konstigt med tanke på att objektivglaset också kommer från AG Schott i Mainz. Egentligen är Zeisset så perfekt att jag tycker att det är tråkigt, men för en del jobb behövs det lite tråkigare objektiv, alla kunder är inte så glada i experimentlusta.



Bilderna i inlägget togs på ett rivningshotat industriområde i Huskvarna med ett TTArtisan 50mm f/0.95 samt en Sony A9 med en Techart Pro LM-EA7 autofokus adapter. De flesta av dem är tagna på full glugg och 1/32000 sekund. Det är främst den här typen av bilder samt konserter som jag kommer att använda objektivet till.





Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Nationell bönekonferens på Ralingsåsgården 2019

För många svenskar är frikyrkovärlden en tämligen okänd värld. Idag är det inte ovanligt att man inte besökt en Gudstjänst eller något annat möte i en frikyrka. Fram till 1980-talet var situationen en annan och på den tiden hade de flesta varit på en Gudstjänst eller en konsert i ett frikyrkligt sammanhang.

Förr i tiden var det inte ovanligt att fotografer bevakade det som hände i frikyrkovärden. Vem minns inte Lennart Nilssons reportage om Frälsningsarmén från början av 1960-talet. Det resulterade i tre bildreportage, boken Halleluja och en utställning på Moderna Museet i Stockholm.





Jag har försökt bevaka frikyrkovärlden sedan jag blev kristen på allvar i slutet av 1990-talet. Det är inte alltid lätt då en del svenskar anser att tron är en privatsak, och helst inte vill skylta med den. Detta har tyvärr gjort att jag inte alltid kunnat ta de bilderna som jag önskat. Jag tror att detta fenomen är ganska så svenskt. I vart fall har jag inte stött på det i något annat land, och där är det inte heller någon som surt opponerat sig över att jag fotograferat. Tvärtom har de varit stolta över sin tro och har inte skämts för att visa den för andra.

Men det händer att jag även i Sverige får fota fritt utan inskränkningar. Ett sådant tillfälle var på den Nationella bönekonferensen i Ralingsås förra året som jag dokumenterade på uppdrag av den kristna dagstidningen Världen idag. Jag tog tillfället i akt och gjorde mitt bästa för att fånga den täta kärleksfulla och glädjefyllda stämningen hos de 30 tillresta bedjarna från Tanzania, och de drygt 500 svenskarna från många olika kyrkor och samfund som hade samlats på Ralingsåsgården utanför Aneby för att be för Sverige i slutet av augusti.





Huvudtalare på konferensen var David Batenzi, som är ärkebiskop för ett av Tanzanias pingstsamfund, samt pastorn och bönegeneralen Jackson Sangiza. Värd för konferensen var Skandinavisk Teologisk Högskolas rektor Anders Gerdmar. Bland de övriga talarna fanns bland annat pastorn Sven Nilsson, Daniel Stråhle, Marcus och Hanna Bloom med flera.





Tanken var att det skulle anordnats en Nationell Bönekonferens även i år, men på grund av coronaviruset blev den inställd.







Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Gatuliv i Darjeeling

Staden Darjeeling som ligger i nordöstra Indien är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt utsökta te och för sin kvälls- och nattmarknad. Under julledigheten åker många inhemska turister till staden för att shoppa och besöka sevärdheter i staden och dess omgivningar.

Många av de inhemska turisterna kommer från södra och mellersta Indien. Där är det oftast betydligt varmare än i Darjeeling som ligger på ungefär 2050 meters höjd vilket gör att det kan vara riktigt kallt där på vintern. Turisterna som jag mötte hade på sig nyinköpta jackor, mössor, vantar och halsdukar för att skydda sig mot den för dem oväntade kylan.

Till skillnad från andra marknader som jag besökt i Indien såldes originalkläder  i Darjeeling och priserna var fullt jämförbara med dem i Sverige. Men givetvis fanns det även lokalproducerade kläder med priser som var riktigt låga med svenska mått mätt. Försäljarna var i vart fall inte vana med kunder som inte prutade och som tyckte att det var billigt!

Jag är alltid öppen med att jag fotograferar. Att smyga omkring eller att dyka på folk är inte någon fotograferingsstil som tilltalar mig. När jag tagit en bild möter jag ofta en blick med ett leende, och får oftast ett leende tillbaka.





I Indien fick jag även vara med på en hel del selfies. Min dotter utbrast ”Är du en kändis pappa” efter en anstormning av Indier som ville fotograferas tillsammans med mig. Även om jag är känd i vissa kretsar är jag ingen kändis per definition. Anledningen till uppmärksamheten berodde främst på att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig, och många Indier ville fotograferas tillsammans med ”Vikingen”! Jag vet inte hur många gruppfoton som jag är med på men det blev några stycken!




Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.

Text och foto: Mikael Good

När ljuset tryter behövs ljusstarka objektiv

Förra året fotograferade jag ett 50-tal konserter. Jag fick vara med om en hel del sköna konsertupplevelser och fick upptäcka ny musik. Men trots att jag har hållit på med rockfoto sedan 1980-talet upplever jag att det blir allt svårare att få ljuset att räcka till.



Det blir allt svårare att fotografera inomhuskonserter, och det ställs allt högre krav på utrustningen. Tidigare har jag använt objektiv med ljusstyrka 4 med gott resultat och jag har klarat mig med 1/250 och 3200 ASA, och har kunnat vänta in rätt ögonblick och vetat att bilden suttit där den skulle. Men i takt att konserterna blir mer av en helhetsupplevelse med stora LCD-skärmar, ljus, rökmaskiner och andra effekter har jag fått tänka om. Många gånger har jag fått kassera bilder för att ljuset försvann precis i fotograferingsögonblicket. 



Idag finns det som tur är många ljusstarka objektiv att välja på, problemet är att de flesta av dem är gigantiskt stora. Jag jobbar oftast med två kameror och vill inte ha extra blytyngder runt halsen, eller i fotoväskan för den delen. Därför har jag valt att i så stor utsträckning som möjligt köra samma objektiv på Leica M som på Sony. För att kunna göra så har jag en Techart Pro LM-EA7 autofocus adapter M – E AF till min hjälp.  Förra sommaren använde jag kombinationen 7artisans 28mm f/1.4 ASPH M-objektiv och Techart Pro-adapter på en hel del konserter. 



Fokuseringen fungerade ypperligt på min A7rII, och den ställde skärpan snabbt och rätt utan att tveka. I dag har jag en Sony A9 och kombinationen är ännu mer klockren, ögonfokusen gör att skärpan sitter rätt. Men om vi återgår till förra året så bevakade jag en konsert med den amerikanska Hip-Hop artisten Lecrae. Min vana trogen hade jag lyssnat in mig på hans musik och kollat igenom några Youtube videor för att vara förberedd på vilka bilder det skulle kunna bjudas på.



Konserten var mycket bra. Lecrae och hans DJ var på spelhumör, och fick genast med sig publiken. Jag älskar att fota konserter med mycket närvaro och samspel mellan artist och publik, och det bjöds det rejält på under konserten. Lecrae är en mästare på rap, och han bjöd på ett riktigt grymt flow. Det är alltid kul att få se en världsstjärna på en relativt liten scen, det brukar borga för närhet, intimitet och ett grymt tryck. Precis så blev det den här kvällen och Lecrae bjöd på en av förra årets stora konsertupplevelser.



Jag hade fotopass och fick möjlighet att fotografera under soundcheck, och jag begränsades inte heller av tre låtars regeln. Under konserten kunde jag röra mig relativt fritt, och jag tog många fler bilder än vad jag har presenterat här. Det är inte omöjligt att några av dem dyker upp i bloggen framgent.



Jag hade med mig två kameror till konserten en med ett 70-200mm och en med ett 7artisans 28mm. 70-200mm använde jag till porträttbilden, övriga bilder är tagna med 28mm. 



Text och foto: Mikael Good

Jakten på skärpa kan kväva kreativiteten

I min kameraväska finns objektiv som är perfekt balanserade och ger riktigt bra kontrast, skärpa och färger. Men ibland är det befriande att låta dem ligga kvar i väskan, och montera på ett objektiv med mycket karaktär på ljusfångaren, och låta kreativiteten flöda.






Skärpeintrycket är subjektivt, den ene tycker si och den andra så, och ett objektiv som är perfekt i testbänken kan vara riktigt beiget och tråkigt i praktiken. Jakten på den perfekta skärpan kan kväva fotograferingslusten. Därför kan det vara befriande att simma emot strömmen en stund, och göra något radikalt annorlunda för att hålla kreativiteten vid liv.







Min nyaste ljusfångare har tider upp till 1/32000, vilket möjliggör fotograferande på full glugg i starkt solljus med ljusstarka objektiv utan att jag behöver montera på något kreativitetsdödande gråfilter. Jag har ett 7Artisans 50mm f1.1 som har väldigt mycket karaktär. När jag bländare ned det ett par steg beter sig objektivet nästan som ett normalt normalobjektiv, men på bländare 1.1 är det så där härligt uselt och märkligt att det kittlar mitt kreativa sinne. 






På största bländaröppning blir det nästan storformatskänsla på bilderna. Bilderna blir inte lika uselt bra som med mitt Sima 100mm f 2 macro. Men det objektivet är lite för långt för allmän fotografering och har lite för mycket överstrålning. Ett 50mm objektiv passar mig bättre. Trots fokuseringshjälpmedel är det svårt att manuellt ställa skärpan rätt på 1.1, men Techart PRO-adaptern som ger AF med M-objektiv skötte fokuseringen åt mig med bravur, och jag kunde koncentrera mig på bildskapandet istället.

Kreativiteten fick flöda fritt under min upptäcktsfärd i närområdet. Jag dök in på motiv som jag kanske inte alltid ser. Med hjälp av objektivet kläddes de i en svag sekelskiftskänsla, och nu pratar vi inte förra seklet, utan det förrförra. Bilderna framkallade jag rakt upp och ned  i ACR och sedan körde jag dem genom en egenkomponerad plug-in i Silver Effex Pro 2.

Text och foto: Mikael Good