"Måla med ljus"

Multireporter och opinionsbildare. Det som står i min blogg är mina högst privata tankar och åsikter.

Tiggaren Yavor har äntligen fått arbete!



Många av de EU migranter som kommer hit gör det i jakt på arbete, tidigare har de arbetat på jordbruk och byggen runt om i Europa. Men när finanskrisen slog till med full kraft mot länderna i Sydeuropa och arbetslösheten sköt i höjden togs även de slitsamma och underbetalad arbetena över av inhemsk arbetskraft och därför har många EU-migranter fått söka nya vägar för sin försörjning.



Yavor och Yordanka Marinov är EU-migranter från by Varshec i norra Bulgarien. De kom till Sverige i slutet av februari med förhoppningen att få tag på ett arbete. När jag träffade dem passade jag på att fråga hur arbetssituationen i Bulgarien ser ut och om det finns några jobb att få tag på?
- Det är mycket svårt att få tag på jobb i Bulgarien och särskilt svårt är det för oss som är romer. Tidigare har vi rest iväg och jobbat på oliv-, frukt och vitlöksodlingar i Grekland, Italien och Spanien, säger Yavor.
- På så sätt har vi fått ihop tillräckligt med pengar för att se till så att våra två små pojkar har haft mat att äta och kläder att sätta på kroppen, fyller Yordanka i med.
När arbetstillfällena i Sydeuropa uteblev i och med finanskrisen bestämde sig Yavor och Yordanka för att åka till norra Europa tillsammans med några grannar och försöka få tag på ett arbete.



De lämnade pojkarna som är 5 och 7 år hos farmor och farfar och bilade upp till Sverige i februari. Till sist hamnade de i Linköping, där de bestämde sig för att stanna. Som så många andra EU-migranter fick de inte tag på något arbete och tvingades istället att tigga för att få ihop pengar till sina barn. De sover i en bil på ett industriområde i Linköping på nätterna. Lunchen äter de i Johanneskyrkan som erbjuder kostnadsfri lunch för EU-migranter och möjlighet att duscha och fräscha till sig på vardagarna. Lunchen i Johanneskyrkan ingår i Crossroads som är ett samarbete mellan Linköpings Stadsmissionen, frikyrkorna och Linköpings kommun. På torsdagar har Crossroads råd och stödverksamhet för EU migranter på Stadsmissionens Kontaktcentrum i Linköping och där får de information om sina rättigheter och skyldigheter samt vägledning till myndigheter och sjukvård och akut hjälp till mat och boende.


Lunchservering i Johanneskyrkan.

I slutet av april hörde en arbetsgivare av sig till Crossroads och frågade om några av EU-migranterna kunde tänka sig att jobba som timanställda och rensa ogräs på hennes sparrisodling. Hon hade tidigare förgäves försökt få tag på arbetskraft till sitt ekologiska jordbruk via arbetsförmedlingen men när hon hörde av sig till Crossroads fick hon genast napp. En av dem som fick jobb på hennes jordbruk var Yavor.
- Jag är mycket tacksam över att jag har fått tag på ett arbete och jag tänker verkligen visa vad jag går för. Det sista jag vill göra är att sitta och tigga, jag vill arbeta och göra rätt för mig, säger Yavor och sträcker lite på sig.
Det märks tydligt på honom att han inte trivs med att tigga, han vill arbeta ihop sina pengar och inte ligga någon till last. 

Arbetsgivaren var noga med att allt ska gå rätt och riktigt till skattemässigt och därför behövde Yavor och Yordanka ett svenskt samordningsnummer. Även om den svenska byråkratins kvarnar mal långsamt och det tar tid att få ett samordningsnummer är det ändå en garant för att de inte ska bli lurade och utnyttjade av ohederliga arbetsgivare vilket en del EU-migranter från Bulgarien och Rumänien tyvärr har råkat ut för. Genom sitt flitiga arbete på det ekologiska jordbruket har fler jordbrukare fått upp ögonen för Yavor och han har fått löfte om jobb på ett annat jordbruk runt midsommar.

Bara 32 nummer kvar efter 2 timmar. Den svenska byråkratin är nästan lika snårig och trögflytande som den bulgariska.

Helst av allt skulle Yavor och Yordanka vilja kunna försörja sig på hemmaplan och slippa åka iväg för att få ett jobb. Det gör ont i Yavor och Yordanka varje gång som de måste lämna sina pojkar hos farmor och farfar för att åka iväg och jobba ett par månader i ett annat land. Men de har inte något annat val för att kunna få ihop de pengarna som de behöver för att överleva. De har köpt en kontantkortstelefon och med den kan de hålla kontakten med pojkarna och Yavors föräldrar. På så vis kan de försäkra sig om att pojkarna mår bra. Nu hoppas Yavor och Yordanka att de ska få ännu mer arbete under sommaren, så att de kan åka hem till Bulgarien mot slutet av sommaren med tillräckligt med pengar på fickan för att klara försörjningen en längre tid.

Reportern Johan Sievers på Östgöta Corren träffade nyligen Yavor och Yordanka och han har skrivit en artikel med rubriken "Nu slipper Yavor att tigga på gatan": http://www.corren.se/nyheter/linkoping/nu-slipper-yavor-att-tigga-pa-gatan-6975166.aspx

Här kan du tal del av en artikel som handlar om romernas utsatta situation i Rumänien och hur man kan vara med och förändra deras livsvillkor: http://www.hearttoheart91.blogspot.se/2014/05/vad-ska-vi-gora-med-alla-tiggare.html

Text och foto: Mikael Good 

Postat 2014-06-05 10:31 | Läst 7663 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!



En östgötsk givare fick nys om det rudariska tiggarparet Petres och Consuelas svåra situation och bestämde sig för att vara med och förändra deras liv. Tillsammans med en arbetskamrat som kan rumänska hade jag ett spännande lunchmöte över en talrik linssoppa med dem i Johanneskyrkan i Linköping i måndags. Ett par timmar senare skulle de sätta sig på bussen hem till Rumänien och lämna tiggeriet bakom sig.



- Det här är mina barn, min mamma och jag säger Consuela och visar mig ett vältummat kort som hon förvarar i fickan närmast hjärtat.
Concuela har inte träffat sina älskade barn på över en månad och hon ska springa dem till mötes och omfamna dem alla på en och samma och hon vet med sig att hennes skratt kommer att blandas med många glädjetårar.



Med sig i bagaget från Sverige har de en motsåg som de har fått från Hjärta till Hjärta i Linköping. Med den kommer Petre att kunna försörja sin familj. Om ett par veckor kommer de att få pengar till en häst och vagn, pengarna har de fått från en östgötsk givare som blev rörd över familjens situation. När Petre förstod att någon annan människa ville göra en sådan välgärning mot hans familj utbrast han glatt:
– Då ska vi genast åka hem till Rumänien, jag vill inte tigga en minut till nu när jag kan försörja mig själv.



Om ett par timmar kommer bussen från Sverige fram till Rumänien och Petre och Consuela kommer antagligen aldrig att behöva sätta sig i ett gathörn och tigga i ett främmande land igen.

Jag kommer att publicera ett längre reportage om Petre och Consuela i min blogg framöver. Klicka på inlägget nedan om du vill läsa en längre artikel om hur man kan påverka fattiga romer, rudari och rumäners situation i Rumänien:


Text och foto: Mikael Good

Postat 2014-04-30 09:11 | Läst 12342 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Gheorghe - Mannen bakom tiggarmyten



När vi svenskar möter okända människor som vi inte riktigt förstår oss på eller kan kommunicera med bygger vi gärna upp myter om dem. I och med att de flesta av oss inte kan prata med tiggarna sprids det många myter om dem. En av myterna är att organiserade ligor tar hand om pengarna som de tigger ihop. Men enligt polisen, socialförvaltningen och de många frivilligorganisationerna som arbetar mot tiggarna i kommuner runt om i landet finns det inte ett enda fall som kan bevisa att myten stämmer.



Mannen på bilden heter Gheorghe han är i 30-årsåldern och kommer från den lilla byn Malu Vanat som ligger drygt 15 mil från huvudstaden Bukarest i Rumänien. 100 av EU-migranterna som tigger i och kring Stockholm kommer från hans hemby. De flesta EU-migranterna som avhystes från tältlägret i Högdalen i februari kom från Malu Vanat. Gheorghe och många av dem som bor i byn tillhör minoritetsfolket Rudari som ibland felaktigt kallas för romer. Ingen vet bestämt varifrån de kommer men till utseende och traditioner har de många likheter med stäppfolket Kazarerna som levde i området mellan Svarta havet och Kaspiska havet mellan år 600-900.



Gheorghe kom till Sverige med en förhoppning om att få tag på ett arbete inom jord- eller skogsbruket. Men hur han än försökte fick han inte tag i något arbete. Gheorghe vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Att han bara kan Rumänska och varken kan läsa eller skriva har satt ordentliga käppar i hjulet för honom och till fann han ingen annan utväg än att sätta sig på gatan och tigga ihop pengar. De flesta pengarna som Gheorghe tigger ihop skickar han hem till sin fru och sina barn i Malu Vanat. De övriga pengarna sparar han ihop till returbiljetten. Härbärget som han tidigare bodde på stängde för ett par veckor sedan och nu bor han tillsammans med några andra tiggare i en park .



TT reportern Helena Ekinge har tillsammans med personal från hjälporganisationen Hjärta till Hjärta i Rumänien besökt Gheorghes hemby Malu Vanat och intervjuat Ioana Marantzelu som har livnärt sig som tiggare i Sverige. Reportage med rubriken: "Tiggeri i Sverige föder romsk by" hittar du här: http://www.metro.se/nyheter/tiggeri-i-sverige-foder-romsk-by/EVHndi!MjH4Yf99sKwU/

ABC-Nyheter har också varit på plats i Gheorghes hemby och gjort ett reportage med rubriken. "Bostäderns rivs - både i Stockholm och Rumänien: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/bostaderna-rivs-bade-i-stockholm-och-rumanien

Text och foto: Mikael Good

Postat 2014-04-25 10:23 | Läst 16454 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Den mest lästa artikeln år 2013

Under året som gått har jag publicerat en hel del olika reportage och artiklar i min blogg på Fotosidan. Snittet per inlägg har legat på runt 1000 inklick. Men den mest lästa artikeln under 2013 har jag inte ens lagt upp i min blogg på Fotosidan. Klicka på den följande länken om du vill läsa artikeln med rubriken "Tittar du också bort" i sin helhet: chasid68.blogspot.se/2013/10/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved 

Postat 2013-12-26 12:05 | Läst 9173 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er

Farmor Sandra hade lovat att passa Arvids och Ralfs i ett par månader medan deras mamma Sadrite* skulle till Tyskland och arbeta. Sadrite hade packat ned kläder, gosedjur, blöjor och leksaker till sina små pojkar. Hon kramade omsorgsfullt om dem och sa sedan med vänlig röst: – Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er igen. 

Sandra såg verkligen fram emot att få ta hand om sina ögonstenar som bara var ett och tre år gamla. Men månaderna blev bara längre och längre utan att de hörde något från Sadrite. Och till sist började åren gå och Sadrite har fortfarande inte hört av sig. Sandra tror att Sadrite fortfarande arbetar i Tyskland men ingen vet riktigt var hon befinner sig. 
- Min son Eivars* som är pappa till pojkarna vill inte veta av dem och han har en ny familj och bor på en annan ort i Lettland, säger Sandra och väjer med blicken.
Det märks att Sandra skäms över sin son och hon vill helst inte prata om honom. 

Lägenheten som de bor i är märkt av tiden och den doftar fränt av mögel och fuktskada, väggarna är fläckade av mögel som krupit in bakom tapeterna. Rummet som Sandra och pojkarna trängs i är drygt 12 kvadratmeter. Även om boendet är billigt är det undermåligt. Borta på gården vid vedskjulet står utedasset.Vattnet får de hämta i brunnen. När Sandra ska tvätta får hon fylla på vattnet för hand i maskinen.
– Jag är så tacksam för min tvättmaskin som jag fick för ett par år sedan. Tidigare fick jag tvätta för hand och ni vet säkert hur mycket tvätt det blir efter två pojkar, säger hon med antydan till ett litet leende.



Pojkarna är flitiga i skolan. Arvids är mycket duktig på sport och framförallt på fotboll, men han är inte så förtjust i att titta på fotboll, han vill spela själv. Ralfs är bra på att spela basket, samt att teckna och måla. Pojkarna bor på internatskola under veckodagarna och kommer hem på helgen. 
– Tack och lov bor och äter de gratis på internatet, annars vet jag inte hur vi skulle klara oss. Sandra funderar en stund och säger sedan: 
– De 1300 kronorna som jag tjänar på mitt beredskapsarbete räcker precis till mat, el och hyra. Skulle utgifterna öka har vi inget att spara in på.

Vi blir avbrutna i vårt samtal av att familjens lilla hund som inte är så van vid besök ger mig en ordentlig utskällning. Det gör att vi för en liten stund kan vända ryggen mot problemen och fly in i skrattets och leendets muntra värld.

    

Förra året fick Sandra äntligen vårdnaden om Arvids och Ralfs efter många års kamp med de sociala myndigheterna. För pojkarna är Sandra mer mamma än farmor. Det tar emot för Sandra att ta emot hjälp, hon är en kvinna av den gamla stammen som vill göra rätt för sig och inte ligga någon till last. Men i det här fallet räcker det inte med envishet och vilja. Trots att hon har sökt massor av jobb har hon inte fått något napp, den ofrivilliga arbetslösheten och de dåligt betalda beredskapsarbetet har satt djupa spår i Sandras magra ekonomi. 



Förhoppningsvis går den lettiska ekonomin mot ljusare tider men det kommer nog att dröja många år innan kvinnor som Sandra som lever i djup fattigdom får ta del av den ekonomiska uppgången. Fram till dess är de i fortsatt behov av vårt stöd och vår hjälp.

    

Vill du ge en julgåva till Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland är du välkommen att sätta in gåvan på vårt Plusgiro 90 07 85-7 märk betalningen med "Julgåva 2013"

Vill du bli familjestödjare för en fattig och utsatt lettisk familj eller om du vill veta mer om Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland kan du kontakta dem på: [email protected]



Text och foto: Mikael Good, Hjärta till Hjärta, All Rights Reserved

*Sadrite och Eivars heter egentligen något annat.

Postat 2013-12-13 11:03 | Läst 8590 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera