Vilken cool kamera, är det en Fuji?

Läkare, tandläkare, direktörer, hipsters, eller andra penningstinna grupper tänker många fotografer på när de hör det klassiska kameramärket Leica nämnas. Men det finns faktiskt en del reportagefotografer som gärna arbetar med Leica, en av dem är jag.

Jag har alltid legat en bit under snittlönen för män i min egen ålder med samma kompetens och utbildning som mig. Men trots det går det ingen nöd på mig, och jag har haft råd med ett antal digitala Leicor genom åren. Hemligheten är att jag har köpt dem begagnat. Initialt är de dyra men när det har gått ett par år brukar priserna nå nivåer som passar min plånbok.

Personligen tycker jag att silverfärgade och svarta Leicor är lika snygga. När jag arbetat med silver Leicor har det hänt att jag fått frågan om vilken film jag använder och vart jag framkallar den. Med en svart Leica väcker jag inte lika mycket uppmärksamhet. Även om det är glesare mellan frågorna händer det att folk reagerar på kameran, men kanske inte alltid på det sätt jag förväntar sig. En ung man som såg mig med kameran utbrast: ”Vilken cool kamera, är det en Fuji?”.

När jag körde med Fujifilm X-Pro2 fick jag ofta frågan om det var en Leica, men jag hade inte riktigt räknat med att få den motsatta frågan om Leican var en Fuji! Fujis kameror i X-Pro och X100-serierna är Leicaliknande. Det är bra kameror, och de har genomsiktssökare. Med rätt objektiv blir bildresultatet nästan i paritet med Leica, men de saknar den där speciella 3D-looken, och färgerna som man får med Leicaobjektiv. Men framförallt saknar Fujikamerorna mätsökare, en genomsiktsökare är ett bra substitut, men personligen vill jag ha en mätsökare.

När jag jobbar med Leica kör jag oftast med 35mm och hyperfokal. Jag ställer tiden på 1/250 dels sekund, bländaren på 8 och avståndet på 5 meter, och ASA på auto med 100 i botten och 2500 i topp. Mätsökaren använder jag främst när jag behöver finlira på bländare 2, 2.8 eller 4, och när jag använder ett ljusstarkt normalobjektiv eller kort tele tar jag hjälp av en EVF-sökare som jag sätter i blixtskon.

Förr när jag använde film, och var ivrig att framkalla den och se resultatet brukade jag klämma av de sista bildrutorna framför spegeln för att inget skulle gå tillspillo. Många Leicafotografer gjorde samma sak, och för många blev det som en ritual att göra så, det kanske är en förklaring till att det är såpass vanligt bland Leicafotografer att ta självporträtt.

Text och foto: Mikael Good

"Kodachrome Leican" ökar i popularitet

På filmtiden fotograferade jag gärna med Kodak Kodachrome 25 och 64. Jag gillade framförallt filmen för dess kraftiga färger och kraftiga kontrast. Sedan jag började fota digitalt har jag saknat Kodachrome. Det går förvisso att göra filter som fungerar som filmen i bildbearbetninsprogram, men det blir aldrig riktigt samma sak.



På en sida för Leica M-användare var det en skribent som skrev sig varm om Leica M9. Anledningen var att Kodaksensorn i kameran påminner en hel del om Kodachrome. I början av året fick jag möjlighet att köpa en Leica M9 till ett mycket fördelaktigt pris. Nu har jag använt den av och till under några månaders tid. Kameran är hopplöst föråldrad men har en charm och en känsla över sig som ytterst få andra kameror har. Den har en riktigt bra mästökare och bilderna blir nästa magiska. I en tid där det nästan krävs en elktroingenjörs-examen för att hitta i menysystemet och utnyttja kamerors alla funktioner, är Leica M9 helt befriat från allsköns elektroniskt lullull. Menyerna är lätta att sätta sig in i och antalet funktioner är få.



Leica M9 var behäftad med ett allvarligt sensorproblem som gjorde att sensorn korriderade. Fram till för ett par år sedan erbjöd Leica en kostnadsfri sensorersättning eller ordentlig rabatt på ersättaren Leica M 240. Sensorproblemet gjorde att kameran störtdök i pris. Företrädaren Leica M8 som har en sensor i APS-H format såldes ibland för mer pengar än M9:an dom har småbildssensor. Många Leicafotografer nappade även på erbjudandet om att byta till M 240. Det gjorde att Leica fick in många M9:or med felaktiga sensorer. Men istället för att destruera kamerorna, valde Leica att i bästa återvinningsanda serva dem, byta sensor och klädsel på dem, och sälja dem som Leica M9 a la carte för drygt 30 000 kronor.



Trots prislappen sålde de uppfräschade kamerorna som smör i solsken. I och med den ökade efterfrågan steg begagnatpriserna på sensorbytta Leica M9, MP och ME ordentligt. De senaste månaderna har priserna gått upp en hel del för en fin M9:a med nybytt sensor, och jag skulle kunna få nästan dubbelt så mycket pengar för min M9:a mot vad jag gav för den. Det är inte illa för en kameramodell som har drygt tio år på nacken!

Text och foto: Mikael Good

Inifrån en Leica

Leicakameror blir bara dyrare och dyrare. På ett par år har begagnatpriset på en del äldre modeller mer än fördubblats. Men det går att göra riktiga fynd om man inte har tummen mitt i handen, och är beredd att lägga ned lite extra tid och kärlek på att få dem i ordning. Den rara Leican på bilden hade några brister i form av en solkig sökare, kontaktproblem, en inställningsratt som gick trögt, och en mätsökare som låst sig. Efter en dryg timmas eftermiddagsservice fungerar mätsökaren perfekt, det tidigare så solkiga sökarglaset är varsamt putsat, inmatningsratten snurrade jag X-antal varv åt vänster tills den började gå lätt igen, och kontaktproblemet är puts väck med hjälp av lite kontaktspray och stålull. Nu går kameran som ett urverk igen, och värdet har ökat med X-antal tusenlappar.

Text och foto: Mikael Good

Duck Walk med en ny kamera

Gitarristen och sångaren Chuck Berry lär ha skapat "Duck Walk" 1956 som sedan blev en del av hans scenshow. Angus Young som är gitarrist i AC/DC är ett stort fan av Chuck Berry och han har kopierat och förfinat "Duck Walken".



Även om det är en hel del vandrande ankor på bilderna är det inte "Duck Walk" som det här inlägget skulle handla om. Det ska handla om att jag nyligen var ute och vädrade en ny kamera som gifter sig mycket bra med mitt Voigtländer 15mm och som därigenom blivit ett bra komplement till min Leica.



Även om jag också har en stor kamera med ett stort objektiv som kan sätta skräck i de flesta, föredrar jag att jobba med små smidiga kameror som inte väcker så mycket uppmärksamhet och som tillåter mig att vara mitt i händelsernas centrum utan att väcka anstöt.



När jag fotograferar gör jag det helst med sökaren mot ögat. Jag vill att de som finns i min omgivning ska se vad jag håller på med och kunna opponera sig om de så vill. Det senare händer dock sällan och i de få fallen har jag inte använt mig av bilderna.



Jag kommer att fortsätta att testa den nya kameran med fler M-objektiv och det ska bli intressant att se hur väl den gifter sig med mitt 90mm. Gör den det har jag en perfekt utrustning för diskret reportagefoto.

Text och foto: Mikael Good

En gubbabrännvidd på en gubbakamera - Uppdaterad 15:30

Det finns ett objektiv som ger mer vuxenpoäng än en hel bal med toalettpapper och det är ett 50 mm objektiv som även går under namnet normalobjektiv, ibland kallas objektivet skämtsamt för gubbabrännvidd. På den tiden som jag betraktade mina bilder såsom genom ett rör blev jag inte vän med brännvidden trots envisa försök. 

Många olika normalobjektiv har passerat mina kameror genom åren men det har alltid slutat med att de legat oanvända i en kameraväska. När jag började att använda mätsökarkameror på allvar så hände något. Jag upptäckte att jag kunde titta utanför ramarna och på så vis kan jag vara steget före när jag fotograferar med ett normalobjektiv. När jag använder ett normalobjektiv finns det gott om luft runt ramen vilket gör att det är enkelt att se och fånga ögonblicken. Det är egentligen först nu som jag har förstått den fulla potentialen med ett normalobjektiv. Men på en SLR är ett normalobjektiv fortfarande lika tråkigt och beigt som tidigare.

Gubbakameran på bilden är en Leica M2:a vars ramar är optimerade för 35mm objektiv men jag föredrar att använda den kameran tillsammans med ett normalobjektiv som ger mig mer luft i sökaren. Zeiss 50mm f/2 ZM som syns på bilden kostar mindre än hälften av Leicas motsvarighet, det är lika skarpt, ger lika fin färgteckning och som grädde på moset ger det bilder med Zeiss speciella 3D-känsla. Att köpa objektiv på grund av vad de heter  och inte vad de presterar är höjden av gubbighet och jag hoppas att jag aldrig kommer att fastna i den fällan.

En del tycker inte att man ska blanda färg och svartvitt i samma inlägg. Jag tycker annorlunda och hur ska man egentligen beskriva de speciella Zeiss-färgerna utan färg? Här kommer i vart fall två helt färska bilder som jag har tagit på mina barn med Zeiss 50mm f/2 ZM på bländare 2. Jag hoppas att ni själva kan se den där speciella 3D-känslan som Zeiss-objektiv ger. Som ni ser är grabben ordentligt förkyld men har ni bara ett ordentligt virusskydd i era data-apparater så behöver ni inte oroa er.





Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.