"Kodachrome Leican" ökar i popularitet

På filmtiden fotograferade jag gärna med Kodak Kodachrome 25 och 64. Jag gillade framförallt filmen för dess kraftiga färger och kraftiga kontrast. Sedan jag började fota digitalt har jag saknat Kodachrome. Det går förvisso att göra filter som fungerar som filmen i bildbearbetninsprogram, men det blir aldrig riktigt samma sak.



På en sida för Leica M-användare var det en skribent som skrev sig varm om Leica M9. Anledningen var att Kodaksensorn i kameran påminner en hel del om Kodachrome. I början av året fick jag möjlighet att köpa en Leica M9 till ett mycket fördelaktigt pris. Nu har jag använt den av och till under några månaders tid. Kameran är hopplöst föråldrad men har en charm och en känsla över sig som ytterst få andra kameror har. Den har en riktigt bra mästökare och bilderna blir nästa magiska. I en tid där det nästan krävs en elktroingenjörs-examen för att hitta i menysystemet och utnyttja kamerors alla funktioner, är Leica M9 helt befriat från allsköns elektroniskt lullull. Menyerna är lätta att sätta sig in i och antalet funktioner är få.



Leica M9 var behäftad med ett allvarligt sensorproblem som gjorde att sensorn korriderade. Fram till för ett par år sedan erbjöd Leica en kostnadsfri sensorersättning eller ordentlig rabatt på ersättaren Leica M 240. Sensorproblemet gjorde att kameran störtdök i pris. Företrädaren Leica M8 som har en sensor i APS-H format såldes ibland för mer pengar än M9:an dom har småbildssensor. Många Leicafotografer nappade även på erbjudandet om att byta till M 240. Det gjorde att Leica fick in många M9:or med felaktiga sensorer. Men istället för att destruera kamerorna, valde Leica att i bästa återvinningsanda serva dem, byta sensor och klädsel på dem, och sälja dem som Leica M9 a la carte för drygt 30 000 kronor.



Trots prislappen sålde de uppfräschade kamerorna som smör i solsken. I och med den ökade efterfrågan steg begagnatpriserna på sensorbytta Leica M9, MP och ME ordentligt. De senaste månaderna har priserna gått upp en hel del för en fin M9:a med nybytt sensor, och jag skulle kunna få nästan dubbelt så mycket pengar för min M9:a mot vad jag gav för den. Det är inte illa för en kameramodell som har drygt tio år på nacken!

Text och foto: Mikael Good

Leica M9 Swedish Reporter edition

Marknadsföring kostar mycket pengar, det gäller att fundera ut kostnadseffektiva sätt att nå ut med sitt budskap. Att låta kändisar designa kameror har blivit ett bra sätt för Leica att få gratis reklam. När Leica släpper specialdesignade kameror sätter debattens vindar genast igång, och företaget får gratisreklam för miljoner, och de specialdesignad produkterna säljs snart slut.

Det finns en speciell mytos runt Leica. Genom historien har många dokumentär-. och pressfotografer använt sig av märket. På Facebook har jag blivit bekant med några av fotografins stora namn, och när de publicerar bilder från sina krafts dagar har de oftast en eller flera Leicor dinglande runt halsen. Genom åren har jag mött många högutbildade och välbeställda män, som genom livet närt en pojkdröm om att köpa en Leica med ett par objektiv och åka ut på reportageresa till något avlägset hörn av världen.

Som reporter har jag i mångt och mycket levt deras dröm. De senaste åren har jag har varit på reportageresor i Bulgarien, Egypten, Indien, Kina, Lettland, Serbien, Rumänien och Ryssland. Bilderna och texterna har publicerats runt om i världen, och en del av dem har nått en storpublik.

För mig är Leica ett redskap och inte en statussymbol. Jag föredrar att jobba med mätsökarkameror för att de ger mig en bra överblick, samtidigt som jag kan röra mig mitt i händelsernas centrum och vara tydlig med vad jag gör utan att väcka anstöt. Jag får ofta kommentarer om var jag köper film, och att min farfar hade en sådan kamera när jag fotograferar. Leican öppnar upp till samtal och det är inte ovanligt att jag får med mig ett och annat porträtt i gatumiljö.

Om jag jobbar med någon av mina andra kamerorna får jag istället kommentarer såsom ”blir det några fina bilder” eller lätt nedvärderande papparazzi-kommentarer. Om jag ska vara ärlig är jag trött på sådana kommentarer, men det går lätt att råda bot på dem genom att enbart jobba med Leican!

Kameran på bilden är en stålgrå Leica M9, med svart logga, kameraläder av svart ödleskinn, samt rem i italienskt läder från Luigi Crescenzi. Objektivet är ett Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH med ett Leitz IROOA motljusskydd. Som bilderna i inlägget visar går det utmärkt att arbeta med kameran. Under ett par års tid har jag dokumenterat Huskvarna och en eller ett par av bilderna kommer kanske att ingå när det är dags att presentera arbete.

Text och foto: Mikael Good

En prisvärd Leica

Om du köper en ny Leica M10 och ett par ljusstarka originalobjektiv hamnar prislappen lätt på ett par hundratusen kronor. Men det finns faktiskt prisvärda alternativ för den som föredrar att jobba med digitala mätsökarkameror.

Ett av alternativen är Leica M9. Trots att den har tio år på nacken, och är ganska så långsam med dagens mått mätt, håller den fortfarande måttet. Med en Leica M9 är det ”slow photography” som gäller, att vänta in rätt ögonblick och trycka av i precis rätt tid, precis som man gjorde på filmtiden! Och bilderna har mycket filmkänsla över sig, de påminner en hel del om klassiska Kodachrome 64, men det är inte så konstigt då den är utrustad med en Kodak CCD.

För den som är på jakt efter en bra mätsökarkamera som inte kostar allt för mycket, är Leica M9 ett bra val. Men väljs en som har fått sensorn bytt, äldre varianter kan drabbas av korrision, och det kostar mycket att byta den. Leicas objektiv är också dyra. Om man inte har obegränsade resurser eller höga kvalitetskrav, har 7Artisans tre riktigt bra gluggar för M-kameror; 7Artisans 28/1,4, 35/2, 50/1,1. Företaget släpper även ett 75/1,25 mm i juni, och det ryktas om ett 21/1,4mm som förmodligen släpps i slutet av hösten.

7Artisans objektiven når inte riktigt upp till Leicas nivå. Men de är i partitet, och i vissa fall till och med bättre än andra ”pirater”. Deras 28/1,4 gör inte bort sig hos kräsna Leicafotografer, trots att det bara kostar 1/10 av Leicas motsvarighet, det nya 75/1,25 väntas hålla samma höga klass. En begagnad Leica M9 tillsammans med ett par  7Artisans objektiv är ett prisvärt alternativ för fotografer som föredrar att jobba med mätsökarkameror, men som inte har budget för Leicas objektiv. Har du redan några Leica M-objektiv på lager är M9:an också ett bra lågbudget val ifall du vill köra digitalt.

Bilden har tagits med en Leica M9 och ett 7Artisans 50/1,1. Bilden är inte manipulerad.

Text och foto: Mikael Good

Ett billigt M-objektiv för förryckta

Leica Noctilux-M 50mm f/0.95 ASPH kostar 112 899 kronor. Det är ett fantastiskt objektiv men prislappen avråder nog de allra flesta från ett spontanköp. Ljusstarka normalobjektiv och Leica hör på sätt och vis ihop. Finns det egentligen någon ljusstark normal till Leica M med karaktär som inte bara tandläkare och oligarker har råd med?

Svaret är faktiskt ja! Kinesiska 7Artisans har ett 50mm f/1,1 som kostar strax under 3000 kronor. Objektivet har tillräckligt med kvaliteter och karaktär för att locka en del kräsna Leica användarna. Jag har testat ett 7Artisans 50mm f/1,1 på min Leica M9 under ett par dagar, och jag kommer definitivt att behålla det! Objektivet kopplar perfekt med mätsökaren, och jag har till och med lyckats att sätta skärpan rätt på 1,1 vid de flesta tillfällena, förutom när jag fått hjärnsläpp och vridit den åt helt fel håll!

En anledning till att jag bestämde mig för att testa 7Artisans 50mm f/1,1 var att jag läste Thorsten Overgaards test. Torsten är känd för att vara mycket kräsen vad gäller objektiv, men i och med att han rekommenderade objektivet blev jag nyfiken på det. Nu när jag testat objektivet är jag benägen att hålla med honom, och har kommit till ungefär samma slutsatser som honom. Därför tänker jag spara tid och hänvisar dig som vill ha en rejäl genomgång av objektivet till Torstens blogg, länken hittar du längs ned i denna artikeln.

I stället för att rapa upp en massa text väljer jag att dela med mig av bilder från mitt testande. Under veckan har vi haft några dagar med Kodachromeväder efter flera veckors regnande, och jag har passat på att vädra ljusmaskinen på lediga stunder. Objektivet är väldigt speciellt, men jag älskar det som är speciellt, annorlunda och som simmar mot strömmen. De överdimensionerade normalobjektiven som levererar perfekt resultat på största öppning är inte riktigt min tekopp. 

Har du redan en Leica Noctilux-M 50mm f/0.95 eller ett Leica Noctilux-M 50mm f/1 kan det ändå vara värt att komplettera med ett 7Artisans 50mm f/1.1, bara för att det är så kul att jobba med. Men om du är en skärpenörd som vill ha största möjliga skärpa i dina bilder och kör med Leica M, är det bättre att du satsar dina surt förvärvade på ett 50mm f/1,4 eller f/2,0. Är din budget tajt kan jag rekommendera Zeiss ZM 50mm Planar f/2 som går att hitta för runt 6000 kronor begagnat.

Bilderna i inlägget är tagna med en Leica M9 och ett 7Artisans 50mm f/1.1, bildhandteringen är minimal.

http://www.overgaard.dk/7artisans-for-Leica-M-rangefinder-and-Sony-Canon-and-Fujifilm-50mm-f-1-1-Sonnar-review-and
-user-report.html

Text och foto: Mikael Good

En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla

Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.

En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.

De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good