Leica M9 Swedish Reporter edition

Marknadsföring kostar mycket pengar, det gäller att fundera ut kostnadseffektiva sätt att nå ut med sitt budskap. Att låta kändisar designa kameror har blivit ett bra sätt för Leica att få gratis reklam. När Leica släpper specialdesignade kameror sätter debattens vindar genast igång, och företaget får gratisreklam för miljoner, och de specialdesignad produkterna säljs snart slut.

Det finns en speciell mytos runt Leica. Genom historien har många dokumentär-. och pressfotografer använt sig av märket. På Facebook har jag blivit bekant med några av fotografins stora namn, och när de publicerar bilder från sina krafts dagar har de oftast en eller flera Leicor dinglande runt halsen. Genom åren har jag mött många högutbildade och välbeställda män, som genom livet närt en pojkdröm om att köpa en Leica med ett par objektiv och åka ut på reportageresa till något avlägset hörn av världen.

Som reporter har jag i mångt och mycket levt deras dröm. De senaste åren har jag har varit på reportageresor i Bulgarien, Egypten, Indien, Kina, Lettland, Serbien, Rumänien och Ryssland. Bilderna och texterna har publicerats runt om i världen, och en del av dem har nått en storpublik.

För mig är Leica ett redskap och inte en statussymbol. Jag föredrar att jobba med mätsökarkameror för att de ger mig en bra överblick, samtidigt som jag kan röra mig mitt i händelsernas centrum och vara tydlig med vad jag gör utan att väcka anstöt. Jag får ofta kommentarer om var jag köper film, och att min farfar hade en sådan kamera när jag fotograferar. Leican öppnar upp till samtal och det är inte ovanligt att jag får med mig ett och annat porträtt i gatumiljö.

Om jag jobbar med någon av mina andra kamerorna får jag istället kommentarer såsom ”blir det några fina bilder” eller lätt nedvärderande papparazzi-kommentarer. Om jag ska vara ärlig är jag trött på sådana kommentarer, men det går lätt att råda bot på dem genom att enbart jobba med Leican!

Kameran på bilden är en stålgrå Leica M9, med svart logga, kameraläder av svart ödleskinn, samt rem i italienskt läder från Luigi Crescenzi. Objektivet är ett Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH med ett Leitz IROOA motljusskydd. Som bilderna i inlägget visar går det utmärkt att arbeta med kameran. Under ett par års tid har jag dokumenterat Huskvarna och en eller ett par av bilderna kommer kanske att ingå när det är dags att presentera arbete.

Text och foto: Mikael Good

När ljuset inte riktigt räcker till

Den blå timmen hade precis passerat när jag kom till det romska samhället i mitten av Bulgarien. Jag ville ha lite miljöbilder och gick runt, hälsade på folk och tog bilder. Egentligen var det lite för mörkt, men jag chansade och vred upp ASA-talet och lät objektivets inbyggda stabilisering göra sitt arbete.



En del skulle nog påstå att den första bilden i artikeln är allt för brusig. Men mig stör det inte. Bilden har tagits på motsvarande 6400 ASA, och bruset påminner en hel del om kornet i den klassiska filmen Tri-X, en film som jag använde flitigt när det begav sig. Personligen är jag trött på alla perfekta och tillrättalagda bilder som svämmar över på Instagram och andra bildsidor. Jag vill se mer opolerade dokumentära bilder som är fyllda med känsla och närvaro.



Jag hann att få några fler bilder på människor och miljöer i samhället innan mörkret omöjliggjorde vidare fotografering. Bland annat träffade jag en äldre romsk man utanför ett hus. Han berättade att han varit boxare i sin ungdom. En stund senare var det såpass mörkt att gatlyktornas sken knappt räckte till för att lysa upp husfasaderna.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm. X-T1 är en av de allra bästa digitalkamerorna för svartvitt och de går att hitta dem begagnat för ett par tusenlappar.

Text och foto: Mikael Good

Rockfoton ska visas och inte döljas

Jag har varit på mängder av konserter sedan jag började med rockfoto i mitten av 1980-talet. Under åren som gått har jag tagit mängder av bilder och även skrivit en hel del recensioner och artiklar om band. Jag lyssnar mycket på musik och trots att det är över 50 år sedan jag blev till tycker jag fortfarande om att upptäcka nya band och artister.



För ett par år sedan hade jag en tanke om att starta upp ett webbaserat musikmagasin med namnet ”Metallord”. Tanken var att magasinet skulle komma ut med ett eller ett par nummer per år. Fokus skulle ligga på bilder men magasinet skulle även innehålla en del intervjuer och artiklar om band. Men tyvärr hade jag aldrig tid att sjösätta projektet.



I våras fick jag kontakt med en Argentinsk rockfotograf och skribent. Hon hade precis startat en spanskspråkig rocktidning och behövde en av mina bilder till en artikel. Jag har mängder av rockfoton som ligger till ingen nytta på mina hårddiskar. Jag är av den åsikten att bilder ska delas och inte döljas. Därför har jag lovat henne att hon fritt får använda mina rockfoton till magasinet.

Text och foto: Mikael Good

Den perfekta Rock'n'roll kameran

Jag har ett problem. När jag engagerar mig mycket i ett ämne upptar det till sist all min tid. För att balansera upp mitt sociala engagemang har jag återupptagit mitt rockfotande och recensionsskrivande. Det är inte allt för ovanligt att socialt engagerade dokumentärfotografer rör sig mot musikens värld. Kanske är det för att vi kan identifiera oss med musiker och deras kringflackande livsstil?



Genom historien har vi fått se många duktiga dokumentärfotografer som har vänt sina kameror mot scenen. Exempelvis följde och dokumenterade Robert Frank många band och det mest kända av dem är Rolling Stones som han tog många bilder på och även gjorde en dokumentärfilm om. (Jag upptäckte förövrigt Robert Frank via the Rolling Stones men det är en helt annan historia). Till skillnad från renodlade rockfotografer tycker jag mig se en betydligt större närvaro i dokumentärfotografernas konsertbilder. Det känns oftast som om de trängde in under skinnet på dem som de fotograferar. Jag tror att det berodde på att många dokumentärfotografer var bra på att läsa människor och att de jobbade med sina väl invanda 21 och 50 mm objektiv som tvingade dem att vara mer aktiva och närvarande i sitt fotograferande.



Bilderna i inlägget tog jag på Blindsides konsert på Gullbrannafestivalen tidigare i år. Den konserten var nog den svåraste som jag fotograferat i modern tid. När jag fotade ett annat band tidigare samma dag kunde jag med lätthet köra på 3200-6400 ASA och bländare 5,6. Med den konserten i vetskap tog jag med mig samma utrustning till Blindsides konsert. Problemet var att det var betydligt mörkare på Blindsides konsert. Ser man till hur mycket jag fick lätta upp bilderna låg jag oftast på 25 600 ASA vilket är ungefär dubbelt så mycket som kamerans egentliga smärtgräns. Men bilderna är å andra sidan inte brusigare än exempelvis en Tmax 3200 film. 



Att det var såpass mörkt under Bindsides konsert tror jag har att göra med att nyare ljusteknik användes på festivalen och det var svårt för teknikerna att "blanda" till det rätta ljuset. Men å andra sidan finns det riktigt bra motmedel mot dunkla konsertlokaler idag. Sonys nya A7s lär gå att använda på 64.000 ASA med gott resultat. Någon vänlig kameratillverkare (Cosina) får gärna trycka in den sensorn i en mätsökarkamera, det skulle i vart fall bli den perfekta Rock'N Roll kameran tillsammans med en 21 och 50mm!

En riktig proffskamera

Det finns en del tyckare och tänkare som anser att en riktig proffskamera är en motor- och fokussnabb best som levererar bilder i hög hastighet. Har inte kameran de egenskaperna är det i bästa fall en kamera för hobbybruk.



I deras ögon är en kamera som har något så ålderdomligt som manuell fokus och en serietagningshastighet på knappa 1 bild i sekunden ingenting att ha och något som passar bäst att lägga i en låda djupt inne i garderoben. Det är tur att vi inte lever i ett land där endast en åsikt är tillåten annars skulle jag få problem. Särskilt som jag gärna använder mig av en smått antik digital mätsökarkamera med manuella gluggar när jag jobbar. Bilderna i det här inlägget är förövrigt tagna med en smått antik mätsökarkamera.



Genom åren har jag ägt och använt en del så kallade proffskameror. Trots att de har levererat bra bilder har jag aldrig känt mig riktigt bekväm med dem. Framförallt har de varit omotiverat stora. När jag har använt den typen av kameror har det faktiskt känts som om kameran har kommit mellan mig och motivet. Kameravalet har inte spelat någon större roll när jag fotat landskap eller natur men när jag fotat människor har den typen av kameror på grund av sin storlek fungerat som en kontaktbrytare och stämningssänkare.



Märk väl att jag inte vill skriva någon på näsan. Även om jag väljer att jobba med "antikviteter" har jag full förståelse för att andra fotografer som fotar snabba förlopp såsom barn, djur, konserter, press eller sport har behov av snabba kameror som leverera i alla väder. Men för min del går det lika bra eller rättare sagt bättre med en smått antik kamera som är bestyckad med antingen ett 20mm eller ett 50mm objektiv. Trivs man med sin kamera blir bilderna oftast bättre per automatik oavsett om kameran är ett teknikmonster eller en antikvitet.



På tal om något helt annat är det någon mer än jag som också tycker att The Smiths musik är ett perfekt soundtrack för tågpendlare?

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved