Paul Hansen effekten

Skriver man "Photojournalist Sweden" i sökfältet på google återfinns mitt namn och mina bilder högt upp bland sökresultatet. Nu kanske det inte är den mest använda sökfrasen på google men i samband med att Paul Hansen vann World Press Photo tidigare i år har de internationella besöken ökat betydligt till mina båda bloggar och mitt flickrkonto. Jag hade räknat med att få mellan 1000-1500 besök per år till mitt flickrkonto när jag startade upp kontot i december förra året. Nu är det nästan 13.000 besök! Och antalet läsare i min blogg på blogspot har mer än fördubblats sedan årets början och besöken från Ryssland och USA är ungefär lika många som de från Sverige.

Det är nästan så att man skulle kunna tala om en Paul Hansen effekt. Men det är inte hela sanningen bakom den ökade besöksfrekvensen. Mitt namn figurerar på en hel del listor över fotojournalister och reportrar världen över och jag har en del namnkunniga följare som har rekommenderat mina inlägg till sina läsare. Även om det är lite motvilligt måste jag ändå erkänna att jag inte längre är något direkt okänt namn vare sig som fotograf eller som skribent. De som känner mig vet att jag helst av allt står i bakgrunden och lyfter fram enkla kämpande människor i rampljuset. Jag har valt att lyfta fram kämpande ensamstående kvinnor såsom Lisa, Aina, Regina, Sveta med flera. Kan jag nå ut till en betydligt större publik med deras berättelser och se till så att de får det stöd och den hjälp som de behöver, ja då kan det till och med vara värt att bli lite känd på kuppen!



Trots "framgången" tänker jag inte spinna vidare på den, faktum är att jag helst inte vill arbeta som fotograf eller reporter på heltid. Jag trivs bra med att arbeta som informationsansvarig på en biståndsorganisation där skrivande och fotograferande är en del av arbetsuppgifterna. Att arbeta som informationsansvarig är ett mycket varierande arbete, ena dagen skriver jag en redaktionell text, andra dagen planerar jag en kampanj och den tredje dagen skissar jag på en insamlingsstrategi. Men oftast gör jag allt på en och samma gång och framförallt slipper jag stå i det direkta rampljuset :)



Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Färg eller svartvitt?

Det händer att jag får frågan om varför jag oftast väljer svartvitt framför färg? Jag har egentligen inget emot färgbilder men i mitt tycke gifter sig en redaktionell text och svartvita bilder bättre än färgbilder. Färgbilder har en tendens att suga åt sig blicken och ta bort fokus från texten medan svartvitt i mitt tycke är bättre på att lyfta fram och förstärka texten. Det är en av anledningarna till att jag allt som oftast väljer att presentera mina bilder i svartvitt.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

The Migrant Mother

The photo of Evita and Everts that I took during the great depression in Latvia in 2008 was compared with Dorothea Langes famous photo of The Migrant Mother by a fellow photographer. Although I feel honored and are flattered by the comparison. I don´t believe that I will ever be able to take a photo with the same importance as The Migrant Mother, that photo is out of both my league and reach.

The photo of The Migrant Mother is actually one of my personal favorites and Dorothea Langes photographic language has been very influential to my own work as you can see in the picture above.

The following link will take you to The photo of the Migrant Mother, taken by Dorothea Lange in 1936: http://www.shootingfilm.net/2013

Text and Photo: © Mikael Good, All Rights Reserved

En kämpande trebarnsmamma från Lettland

Det är mitten av februari, snön och kylan har det lettiska landskapet i ett stadigt grepp. Trots att solens värmande strålar kämpar med full kraft har termometern envist krupit ned under tjugo minusgrader, människorna kurar ihop sig kring sina värmande kaminer i stugor och lägenheter. Vi är på väg till ett möte med en ensamstående trebarnsmamma i ett litet samhälle i södra Lettland.



Efter en skumpig färd på små gropiga vägar i gränslandet mellan Lettland och Litauen kommer vi fram till ett litet samhälle som ligger någon mil söder om staden Jelgava. Jag ska besöka en ensamstående mamma tillammans med ängeln från Riga Liana Velka och Gertruda som är en socialarbetare från Jelgava. Vi bjuds in i lägenheten av Aina som den ensamstående mamman heter. Hennes barn Margarita elva år, Diana 10 år och Aigars sju år är i skolan, men spåren av dem syns i hela lägenheten. Det ligger leksaker lite här och där och väggarna är täckta av barnens teckningar. Aina och barnen bor i en liten sliten vedeldad lägenhet om två rum och kök, lägenheten har säkert inte renoverats på över fyrtio år och från fasaden på huset har stora sjok med puts fallit av. De har rinnande vatten som de måste koka på sin lilla elspis innan de kan dricka det.
– Lägenheten är alldeles för liten för oss och den är dragig, men det är bättre än inget. Det finns de som har det betydligt värre än oss, vi har i alla fall rinnande vatten och toalett inomhus, säger Aina.
På landsbygden i Lettland är det vanligt med utedass och många får även hämta vatten från en gemensam brunn ute på gården. Det kan kanske gå an med utedass på våren och sommaren men att behöva gå till ett utedass när behoven tränger på och det är tjugo minusgrader ute låter allt annat än lockande.



Ensamstående mamma med tre barn
Aina är arbetslös, hon och hennes barn lever på social- och barnbidrag men de har svårt att få pengarna att räcka till. Pappan lämnade familjen för ett par år sedan, när han blev arbetslös slutade han att betala underhåll för barnen vilket har gjort att familjens ekonomi har blivit allt mer ansträngd.
– Vi brukar ge oss ut i skogen på sommaren och plocka bär och svamp som vi säljer på marknaden för att få ihop lite extra pengar framförallt till vintern, då kostnaderna för el och uppvärmning stiger, säger Aina. 
Hon hjälper även grannar och vänner med enklare sysslor. Trots Ainas stora vilja att arbeta finns det inga arbeten att få tag på i närområdet och familjens ekonomi blir allt mer ansträngd för var månad som går.
– Vi har precis så att vi klarar oss, har man mat, kläder och husrum så ska man vara nöjd med det, säger Aina och sträcker lite på sig.
Men på Ainas ögon och på hennes kroppsspråk ser jag att det hon säger inte riktigt stämmer, jag tror att hon har det riktigt tufft, det syns på hennes ögon att hon lider över sin situation, över att inte kunna ge sina barn den mat som de behöver.
Barnen har fått många fina leksaker och kläder genom olika hjälpsändningar, men det som de främst behöver är mat. För en stund kan de säkert förlora sig in i leken och glömma sin hunger, men så snart som leken är över kommer den envetna hungern och knackar på dörren igen.
Aina och hennes barn lever enkelt och är tvungna att snåla in på allt för att klara sig, när hyran, gasen, elen och veden är betald har de inte många kronor över till mat. De äter oftast en ensidig kost med potatis, rotfrukter och lök som bas.
– Barnen betyder allt för mig och jag ser först och främst till att de är mätta och nöjda innan jag själv äter det lilla som finns kvar, säger Aina.



Svårt för ensamstående mammor att få arbete
Jag tittar mig omkring i lägenheten, jag hittar ett studiofoto på familjen som togs för ett par år sedan innan Lettland sjönk in i en djup ekonomisk depression, innan Aina blev av med sitt arbete och hennes man fegt flydde från sitt ansvar. Aina såg betydligt mer lycklig och välmående ut när fotot togs. Hon har magrat betänkligt sedan dess och hennes blick är betydligt tröttare. Arbetslösheten i området är mycket hög och det är särskilt svårt för ensamstående mammor att hitta ett arbete. Allt som oftast får de ljuga om sin familjesituation för att få tag på ett arbete. Ingen vill anställa en ensamstående kvinna som riskerar att vara hemma och vabba.
– Jag kan tänka mig att arbeta med i princip vad som helst bara det är ett arbete som gör att vi kan klara oss, säger Aina.
Lägenheten är full av leksaker, ballonger och teckningar och när Gertruda frågar Aina var hon sover, pekar hon på en gammal soffa och säger:
– Jag sover på den där soffan men jag får alltid plocka bort barnens saker först innan jag kan bädda till den, jag sätter alltid mina barn först och när de har det bra så har jag det också bra!

Dianas stora dröm är att bli frisör
Flickorna är mycket flitiga i skolan och en vägg är full av olika diplom och utmärkelser som de fått. Aina är mycket stolt över sina döttrar som har högsta betyg i många ämnen och tillhör de bästa i sina respektive klasser.
Aigars har precis börjat i första klass och han kan redan läsa och skriva. Just nu är han inne i en cowboyperiod. Cowboyhatten ligger lite nonchalant i en fåtölj och leksaksgeväret har han hängt på ett älghorn ovanför sin säng så att han lätt får tag på det när han går upp på morgonen.
– Margarita spelar dragspel i musikskolan och trots att hon bara spelat dragspel i ett år börjar hon redan att bli riktigt duktig, säger Aina med mycket stolthet i rösten.
Flickorna är duktiga på att teckna och måla och väggarna är fulla av deras teckningar. Dianas stora dröm är att bli frisör och hon övar ofta på ett dockhuvud som hon kan kamma och fläta håret på. Flickorna är mycket kreativa och bygger och fixar mycket själva. Flickorna är också bra på att virka och sticka. Aina håller upp en docka och säger:
– Margarita och Diana fick en docka utan kläder och satte genast igång med att ta mått och sticka en klänning till den.



Jesus är deras idol
Aina och hennes barn är personligt kristna och de är aktiva i pingstförsamlingen i Jelgava. De åker dit varje söndag med församlingens kyrkskjuts. Barnen ser verkligen fram emot att få komma till kyrkan och de deltar aktivt i söndagsskolan. Margarita och Dianas främsta idol är Jesus. På Dianas vägg finns en bild på en bedjande Jesus och under den bilden har hon tejpat upp en lapp med ett bibelcitat från Lukas 18:27: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud". Församlingen i Jelgava är som en öppen famn där alla hjälper varandra som om de vore en enda stor familj. Det har gjort att medlemsantalet har ökat de senaste åren då allt fler i Jelgava med omnejd söker sig till tryggheten och gemenskapen i församlingen, bort från allt vad ekonomisk kris och bekymmer heter. I kyrkan kan de känna trygghet och få gemenskap, de får kraft att orka med vardagen och de får hopp för framtiden.



En av dessa mina minsta
Det finns många familjer i Lettland som är i samma situation som familjen i berättelsen, många har även dragit på sig stora skulder då de har valt att köpa mat till barnen framför att betala hyran eller el- och gasräkningar. Att åka ut på den lettiska landsbygden är som att resa tillbaka i tiden, tillbaka till 20- och 30-talets fattigsverige. Det är en tid som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, en tid som jag bara har hört min gamla mormor berätta om.
När vi lämnat familjen och åter satt oss i bilen kommer jag att tänka på Jesu ord i Matteus 25:40: "- Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.". 
Det är så pingstförsamlingen i Jelgava arbetar och trots att medlemmarna själva lider brist på det mesta är de villiga att hjälpa andra människor med det de har, kan och är bra på. Pingstförsamlingen förmedlar mat, kläder och leksaker till utsatta familjer, de hjälper de gamla och svaga i församlingen med städning och reparationer. De gör även hembesök hos gamla och svaga som inte själva orkar ta sig till kyrkan och ber och umgås med dem.



Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Jag besökte familjen i februari 2010 men trots att det har gått några år så ser deras livssituation ungefär likadan ut idag. Gertruda och Aina heter egentligen något annat. Lettland är ett litet land och av respekt till dem väljer jag att inte skriva ut deras riktiga namn.

Skörden kan vara skillnaden mellan liv och död

Nu står hösten åter för dörren och äppelträden dignar under tyngden av all frukt. Min hustru och jag kan omöjligen ta hand om och plocka alla mogna äpplen, men vi brukar dela med oss av våra goda äpplen till grannar, släktingar och vänner för att så lite som möjligt ska gå till spillo.

Skulle det bli missväxt är det inte hela världen för oss. Både min fru och jag har relativt stadiga inkomster och vi är inte beroende av att få en god skörd, om vi inte skulle få det kan vi köpa de äpplena som vi behöver i butik. För en utsatt familj i hjärtat av Lettland kan en dålig skörd innebära att de inte kan lägga undan tillräckligt med mat för vintern och att deras barn får gå och lägga sig med hungerkurrande magar under den långa och mörka årstiden.

Ett mycket tragiskt exempel på vad ett par dåliga somrar i rad kan ställa till med är berättelsen om Sapņise och Edgars Nākotne som fick betala ett allt för högt pris på grund av vädrets nyckfullhet. Av respekt för den drabbade familjen har jag valt att ändra på en del datum, platser och detaljer i berättelsen. Berättelsen bygger delvis på den intervju som jag gjorde med Sapņise i november 2010 och resten av berättelsen har jag fått återberättad för mig av en engagerad lettisk socialsekreterare som jag har kontakt med och som även är god vän med Sapņise.

Givetvis heter Sapņise något helt annat i verkligheten och bilderna som illustrerar artikeln har inget med familjen Nākotne att göra. Lettland är ett litet land med drygt två miljoner invånare och det skulle annars vara ganska så enkelt att avslöja familjens rätta identitet. Du kan läsa hela den tragiska berättelsen om Sapņise och Edgars här: Drömmen som gick i tusen bitar

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved