Rockfoto – Längst fram i fotodiket

Att gå på konserter är ett hett sommarnöje för många semesterfirare. En del köar i timmar för att komma åt de bästa platserna närmast scenen. Många avundas fotograferna som får stå längst fram i fotodiket, och önskar att de själva fick stå där. Jag är en av de priviligierade fotograferna som får stå allra längst fram.



Att fotografera konserter är en utmaning, särskilt när man som jag främst jobbar inomhus. Det första jag gör på en konsert är att vänta in rätt ögonblick och ta de säkra bilderna som jag vet att uppdragsgivaren är nöjd med. När det är gjort försöker jag att ta lite mer spektakulära bilder. Förr kunde man pressa Tri-X två steg, ställa in kameran på 1/250 bländare 2,8, och köra på det konserten igenom. Men i dag är det mer show med ljus och andra specialeffekter. I och med LED-skärmarnas och rökens intåg har det blivit allt svårare att fotografera. Många gånger har jag missat det rätta ögonblicket för att det var för mörkt på scenen just då.



Men jag klagar inte, en konsert är först och främst en upplevelse för besökaren och inte för filmare eller fotografer. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till situationen. I och med att jag främst jobbar med spegellösa kameror ser jag motivet i sökaren, och när allt är rätt fångar jag bilden. Även om kamerorna har snabb matning har jag valt att köra i enbildsläge, och försöker sätta bilder i rätt ögonblick. Det är ett bra sätt att träna upp ögat på. Jag har kört på det viset i 30 år, och det fungerar fortfarande utmärkt. Framförallt slipper jag det tidsödande jobbat att gå igenom en massa extra bilder.



Jag har mött många fotografer i fotodiket genom åren. Ett misstag som jag ser att många gör är att det kör med en kamera, och ett 70-200mm, samt att de tar bilderna från ungefär samma position. Precis som med allt annat foto gäller det att variera sig. Bilder från fotodiket blir ofta förutsägbara och förmedlar inte så mycket av stämningen. Under konserten försöker jag röra mig runt i lokalen för att få stor variation på mina bilder som möjligt. Det har betalat sig, jag har tagit några av mina bästa rockfoton från publiken och bakom scenen. Det är också de bilderna som mest har tilltalat artisterna själva, och som de har bett att få använda sig av. Bilder som visar varenda pormask och svettdroppe i deras ansikten har de sett sig mätta på, precis som alla andra vill de ha variation.



När jag jobbar försöker jag att ha med mig en ganska så smidig utrustning. Primärt arbetar jag med Sony A7rII, A6500 och Leica M240. Till dem har jag följande objektiv med Leica M-fattning 21/2,8, 28/1,4 och 50/1,1. När jag kör dem på Sonykamerorna har jag en Techart PRO adapter som ger autofokus. Jag har även ett Sony E 18-135, ett 100/2 samt ett 70-200/4 IS med autofokus. Sony kamerorna går utmärkt att använda upp till 6400 ASA och Leican upp till 3200 ASA. När jag kör med tele går jag sällan under 1/250 dels sekund, och med vidvinkel försöker jag hålla mig över 1/125 dels sekund. När tiderna inte räcker till händer det att jag får köra 28/1,4 och 50/1,1 på full glugg. 



Den främsta anledningen till att jag håller på med rockfoto är att jag älskar musik, och tycker om att upptäcka nya band. Genom åren har jag mött många icke yrkesverksamma fotografer som är ointresserade av musik, jag har svårt att förstå varför de har valt att bevaka konserter. Själv är jag ointresserad av bilar och skulle aldrig förmå mig att gå på en motormässa eller en biltävling för att fotografera om jag inte var där på uppdrag.



Bilderna i inlägget har tagits med Leica M240, Sony A6500, Sony A7rII samt Zeiss 21/2,8, 7Artisan 28/1,4, 7Artisan 50/1,1, Canon EF 100/2 och Canon EF 70-200/4 IS samt Techart PRO och Metabones IV adapter.

Text och foto: Mikael Good

Autofocus with M-lenses

Leica M-lenses are usually small, flexible and well-built. It's really nice to work with them. But under certain circumstances, one could wish that they had had autofocus. But that little problem seems to have been solved.



I work as a reporter for a Swedish Magazine. I use Leica and Sony cameras privately as well as in my job. In order to limit my gear and keep it light I often used my M-lenses with a Novoflex-adapter on my Sony A7rII and A6500. But sometimes it's was hard to focus manually when shooting fast moving subjects like concerts.



In order to get round this problem I started to look for a solution that allowed me to use my M-lenses (the excellent 7Artisans 28/1,4 and 50/1,1 are among them) with full autofocus on my Sony cameras. The solution was the Techart PRO Autofocus Adapter. The adapter is a perfect match with my 7Artisan and Leica-M lenses, and the focusing speed is fast enough too capture fast moving moments of time.



If you use Sony and have a couple of M-lenses I can strongly recommend you to buy a Techart PRO Autofocus Adapter. It works perfect even in low light conditions with the 7Artisans 28/1,4, 50/1,1 and the Leica 90/2. It also gives me a better control of the aperture, since I can change it on the lens, and not via a wheel on the camera.



The combination is not as fast as a purpose built autofocus lenses, but it allows me to combine my Leica and Sony equipment. Since the 7Artisans lenses is much smaller than equivalent Sony or Sigma lenses for Sony E they give me more space in my gadget bag. On assignment I often use a Leica M240 and a Sony A6500 or a A7rII with a Techart PRO adapter together with a Zeiss 21/2,8, 7Artisans 28/1,4 and 50/1,1 and a Leica 90/2. And a iPad for taking notes. Everything fits nice into my Billingham Hadley Pro.



I took the photos in the article at the Gullbranna Festival in Sweden. I used a Leica M240, a Sony A6500 and a Sony A7rII and Zeiss 21/2,8, 7Artisans 28/1,4 and 50/1,1 for the pictures.





Text and photo: Mikael Good

Reportaget från Gullbrannafestivalen hamnade på mittuppslaget

I gårdagens inlägg nämnde jag att jag skickat ett reportage i text och bild till tidningen Världen idag. Så här ser det ut i tryck. Dragarbilden är tagen med Leica M240 och Zeiss 21/2,8. Jag skriver det bara för att visa att det fortfarande finns yrkesfotografer som arbetar med Leica.

Du kan ta del av reportaget i följande länk, reportaget är premium, vilket innebär att du inte kan ta del av texten, men du kommer åt att se alla 30 bilderna: https://www.varldenidag.se/nyheter/kristen-musikfestival-slog-nytt-besoksrekord/repseA!uUxmbZhyfKajsIScYvUcxA/?fbclid=IwAR2K3LcXhFRtMCpxqEo68W9FqnRcPRWE35JBKhELGnnB0rVlp3MwiYqSNsE

Text och foto: Mikael Good

Guldet fanns i skeppet på Gullbrannafestivalen

Nu har jag kommit hem från fyra intensiva dagar då jag varit festivalfotograf på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad. Jag har även redigerat klart bilder och skickat in ett reportage i text och bilder. Reportaget kommer att publiceras på ett uppslag i Världen idag i morgon. Men innan jag återgår till hängmattan vill jag dela med mig av min topp fem lista från festivalen.



1. Switchfoot's cover på Led Zeppelin's - Rock and Roll som de körde under repetitionen. Chad Butler smiskade trummskinnen nästa lika hårt som John Bonham. Vilket tryckt! Synd bara att de inte körde covern under det ordinarie settet.

2. Blenda! Vilken scennärvaro! Hon kan mycket väl bli vår nästa stora musikexport, särskilt som hon precis har signats av Pharrell Williams.

3. Electric Banana Band! Att få se sina barndomshjältar, och sjunga med i deras klassiska låtar tillsammans med flera tusen personer var en riktig höjdare. Publiken spände från Anton 2 år till Inga-Britt 84 år, och tillsammans fick vi uppleva en härlig fest! 
– Nu när KISS har lagt av, är vi det enda kvarvarande kostymbandet, sa Lasse Åberg 79 år med ett leende innan spelningen.

4. Lecrae! Jag vet att han är bra live, men så bra som Lecrae var på Gullbranna visste jag inte att han var. Vilken närvaro, vilket publiktryck, vilket mellansnack! Hans flödande rap och tunga beats, fick publiken i rörelse, och hela Skeppet sjöd och gungade i takt. 

5. Johannes Jonsson från Metal Bible, som hade en av mina favoritskivor Theocray’s - As the World Bleeds bland vinylerna som han sålde i sin monter. Nu kan jag lyssna på detta progressiva  metal mästerverk på riktigt!

Sämst var vädret! Blåst och ösregn är inte något bra festivalväder! Men inte ens det kunde hindra att festivalen slog nytt besöksrekord. Vädret gjorde även att konserterna blev riktigt välbesökta! I slutet av rengbågen finns enligt sägnen guldet, om man ska tro på sägnen fanns guldet i konsertarenan Skeppet på Gullbrannafestivalen.

Text och foto: Mikael Good

Stor fotoutställning på musikfestival

Jag tycker inte om att ställa ut på traditionella utställningslokaler, anledningen är det är få besökare, och att samtalen allt som oftast handlar om kameror och objektiv, och inte om bilder. Därför har jag valt att ställa ut på lite udda ställen, där samtalen har handlat om bild i första hand.



När jag tidigare ställt ut har det oftast varit svartvita dokumentärbilder från de östra delarna av Europa. Men i somras avvek jag från den linjen,  när jag hade en stor utställning med rockfoto på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad. De senaste sex åren har jag arbetat volontärt som rockfotograf på festivalen, och parallellt med det har jag levererat artiklar, recensioner och bilder till tidningar, magasin och artister.



Några av de tusentals bilder som jag tagit genom åren, sorterades ut, kopierades och hängdes upp.  De senaste 10 åren har jag arbetat enligt konceptet  – ”Om folk inte kommer till en fotoutställning, får utställningen komma till folket”. Utställningen på Gullbrannafestivalen passade in i det konceptet. Ett par tusen personer såg utställningen som hängde mitt i smeten på festivalområdet, och jag hade en del intressanta samtal om bilderna med festivalbesökare.

Text och foto: Mikael Good