Hemma hos en lettisk frihetskämpe

Strax efter att Sovjetunionen hade återockuperat de baltiska staterna år 1944 bildades partisangruppen skogsbröderna som kämpade för de baltiska staternas självständighet. En av kämparna var Pāvuliņa som jag träffade i Riga den 20 december 2006.


De lettiska frihetskämpen Pāvuliņa i sitt hem i Riga.

I samband med att jag dokumenterade Hoppets Stjärnas julpaketsutdelning träffade jag Pāvuliņa. Tyvärr hade jag varken tid eller möjlighet att sitta ned och lyssna på hennes spännande livsberättelse. Om jag hade haft det hade jag gärna ställt frågor om skogsbröderna och deras kamp mot en till synes oövervinnlig fiende. Det var inte ovanligt att kvinnor stred i den främsta frontlinjen och utifrån det hade det varit intressant att få veta vilken roll Pāvuliņa själv hade spelat i frihetskampen mot sovjeterna.


Tre lettiska skogsbröder i den lilla staden Ērgļi, Lettland 1951. Foto: Wikimedia

Även om Estland, Lettland och Litauen är våra grannländer känner få av oss till att det fanns ett organiserat väpnat motstånd mot Sovjetunionen i länderna från 1944 till 1957. Skogsbröder kallades partisanerna i Estland, Lettland och Litauen som kämpade mot den sovjetiska ockupationsmakten. Motståndet började redan när sovjeterna återockuperade större delen av de baltiska staterna 1944. Gerillan var som mest aktiv mellan 1945–1947. De attackerade och dödade partifunktionärer, inrikestrupper, poliser, vakter samt kollaboratörer.


Både kvinnor och män deltog i partisankriget mot sovjeterna. Bilden togs i Litauen. Foto: CC

I Litauen var motståndet mot sovjeterna stort. 1947 utfördes mer än tusen partisanattacker i landet till priset av drygt tusen förlorade frihetskämpar. Förlusterna på den sovjetiska sidan var antagligen betydligt större, men de officiella siffrorna är noggrant friserade. Även i Estland och Lettland attackerade skogsbröderna sovjeterna, men attackerna var färre och förlusterna mindre. Trots att sovjeterna förlorade många soldater hade de en outtömlig källa att ösa ur och kunde sända fler flygplan, soldater och pansarvagnar till Baltikum för att stävja upproret. Tvångskollektiviseringen av jordbruket och ökad statlig kontroll över jordbrukprodukter bidrog också till att civilbefolkningen inte längre kunde smyga undan mat till skogsbröderna.


Sovjeterna sände fler soldater, flygplan och pansarvagnar för att besegra skogsbröderna (bilden har tagits vid ett annat tillfälle). Foto: Wikimedia

Trots att de sovjetiska soldaterna bara blev fler och fler och skogsbrödernas försörjning minskade kraftigt kunde några av dem hålla ut ända till 1957. Visst stöd fick de från väst via Sverige som blev ett transitland för stöd till den baltiska motståndsrörelsen. De använde sig bland annat av snabbgående motorbåtar för att leverera hjälp och även smuggla in agenter. Västmakterna var dock inte intresserade av att understödja någon frihetskamp, de ville främst få underrättelseinformation. Men även om det västliga stöder var litet göt det mod i skogsbröderna och gav dem hopp om att de en dag skulle befrias från det sovjetiska tyranniet.


Skogsområde i södra Lettland.

Sovjeterna var skickliga på att infiltrera skogsbröderna och många av dem avslöjades av infiltratörer eller av vänner och släktingar som tvingats förråda dem efter hot eller tortyr. När de tillfångatogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD fick många av dem utstå grym tortyr där känsliga uppgifter tvingades ur dem. Pāvuliņa var en av dem som tillfångatogs av NKVD och hon dömdes för landsförräderi till straffarbete i Gulag. Jag vet inte om hon torterades eller i hur många år som hon var straffånge. Men ett vanligt straff för skogsbröder som togs tillfånga var 25 år utan möjlighet till någon villkorlig frigivning.


Fäderneslandsvakten på toppen av det lettiska frihetsmonumentet. Foto: Wikimedia

Skogsbröder som tillfångatogs frigavs inte förrän på 1970-talet . När de suttit av sitt straff behandlades de som andra klassens medborgare och fick under många år utstå trakasserier från säkerhetstjänsten. De före detta straffångarna som var kristna utsattes för extra bevakning. Att vara kristen sågs som en säkerhetsrisk i den ateistiska sovjetstaten och det var inte förrän Sovjetunionen införde religionsfrihet 1988 som det blev relativt fritt för dem att utöva sin tro.


Rigas Lutherska kyrka.

Tills sist kollapsade Sovjetunionen inifrån och den 6 september 1991 erkände Sovjetunionen, Estland, Lettland och Litauens självständighet. Den sovjetiska säkerhetspolisen flydde landet och demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet infördes. Pāvuliņas delaktighet i skogsbrödernas frihetskampen mot sovjeterna uppmärksammades. I början av 2000-talet medaljerades hon av den dåvarande presidenten Vaira Vike-Freiberga för sitt mod och sina insatser i kampen mot de sovjetiska ockupanterna under slutet av 1940-talet.


Läkaren Inez och Pāvuliņa. I bakgrunden syns en oljemålning som föreställer Rigas Lutherska kyrka.

Pāvuliņa som var kristen gick gärna till Rigas Lutherska kyrka som låg nära henne hem i Riga. När kraften i hennes ben tröt kunde hon inte längre ta sig dit. Men kyrkan fanns alltid i hennes hjärta, på väggen i sovrummet hade hon en stor oljemålning av den. Församlingsmedlemmar såsom läkaren Inez som syns på bilden här ovan besökte henne regelbundet för att titta till och be med henne, och på så vis kunde hon vara en del av gemenskapen.



När jag återkom till Lettland ett par år senare levde inte Pāvuliņa längre. Det är möjligt att hennes historia finns nedtecknad i ett lettiskt arkiv. Ibland är världen mindre än vad man tror och om någon som läser den här artikeln vet mer om Pāvuliņas liv och gärning så får du gärna höra av dig till mig.



Text och foto: Mikael Good

Miljöbilder från Lettland

Ett land som jag rest på många reportageresor till genom åren är Lettland. Under mina resor har jag dokumenterat flitigt och jag har mängder av bilder på letter i olika åldrar och deras närmiljö.

Men det finns en typ av bilder som jag tyvärr har missat att ta och det är allmänna miljöbilder. Den typen av bilder är viktiga för berättandet när man bygger bildreportage, och det är inte alltid som man kan göra om dem ifall det skulle behövas. Några av miljöerna på bilderna finns inte längre kvar eller har förändrats kraftigt genom åren. En del har rivits och ersatts av nybyggnationer.




Text och foto; Mikael Good

Bilderna från Lettland väcker minnen

För mig är det avkopplande att gå igenom gamla bilder. De får mig att minnas människor som jag mött genom åren, och de har en unik förmåga att återskapa minnen av dofter, röster och miljöer.



Genom åren har jag varit ute på reportageresor runt om i världen och träffat och intervjuat mängder av människor. De flesta mötena har resulterat i socialreportage i text och bild som publicerats i olika tidningar både i som utanför landet. Några av reportagen har till och med översatts till finska, norska, ryska, engelska och tyska.

Bilderna i det här inlägget har jag tagit i Lettland. Det är ett land som jag har besökt många gånger genom åren. Jag har knappt sett några turistattraktioner i landet, men jag har dokumenterat ett Lettland som de flesta inte har sett eller upplevt. En del av bilderna och intervjuerna som jag gjort kommer antagligen att få ett stort dokumentärt värde i framtiden.

Text och foto: Mikael Good

Rīgas Centrāltirgus

De senaste tio åren har jag varit i Lettland på många uppdrag som reporter och fotograf. En plats som jag gärna återkommer till när jag har lite tid över är Rīgas Centrāltirgus (The Riga Central Market).

Text och foto: Mikael Good

Avfolkningen går med racerfart på den lettiska landsbygden

I ett hus i ett samhälle på den lettiska landsbygden bodde en lettisk gumma i 90-årsåldern som hette Maija. När Maija växte upp under frihetstiden på 20- och 30-talet bodde ett par tusen personer i det välmående samhället där de flesta arbetade på små familjejordbruk eller livnärde sig på skogsbruk.



När Sovjetunionen ockuperade Lettland 1945 krävdes marken in till staten och ett stort kollektivjordbruk anlades och fler människor flyttade in. Maija och hennes föräldrar blev av med sitt familjejordbruk och tvingades att arbeta för staten. Om de hade vägrat hade de deporterats till Gulag, ett öde som drabbade många av deras grannar, släktingar och vänner. Den personliga frihet var kraftigt begränsad under den sovjetiska ockupationen och de kunde inte lita på någon, angivare kunde finnas precis varsomhelst. Det enda positiva som hände var att den kommunala servicen förbättrades och byggdes ut. 



Lettland blev fritt från Sovjetunionen 1991 och på de 25 år som har gått sedan dess har antalet invånare i samhället krympt rejält. Det stora bostadområdet mitt i samhället som byggdes under sovjettiden ekar tomt och håller på att återerövras av naturen. Butikerna har slagit igen och det kommunala centret med apotek, post, vårdcentral och dagis flyttades till en grannkommun för ett par år sedan.



Trots att samhället inte ligger mer än 80 km från huvudstaden Riga har avfolkningen gått med racerfart. Arbetslöshet och fattigdom tvingade många att bryta upp och flytta till jobben i Riga eller utomlands. Här och där kunde man se en rökstrimma som steg upp från skorstenarna och att det lyste i ett och annat fönster men de flesta husen gapade tomma. Ett drygt hundratal pensionärer och några ensamstående småbarnsföräldrar som inte kunde flytta stannade kvar i samhället. 

   

När Lettland blev fritt fick Maija tillbaka sin personliga frihet och sitt familjejordbruk som de sovjetiska ockupanterna berövat henne på. Hon skötte sedan gården själv i många år. När krafterna slutligen tröt och ögonen förlorade sin skärpa på grund av starr orkade hon inte driva den längre. Nu sitter hon oftast på en stol i närheten av den värmande kaminen i köket, medan hon väntar på att Inese från hemtjänsten ska komma på besök och ge henne lite ljus i den grå vardagen. 



Där vid kaminens livgivande värme drömde Maija sig tillbaka till sin ungdomstid och hon längtade efter att få somna in och återförenas med sina föräldrar och vänner på den eviga festen i himlen.
- Jag är så ensam, alla mina syskon, släktingar och vänner är döda. Nu är det bara jag kvar, jag önskar att jag också fick dö, säger Maija och hennes ögon fylls av tårar. Inese ger Maija en varm kram och säger:
- Du har mig kvar Maija, du vet att jag bryr mig om dig och kommer att se efter dig.



Det har gått snart 10 år sedan jag besökte Maija. Nu har hon fått somna in och har vandrat vidare till den eviga festen i himlen där hon säkerligen har återförenats med sina föräldrar och vänner. Hennes hus står tomt och naturen håller sakta men säkert på att återerövra hennes mark.

Klicka på den följande länken om du vill vara med och ge ditt stöd till utsatta medmänniskor i Lettland: http://hjartatillhjarta.se/lettland/

Text och foto © Mikael Good

*Maija och Inese heter egentligen något annat