”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”

I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35” svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good

New Delhi efter mörkrets inbrott – Bildreportage

Det är något speciellt med nattliv. På nyårsaftonens kväll passade jag på att dokumentera människorna som lever och arbetar i närheten av Indiens mest ökända gata – Garstin Bastion Road (GB) i New Delhi.



Jag tycker om att fotografera människor och miljöer. När jag är på resa dokumenterar jag mycket. Ibland hamnar jag i skumma miljöer och bland människor som andra ser ner på. Jag vet inte varför det är så, men jag dras ofta till det som anses fult och annorlunda, och har lätt att komma i kontakt med människor som på olika sätt står utanför samhället. Något som är lite märkligt är att de miljöerna och människorna ofta blir vackra när de hamnar på bild.

I december var familjen och jag i nordöstra Indien och hälsade på släktingar över julen. Den 1 januari skulle vi resa hem till Sverige via Polen, men först skulle vi tillbringa nyåret i en av världens största städer New Delhi. Hotellet som vi bodde på låg i anslutning till flygplatsen och i närheten av den ökända gatan GB Road som är centrum för sexhandeln i Indien. Utanför vårt hotell satt en bister man med mustasch och vaktade. Han var gammal soldat och hade full koll på läget.

Efter att vi ätit middag på hotellets restaurang bestämde jag mig för att ta en promenad och dokumentera människor och miljöer i området. För att undvika påflugna hallickar och prostituerade, bad jag min hustru att följa med. Barnen fick stanna kvar på hotellet tillsammans med sin äldre kusin. Någon romantisk nyårspromenad i månskenet var det i tal om, men trots att vi stundtals rörde oss i skumma områden kände vi oss aldrig hotade.

När vi kommit ett par hundra meter från hotellet gick vi förbi en massageinrättning. "Here you can get massage form a beautiful Indian women" sa en leende inkastare till mig när min fru och jag gick förbi. Det var uppenbart att erbjudandet inte gällde någon vanlig massage, och jag tackade bestämt nej och vi styrde raskt stegen därifrån!

Ju närmre GB Road som vi kom desto sunkigare blev bostäderna och miljön. Att hala fram en systemkamera med objektiv i den här miljön hade varit som att be om trubbel, därför hade jag bara med mig en liten diskret men kompetent kompaktkamera om jag kunde bära i handen. Det var ovanligt kallt i New Delhi för årstiden och överallt såg vi människor som trängde ihop sig runt eldar för att värma sig från kylan. 




Min vana trogen smygfotograferade jag inte utan var jag öppen med vad jag gjorde, och hälsade glatt på människor som jag mötte. Men i och med den lilla kameran sågs jag inte som ett hot, och det var till och med en del som kom fram och ville ta bild tillsammans med mig, och som glatt ställde upp på bild. Förutom att dokumentera människor och miljöer passade jag även på att ta bilder till några kommande artiklar om trafficking och sexhandel som jag jobbar med (ingen av de bilderna är med i det här inlägget).

Vi valde att inte gå in i på GB Road utan höll oss i utkanten. På kvällar och nätter är GB Road en mycket farlig plats där grova rån och misshandel är vanligt, och det händer att människor mördas. Trots farorna kände jag mig aldrig otrygg, vis av erfarenhet vet jag att om man visar respekt får man respekt tillbaka. Jag är ganska orädd av mig, men det beror på att jag är bra på att försvara mig om så skulle behövas. Samtidigt är det viktigt att agera vist och inte göra något dåraktigt.

Vi var ute i drygt en timma innan vi var mätta på alla intryck, färger och dofter, vi styrde stegen tillbaka till hotellet. Väl tillbaka hälsade vakten oss välkomna tillbaka och höll upp dörren åt oss. Resten av tiden tillbringade familjen inne på hotellet, där vi umgicks fram till tolvslaget. Jag passade på gå ut en sväng i närområdet vid tolvslaget, men i och med att de flesta packade ihop och gick hem, valde jag att gå tillbaka till hotellet igen.




Bilderna i inlägget tog jag med en Ricoh GR II som har ett fast objektiv motsvarande 28mm, jag har uteslutande använt bländare 2.8, och haft ett ASA-tal mellan 1600–10000.

Text och foto: Mikael Good

En ganska så knivig situation

Om du möter en man som påminner om Charles Bronson, och som står och petar naglarna med en stor kniv, vad skulle du göra i den kniviga situationen?

1. Sticka därifrån fortare än kvickt!
X. Balansera som på en knivsegg, och hålla mannen under noggrann uppsikt!
2. Ta bladet från munnen och fråga om du får ta en bild på honom?



Jag valde alternativ 2! Jag gick fram till mannen och bad att få ta en bild på honom! Han strålade upp och sa glatt ja!

Text och foto: Mikael Good

När ljuset inte riktigt räcker till

Den blå timmen hade precis passerat när jag kom till det romska samhället i mitten av Bulgarien. Jag ville ha lite miljöbilder och gick runt, hälsade på folk och tog bilder. Egentligen var det lite för mörkt, men jag chansade och vred upp ASA-talet och lät objektivets inbyggda stabilisering göra sitt arbete.



En del skulle nog påstå att den första bilden i artikeln är allt för brusig. Men mig stör det inte. Bilden har tagits på motsvarande 6400 ASA, och bruset påminner en hel del om kornet i den klassiska filmen Tri-X, en film som jag använde flitigt när det begav sig. Personligen är jag trött på alla perfekta och tillrättalagda bilder som svämmar över på Instagram och andra bildsidor. Jag vill se mer opolerade dokumentära bilder som är fyllda med känsla och närvaro.



Jag hann att få några fler bilder på människor och miljöer i samhället innan mörkret omöjliggjorde vidare fotografering. Bland annat träffade jag en äldre romsk man utanför ett hus. Han berättade att han varit boxare i sin ungdom. En stund senare var det såpass mörkt att gatlyktornas sken knappt räckte till för att lysa upp husfasaderna.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm. X-T1 är en av de allra bästa digitalkamerorna för svartvitt och de går att hitta dem begagnat för ett par tusenlappar.

Text och foto: Mikael Good

Gungor

Det är två år sedan det amerikanska alternativrockbandet Gungor senast spelade i Sverige. I år var de tillbaka och gjorde två fantastiska spelningar på Gullbrannafestivalen torsdagen den 6 juli. De gjorde en akustisk spelning i konsertlokalen Bryggan på eftermiddagen och en elektrisk i Skeppet på kvällen. Vid bägge tillfällena var Gungor förstärkta med en stråktrio som gav låtarna extra liv och djup. 

Text och Foto: Mikael Good