"Kodachrome Leican" ökar i popularitet

På filmtiden fotograferade jag gärna med Kodak Kodachrome 25 och 64. Jag gillade framförallt filmen för dess kraftiga färger och kraftiga kontrast. Sedan jag började fota digitalt har jag saknat Kodachrome. Det går förvisso att göra filter som fungerar som filmen i bildbearbetninsprogram, men det blir aldrig riktigt samma sak.



På en sida för Leica M-användare var det en skribent som skrev sig varm om Leica M9. Anledningen var att Kodaksensorn i kameran påminner en hel del om Kodachrome. I början av året fick jag möjlighet att köpa en Leica M9 till ett mycket fördelaktigt pris. Nu har jag använt den av och till under några månaders tid. Kameran är hopplöst föråldrad men har en charm och en känsla över sig som ytterst få andra kameror har. Den har en riktigt bra mästökare och bilderna blir nästa magiska. I en tid där det nästan krävs en elktroingenjörs-examen för att hitta i menysystemet och utnyttja kamerors alla funktioner, är Leica M9 helt befriat från allsköns elektroniskt lullull. Menyerna är lätta att sätta sig in i och antalet funktioner är få.



Leica M9 var behäftad med ett allvarligt sensorproblem som gjorde att sensorn korriderade. Fram till för ett par år sedan erbjöd Leica en kostnadsfri sensorersättning eller ordentlig rabatt på ersättaren Leica M 240. Sensorproblemet gjorde att kameran störtdök i pris. Företrädaren Leica M8 som har en sensor i APS-H format såldes ibland för mer pengar än M9:an dom har småbildssensor. Många Leicafotografer nappade även på erbjudandet om att byta till M 240. Det gjorde att Leica fick in många M9:or med felaktiga sensorer. Men istället för att destruera kamerorna, valde Leica att i bästa återvinningsanda serva dem, byta sensor och klädsel på dem, och sälja dem som Leica M9 a la carte för drygt 30 000 kronor.



Trots prislappen sålde de uppfräschade kamerorna som smör i solsken. I och med den ökade efterfrågan steg begagnatpriserna på sensorbytta Leica M9, MP och ME ordentligt. De senaste månaderna har priserna gått upp en hel del för en fin M9:a med nybytt sensor, och jag skulle kunna få nästan dubbelt så mycket pengar för min M9:a mot vad jag gav för den. Det är inte illa för en kameramodell som har drygt tio år på nacken!

Text och foto: Mikael Good

En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla

Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.

En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.

De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good

Vad kom först Leican eller ägget?

I år är det 100 år som den första småbildskameran från Leica såg dagens ljus. När den första Leican dök upp på marknaden var den revolutionerande och den har för alltid satt sina avtryck i fotohistorien. Även om det idag finns en del som anser att Leica är en kamera för tandläkare och hipsters så finns det fortfarande en del entusiaster som uppskattar den avskalade enkelheten i Leicas kameror och villigt använder dem  i sin dagliga gärning.

Många Leicafotografer anser att kameran på bilden är den bästa M-Leican som hittills har gjorts. Analoga M-Leicor är inte något avslutat kapitel och vi kan nog räkna med en ny modell inom de närmsta åren. Mitt exemplar har varit med om riktigt tuffa tag men trots sina nästan 50 år går den fortfarande som en klocka. Jag tror att det kommer att dröja många år innan kameran dragit sin sista suck. Om den drar sin sista suck under min livstid kan jag kanske använda den som äggkopp!

Till sist vill jag passa på att läsa alla mina läsare och följare en riktigt god fortsättning på påsken! :) 

Text och foto: Mikael Good

Den bästa analoga mätsökarkameran

I slutet av förra året skrev jag ett inlägg om att min analoga favoritkamera höll på att transporteras upp genom landet till mitt postombud. Det har nu gått drygt en månad sedan jag fick hem kameran.

Det har varit en del spekulationer om vilken Leica jag favoriserar. Är det en Leica M2, M4, M6, M7 eller MP? Jag köpte förvisso en M2:a vid ungefär samma tidpunkt som min favoritkamera även om M2:an är en riktigt bra kamera är den ändå inte min favorit. Sökaren och byggkvaliteten är förvisso helt suverän men det här med att ladda film i en M2:a är ingen trevlig sysselsättning även för dem som har vanan inne.

Det här med smidig filmladdning är kanske nyckeln till hans favoritkamera tänker säkert någon i detta nu? Det kanske inte rör sig om någon Leica M utan om en Voigtländer Bessa R4 eller en Zeiss Ikon ZM?
Det är förvisso två riktigt bra mätsökarkameror med de saknar ändå en liten viktig detalj som jag har vant mig vid genom åren och gärna vill att en kamera ska ha.

Jag pratar om motordrift. Motorerna till mätsökarkameror är stora, tunga och otympliga och förvandlar små diskreta kameror till otympliga kolosser som låter som tröskverk. Men det finns en mätsökarkamera som är marginellt större än en klassisk Leica M och som har motordrift. Den matar inte på med mer än ett par bilder per sekund men det är fullt tillräckligt för mig. Det är funktionen som jag vill åt och inte hastigheten.

De senaste 25 åren har jag nästintill uteslutande fotat med kameror med motordrift. Avsaknad av motordrift gör att jag missar bilder då jag  titt som tätt glömmer att mata fram filmen. För att undvika att fortsättningsvis råka ut för det försmädliga missödet bestämde jag mig för att försöka få tag på en bättre begagnad Konica Hexar RF. Efter en del letande på begagnatbörser fick jag tag på en Hexar i tipp topp skick.

Konica Hexar RF är helt klart den kameran som Leica M7 borde ha varit. Hexar RF är bättre än M7:an på alla punkter utom sökaren. Byggkvaliteten är helt suverän och kameran andas kvalitet. Jag tycker ändå att det är lite tråkigt att Konica inte utrustade Hexar RF med en bättre sökare. Men väger man in begagnatpriset så slår den Leica M6 och M7 rätt så ordentligt. För samma pris som en slät M6:a i samma fina skick som min Hexar RF har jag fått kameran, en blixt, en väska, ett Voigtländer Ultron 28/f2,0, ett Summicron-C 40/f2,0 samt ett Konica M-Hexanon 90/f2,8.

När Konica Hexar RF kom ut på marknaden spreds ett rykte om att den kopplade avståndsmätaren inte stämde med annan optik än Konica-M optik och det är en del som har skickat in sina Hexar RF på kalibrering. Men det som är intressant i sammanhanget är att detta rykte inte fick någon spridning i Asien och där är det knappt någon förutom de som fick tag på måndagsexemplar som kalibrerat om sina kameror.

Som ni säkert redan förstått så är jag ingen märkestaliban. En riktig Leicagubbe skulle aldrig köpa något annat än en Leica även om det skulle visa sig att gräset verkligen var grönare på den andra sidan. För min del bryr jag mig inte om vad saker och ting heter det viktigaste är att de leverera. En kamera som på endera sättet ställer sig i vägen mellan mig och mitt motiv är inte någon kamera som jag vill använda.

Jag är väl medveten om att det här med mätsökarkameror är känsliga saker och många av de lärde tvistar om vilken av Leicas mätsökarkameror som är den bästa. I mitt tycke är Konica Hexar RF den bästa analoga mätsökarkameran som hittills gjorts och den lyckas med bedriften att slå min tidigare favorit Leica M6. Det beror främst på att Konican är så smidig att hantera. Hade däremot Leica M7 varit en korsning mellan Hexar RF och M6 så tror jag att det hade blivit en helt fantastisk kamera.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Allt började med en tysk mätsökarkamera

I år är det 30 år sedan jag började fotografera. Min första kamera var farsans gamla avlagda tyska mätsökarkamera, en Voigtländer Vito C. Efter drygt ett år ersattes den med en japansk spegelreflexkamera och det skulle dröja nästan 30 år innan cirkeln slöts och en annan tysk mätsökarkamera blev min huvudkamera. 


En av de första bilderna som jag tog hösten 1982.

Jag ångrar att jag inte tog steget tillbaka till mätsökarkameror långt tidigare. Det känns naturligt för mig att fotografera med mätsökarkameror. Som det känns just nu kommer jag att fortsätta att använda mätsökarkameror en lång tid framöver. De passar utmärkt för mitt sätt att berätta med bilder och de ställer sig inte i vägen mellan mig och motivet som en spegelreflex tenderar att göra. Med en mätsökarkamera kan jag umgås fram mina bilder som jag vill utan att behöva störa.



En annan positiv egenskap är att jag tar betydligt färre bilder med mina digitala mätsökarkameror än vad jag gör med andra digitalkameror och det gör att det går snabbt att sortera bilderna. Att jag tar mindre bilder tror jag beror på det analoga handhavandet. Jag faller in i samma tänk som jag lärde mig när jag använde min Voigtländer Vito C och jag fångar bilderna en och en utan någon stressande motormatning.

Du har väl inte missat årets julreportage? Om du mot förmodan skulle ha missat det så får du gärna klicka på den följande länken: Julreportaget - En trygg famn för Lisa

Text och foto: © Mikael Good