Kalibrerad och redo att fånga nattens ljus på bländare 0.95

Det sägs att fotografer sällan hamnar på bild men det stämmer inte riktigt. Förr tog många fotografer självporträtt framför spegeln för att göra av med de sista rutorna på filmen för att kunna framkalla den. Så gjorde även jag och jag har en hel del självporträtt framför spegeln bland mina negativ.

Nu för tiden tar jag inte så många självporträtt, mycket beror på att jag tycker att hela selfietrenden är ganska så tramsig och att jag hellre sätter andra personer än mig själv framför kameran. Men när jag ska utröna om ett objektiv ska kalibreras eller inte är det en annan femma. Då kan det vara bra att ta en och annan bild framför spegeln för att se om objektivet behöver kalibreras eller inte.

För att utröna om mitt 50mm f/0.95 ASPH behövde kalibreras testade jag att ställa skärpan på min Leica M9:a på full glugg. Även om det är svårt att sätta skärpan rätt på 0.95 med en mätsökarkamera satt skärpan där den skulle och jag behöver inte plocka fram verktygen för att kalibrera objektivet. Bilden är inte 100 procentig, jag glömde för en stund bort att Leica M9 inte har någon bildstabilisator och 1/30 är lite för lång tid för ett 50mm.

I och med att objektivet fungerar som det ska på mina digitala Leicor har jag funderat på att lyxa till det och köra en T-Max 3200 i min M4 när vintermörkret kommer, och det är inte omöjligt att den sista rutan blir ett självporträtt framför spegeln. Men innan dess ska jag  sätta objektivet på min M240 och bege mig ut på lite urban exploring. Det finns en övergiven fabrik i mitt närområde som behöver  dokumenteras och för den uppgiften är ett ljusstarkt objektiv lämpligt.

 
Text och foto: Mikael Good

Kineserna blir bara fler och fler i kameraväskan

Om man går tillbaka några år i tiden var kinesiska objektiv nästintill ett skällsord på grund av usel kvalitet. Men de senaste åren har de två kinesiska objektivtillverkare börjat göra kvalitetsobjektiv som även faller kräsna Leica M-fotografer i smaken.

Det som är intressant med 7Artisan och TTArtisan är att de gör ljusstarka objektiv med Leica M-fattning som bara kostar en bråkdel av Leicas och Zeiss varianter. 7Artisans och TTArtisan är närbesläktade men det förstnämnda bolagets objektiv håller en något högre klass än TTArtisan, men det finns även ett och annat guldkorn i TTArtisans sortiment.

Ett av guldkornen är TTArtisan 35mm f/1.4 som jag testade på min Leica M240 i mars. Då blev jag positivt överraskad över hur bra det kinesiska objektivet betedde sig. Nu har jag även testat objektivet med en Techart-adapter på min Sony A7r II som har en kräsen bakbelyst sensor på 42,4 megapixlar.

Vis av tidigare erfarenhet vet jag att sensorn i Sony A7r II lirar bra ihop med M-objektiv från 28mm och uppåt. Precis som tidigare när jag testade objektivet på min Leica blev jag positivt överraskad av hur bra det presterar på min Sony A7r II. Visst är det lite soft i ytterkanterna, men skärpan i övrigt är fullt acceptabel. Om man beskär bilderna till APS-H format (28,7x19mm) i Photoshop är bildkvaliteten utmärkt från kant till kant. Men objektivet duger som det är till de flesta typer av bilder.

Ljusstarka gluggar brukar vara som bäst upp till ett avstånd av ett par meter, men TTArtisan 35mm f/1.4 levererar bra resultat upp till oändligt. Vilket är en fördel om man vill ha en lite bredare användningsområde för objektivet. Men precis som när jag testade det på min Leica lider objektivet av att det inte är så bra på att hantera motljus. Möjligtvis skulle det bli något bättre med ett antireflexbehandlat filter och ett motljusskydd som är bättre på att hantera ströljus.

Varför ska man då använda ett TTArtisan 35mm f/1.4 med M-fattning på en Sony när det finns en uppsjö av dedikerade ljusstarka 35mm objektiv med E-fattning att tillgå? Många av de ljusstarka objektiven till Sony är gigantiska, de är två, tre och till och med fyra gånger så stora som TTArtisan-objektivet, och det går inte heller att ta loss dem från adaptern och sätta dem på en Leica. Vidare har TTArtisan objektivet bländarring, vilket jag föredrar och det går att förinställa det manuellt så att fokusen sitter lite snabbare.

Jag har ett Samyang 35mm f/1.4. Det är knivskarpt från kant till kant, men det är mer än dubbelt så stort som mitt TTArtisan. Jag föredrar kompakta objektiv och därför ligger Samyanget oftast nedpackat i sin låda, medan TTArtisan-objektivet oftare hamnar på kameran. Jag hoppas innerligt att trenden bland objektivtillverkarna att göra gigantiska ljusstarka objektiv snart ska bedarra. Kan Leica bygga kompakta objektiv av allra högsta klass borde andra tillverkare kunna göra det samma.




Jag tycker om att arbeta med kompakta, fasta, ljusstarka objektiv, och jag vill kunna använda samma objektiv på alla mina kameror. Därför har jag valt att satsa på små fasta ljusstarkaobjektiv med M-fattning. På Leica är det bara att tuta och köra, antingen med mätsökaren eller med hjälp av EVF, När jag använder dem på Sony har jag hjälp av en manuell Novoflex-adapter alternativt en Techart PRO-adapter som ger autofokus med M-optik på Sony E.  




Kineserna blir bara fler och fler i min kameraväska. Det positiva med kinesiska objektiv är att de inte kostar så mycket samtidigt som de är av god kvalitet och de duger gott och väl till professionell användning. Mina favoriter är 7Artisan 28mm f/1.4 och 75mm f/1.25, men även TTArtisan 35mm f/1.4 är ett trevligt allroundobjektiv som jag rekommenderar till Leica M-fotografer som inte har råd eller vill lägga tiotusentals kronor på en ljusstark 35mm.




Bilderna i inlägget är tagna med en Sony A7r II med en Techart PRO LM-A77 autofokus adapter och ett TTArtisan 35mm f/1.4. Bilderna är framkallade i ACR och jag har använt obejktivprofilen för Leica Summilux 35mm f1.4 ASPH för att råda bot på distorsion och vinjettering. Bildbearbetningen är minimal och håller sig inom ramarna för Dogma 07.

Text och foto: Mikael Good

Den mest prisvärda 35:an till Leica M

Det är mycket snack om objektiv i bloggarna på Fotosidan, och om vilket 35mm som är bäst eller mest prisvärt. Oftast glöms en liten juvel från Zeiss bort i resonemanget.

Det här med objektiv är subjektivt och kan röra upp känslor. Men som med så mycket annat får man vad man betalar för. Personligen vill jag ha objektiv som har bra mitt- och kantskära, bra kontrast, bra färgteckning, låg distorsion, låg vinjettering, bra motljusegenskaper och kompakt format. Objektivet ska helst inte skymma mätsökaren på min Leica.



Efter testande av många olika objektiv kom jag fram till att det egentligen bara fanns två 35mm till Leica att välja på för min del, och det ena var Leica Summicron-M 35/2 ASPH. Problemet var att det kostade 20 000 kronor begagnat, och så mycket pengar vill jag inte lägga på ett objektiv. Men i början av året hittade jag ett exemplar till ett riktigt bra pris och slog till, och det är ett köp som jag inte ångrat.



Det andra objektivet som jag funderade på att köpa var Zeiss Biogon T* ZM 35/2.8. Det är en liten juvel från Zeiss. Det är kompakt och nästa lika välbyggt och skarpt som Leica Summicron-M 35/2 ASPH. Begagnat kostar Zeisset runt 6000 kronor.



För den som kan leva med bländare 2.8 är Zeiss Biogon T* ZM 35 den mest prisvärda 35:an till Leica M. Och det är överlägset sina ljusstarkare syskon från Zeiss på alla punkter förutom ljusstyrkan.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Leica M240 och ett Summicron M 35/2 ASPH.

Text och foto: Mikael Good

Bloggutmaning – Hur ser utsikten från ditt kontor ut?

Bilden från mitt redaktionskontor som ligger på Datorgatan i Huskvarna tog jag efter ett rejält ösregn den 25 oktober förra året. Regnbågen hängde kvar i över en halvtimme, och visade tydligt att Vättern är guldet vid slutet av regnbågen.

Det vore kul att få se bilder från era olika arbetsplatser runt om i landet, oavsett om det rör sig om hemma- eller bortakontor, eller om utsikten är vacker eller inte. Dela gärna med dig av bilderna i din bloggpost. 

Jag använde mig av en Leica M240 och ett Summicron 35mm till bilden.

Text och foto: Mikael Good

Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera

Diskussionen går stundtals het om de nyaste digitalkameror har allt för många finesser som de flesta fotograferna egentligen inte behöver men ändå får betala för. Det fick mig att ställa frågan om hur min idealkamera egentligen ser ut och om den finns på marknaden?

Dagens kameror blir allt dyrare och de får fler och fler funktioner som många användare hade kunnat vara utan. Personligen önskar jag att tillverkarna gjorde kameror som var mer renodlade bildmaskiner för fotografer, och inte stillbilds-/vlogg-/filmkameror fyllda med tekniskt lullull och menyer fyllda med en labyrint av olika inställningsmöjligheter.

Det har hänt att jag missat bilder för att jag oavsiktligt kommit åt en av alla dessa knappar och rattar som översvämmar kameran och gör den svårnavigerad för alla utom utbildade ingenjörer. Pekskärmsfunktionen ställer om kameran i tid och otid. Det har även hänt att jag oavsiktligt kommit åt filmknappen och filmat när jag desperat försökt fotografera. Botemedlet mot detta vore en enkel avskalad kamera som inte skymmer sikten för fotograferandet och samtidigt inte gör avkall på vare sig bild- och byggkvalitet.

Det finns redan några renodlade kameror för stillbild. I Leicas digitala M-serie finns kameror som är strippade från spakar och rattar och har lättöverskådliga menyer. Nackdelen är att de inte är lämpade för teleobjektiv och inte är särskilt billiga. När jag jobbar med reportage har jag oftast ett 18-135 eller ett 24-105 och ett 70-200 och ibland ett 70-400, tyvärr funkar de objektiven inte så bra tillsammans med en mätsökarkamera. Och de som kan slanta upp upp närmare 80 tusen för ett kamerahus och 34 tusen för ett 35mm objektiv är nog lätträknade. 

Jag önskar att fler tillverkare byggde kvalitativa och renodlade kameror a la Leica och på så vis drev ned priset till rimligare nivåer. De behöver inte möjligtvis ha en mätsökare, för min egen del duger en högupplöst elektronisk sökare gott, men de fick gärna ha mycket kugghjulsrsomantik och lättöverskådliga menyer där man inte drunknar i alla finesser och inställningsmöjligheter.  

Fuji har de kamerorna tänker nog en och annan läsare. Jag håller med om att Fujis kameror är trevliga. De har bländarring på objektiven och klassiska inställningsrattar. Men de skjuter tyvärr över målet med sina svårnavigerade menyer och mängden av knappar, vred och rattar, vilka är allt för lätta att komma åt och gör så att man oavsiktligt ändrar inställningarna.

Helst skulle jag vilja ha en Sony A9 som är strippad från filmfunktioner och allt annat chip chop, som har en tidsratt a la Fuji, skärm utan pekfunktion som går att vända inåt, ratt för +/- kompensation, enkla och snabbnavigerade menyer, och bara de knappar, vred och rattar som verkligen behövs för stillbildsfoto. Bländarinställningen vill jag kunna göra på objektivet, och jag vill ha en tydlig avståndsskala för hyperfokal.

Som komplement till en sådan kamera skulle en Leica M10-P vara utmärkt för mig. Tyvärr kostar den fortfarande för mycket begagnat, men om ett par år har den säkerligen kommit ned till en för mig rimlig prisnivå. Fram till dess får jag hålla till godo med min A9:a och M240 vilka jag köpt riktigt billigt begagnat. Det är oftast de kamerorna som jag tar med mig på reportage tillsammans med ett 24-105 till Sonyn samt ett 21 och 35mm till Leican.



Text och foto: Mikael Good