Gatufoto bildspecial!

I år så firar jag som bekant 25 år som gatufotograf. Under våren så har jag uppmärksammat detta jubileum med en del inlägg om gatufoto. Nu kommer ännu ett gatufotoinlägg men istället för att i ord beskriva gatufoto så kommer jag istället att presentera lite nytagna gatufoton. Fotona är tagna med en liten digitalkompakt alternativt en stor digital systemkamera. En del foton är i stort sett uppladdade direkt från minneskortet och en del av fotona har jag fått jobba lite mer med i det digitala mörkrummet, på ungefär samma sätt som jag tidigare gjorde i det gamla hederliga  "analoga" mörkrummet.









De som kritiserat mig för att jag inte går tillräckligt nära när jag gatufotar kommer nog att komma lite på skam! Som gatufotograf gör jag helt enkelt lite som det faller mig in, ibland så håller jag mig på avstånd och ibland så går jag nära och det händer även att jag går riktigt, riktigt nära! Det som är viktigt när man gatufotar är att se men inte synas och att fånga ögonblicken i precis rätt stund!









Vill du lära dig lite mer om gatufoto? Då får du gärna läsa min artikelserie Gatufoto för nybörjare del 1 & Gatufoto för nybörjare del 2 om du har missat den!

Dagens låt: Woman of the Ghetto - Phyllis Dillon

//Chasid

Gatufoto med Ricoh GR-D

Min Ricoh GR-D är en nästan perfekt dogmakamera eller digitalt anteckningsblock att alltid ha med sig i fickan för att dokumentera vardagsbetraktelser för mig. Som jag tidigare skrev i mitt inlägg: "Ricoh GR-D eller att återvinna lekfullheten i fotograferandet" är det lätt att glömma något som är mycket väsentligt i allt fotograferande - lekfullheten! Lekfullheten lockar Ricoh'n effektivt fram!



Jag har ändå haft svårt för att gatufota med min Ricoh GR-D, det finns en sak som jag inte riktigt tycker om med kameran och det är att objektivet motsvarar 28 mm. När jag gatufotar så använder jag oftast ett 35 mm objektiv eller så tränger jag mig in i folksamlingar med ett 16 mm fisheye eller ett raktecknande 17 mm. 28 mm känns hela tiden som ett steg för lång bort alternativt ett steg för nära för mig. Det går att köpa till en adapter till Ricoh GR-D så att jag får ett objektiv som motsvarar 40 mm men då försvinner å andra sidan fickvänligheten och fickvänligheten är den lilla kamerans stora styrka! När jag ser ett motiv så är det bara att hala upp kameran ur fickan och föreviga. Den lilla sensorn gör att skärpedjupet blir riktigt stort på bländare 4 - 5.6, men å andra sidan så bränner högdagrarna lätt ut i kontrastrikt ljus, vilket de inte gör på samma sätt med större sensorer.



Trots problemen så har jag ändå gjort några allvarliga försök att gatufota med Ricoh'n, det går faktiskt att ställa in kameran i hyperfokal och det är ett mycket stort plus att kunna slippa fördröjande autofokus! Men det händer ändå att jag missar en del bilder pga av ett något okänsligt avtryck och att kameran har en förmåga att stänga av sig i helt fel ögonblick...



Min konklusion är att Ricoh GR-D inte är någon kamera för inbitna gatufotografer som har vant sig vid exempelvis Leicas mätsökarkameror, jag tror helt enkelt att de skulle störa sig en hel del på kamerans nackdelar, men för den som alltid har haft med sig en liten analog Contax T, Minox eller Olympus XA i fickan för att alltid vara beredda att föreviga de snabbt flyende ögonblicken så är Ricoh GR-D helt klart ett vettigt digitalt alternativ!







Alla fotona är tagna med en Ricoh GR-D den 5 eller den 6 maj 2008. En del har jag bara konverterat till svartvitt och en del har jag fått jobba lite mera med i det digitala mörkrummet med pjattning och efterbelysning.

<Edit 13.21> Jag har precis kommit tillbaka från en gatufotopromenad och tänkte dela med mig lite mer om mina blandade känslor angående kamerans dåliga avtryck. Ricoh GR-D´s avtryck är faktiskt riktigt dåligt och p.g.a det så har jag missat en hel del bilder. När jag gatufotar med Ricoh'n så använder jag oftast en extern sökare och tittar därför inte på skärmen så speciellt ofta. Om jag använder skärmen som sökare så fungerar däremot avtrycket av någon märklig anledning klanderfritt <Edit 13.21>

Dagen låt: Narodna - Ajde Jano

//Chasid

Det är något speciellt med Summicron 35/2.0!

Jag kan inte riktigt förklara det men så fort som jag har monterat på mitt Leitz Summicron-R 35/2.0 på kameran så händer det något. Det låter nog lite konstigt men jag upplever det som om objektivet tillför den där extra levande känslan i bilderna och lockar mig till att anstränga mig lite mer i mitt bildskapande.



Om jag ska vara ärliga så tycker jag inte att Leicas R-kamerahus är så vidare värst fantastiska, de gör sitt jobb kort och gott men är inte så roliga att använda. Annat är det med Leicas objektiv det är något speciellt med dem! Leica objektivens alla kvaliteter är inte mätbara i tester, jag brukar inte bry mig så mycket om MTF kurvor utan letar istället efter objektiv med känsla. Leicas objektiv har det där lilla extra som ger bilder som lever - Ni som använder Leicaobjektiv känner säkert igen er i mitt resonemang, Leica känslan går inte att beskriva den finns bara där i bilderna! Jag förstår att Leica inte moderniserat sitt Summicron-R 35/2.0 sedan det introducerades år 1976, varför ändra på ett vinnande koncept?



Leicas objektiv är tyvärr inte så speciellt billiga. Ett nytillverkat Leica Summicron-R 35/2.0 ROM kostar 21.250 kr och ser man bara till priset så är exemplevis ett nytt Canon 35/1.4 för 13.000 kr ett riktigt fynd. Men det går att fynda Leica (Leitz) objektiv på begagnatbörserna och då kan man om man har en rejäl portion tur hitta dem för en betydligt billigare peng! Upp till 5000 kr tycker jag att det kan vara värt att spendera på ett fint begagnat Leitz eller Leica Summicron-R 35/2.0 från Wetzlar. Det äldre Leitz Canada Summicron-R 1:2/35 som tillverkades fram till 1974 är också ett bra objektiv och det är värt att betala upp till 3500 kr för ett fint begagnat exemplar. Jag har haft båda versionerna och jag kunde inte se någon direkt skillnad på bilderna, möjligtvis har det nyare objektivet något bättre motljusegenskaper. Att de Canadatillverkade Leitzobjektiven höll lika hög klass som sina tyska motsvarigheter från Wetzlar såg Walter Mandler till.



Leitz Canada Summicron-R 1:2/35 från 1974. Med sitt snygga rektangulära motljusskydd från Leitz Wetzlar. Jag har precis sålt objektivet på bilden, jag medger att jag hade en liten tår av saknad i ögat när jag skickade iväg det, men jag tror att objektivet kommer att få ett bra hem! Mitt Leitz Summicron-R 35/2.0 från Wetzlar säljer jag dock inte.



Som du säkert vet så använder jag mitt Summicron med hjälp av en Novoflex adapter på en digital Canon EOS, skärpan och bländaren får jag ställa manuellt men jag tycker det är skönt att slippa hårdplast, chip chop och autofokus och retrofota med ett finmekaniskt mästerstycke av yppersta klass! Jag upplever autofokus som en nackdel när jag gatufotar. Med Summicronet inställt på bländare 8 eller 11 och 5 meter så har jag hyperfokalskärpa från 2,5 respektive 2 meter till oändligt och exponeringen sker utan fördröjning i exakt samma ögonblick som jag trycker ned avtryckaren. Ljusmätningen sköter jag genom att slå en spotmätning i handflatans skuggsida och ställa in exponeringskompensationen mellan -0,5 -> -1.5 beroende på ljussituationen. Att vara både bakåtsträvare och frammåtsträvare på samma gång är en svår kombination men det pressar mig samtidigt framåt i mitt bildskapande! 





Alla fotona är tagna antingen med ett Leitz Canada Summicron-R 1:2/35 eller ett Leitz Summicron-R 35/2.0 från Wetzlar. Det går givetvis att ta ungefär likadana bilder med betydligt billigare objektiv. Jag gatufotade i många år med en Konica T3 & ett 40/1.8 en utrustning som inte hade kostat mig mer än 175 kr. Men känslan är viktig för mig och känsla det finns i Summicron, både i handhavande och i bildresultat!

Leitz Summicron-R 35/2.0 är helt klart mitt favoritobjektiv för gatufoto! Det är något speciellt att gatufota med ett Summicron, objektivet riktigt andas gatufoto. Har du inte upplevt den speciella Leica känslan ännu så tycker jag att du ska prova på att gatufota med ett Summicron 35/2.0 antingen med R-versionen på en digital fullformatare från Canon eller med M-versionen på en liten smidig analog M-Leica! Men jag lyfter ändå ett varningens finger till dig, det är väldigt lätt att bli biten när man får smak på den speciella Leica känslan! För det är ju något speciellt med Summicron 35/2.0, vare sig om man har R- eller M-versionen!

Dagens låt: Caliente - Bomba De Tiempo

//Chasid

Ps: Detta inlägget är inte sponsrat av Leica, men skulle Leica vilja sponsra mig med en M8 och en 28/2.8 så får de gärna göra det! Jag är gärna testpilot för den kommande digitala fullformataren i R-serien om Leica vill! (Den där sista meningen var en viskning, jag vill ju inte avslöja några av era företagshemligheter i förtid, vi väntar till hösten istället...)

Tillbaka till mina gatufotorötter

Det har blivit lite för mycket digitalfotograferande för min del det senaste året. Med min stora digitalkamera blir bilderna lite för rena och perfekta, därför så kan det vara skönt att få uppleva lite gammalt hederligt välgörande filmkorn lite då och då! Nu är det inte mer än två år sedan som jag blev heldigital, jag hade länge kvar en analog fullformatare för en och annan extrem vidvinkelbild men när jag köpte en digital fullformatare så blev den kameran överflödig.

Under en tid så har jag närt på en längtan att hitta tillbaka till mina gamla gatufotorötter igen.  I tisdags blev min analoga längtan så stor att jag gjorde slag i saken och monterade en Porta 400 film i min gamla vackra silverglänsande helmekaniska japanska mätsökarkamera, jag ställde kameran i hyperfokalläge och då det inte finns några batterier att tillgå till kameran längre så fick jag använda mig av min egen inbyggda ljusmätare och syfta ljuset och den stämmer fortfarande bra som ni kan se på bilderna nedan!

Tyvärr så kostar det en del att fota med film och inscanningen och retucheringen av negativen tar en bra stund men jag tycker ändå det är värt att lyxa till det med ett par rullar negativfilm per år, mycket för att bibehålla gammal nyttig kunskap och för att få uppleva spänningsmomentet med att vänta en dag eller två innan jag får se slutresultatet. Ibland är det skönt att få uppleva den sköna känslan med en viskande slutare och den skönt mekaniska manuella filmframmatningen, det är lite som att komma tillbaka till gatufotorötterna för mig när jag får gå på min känsla, kunskap och inte skäms bort av snabbjobbande processorer, motorer och annat fotograferings underlättande digitalt chip chop.

Att jag kör med negativ färgfilm och inte Tri-X beror på att den scanner som var prismässigt greppbar för mig inte kan återge det stora tonomfånget i svartvita negativ så bra, men tonomfånget i negativ färgfilm blir mycket bra med min scanner och när jag slår om bilderna till svartvitt i Photoshop då blir tonomfånget nästan lika stort som när jag kopierade mina bilder i mörkrum!













Några bilder från tisdagens analoga gatufotograferande i
Jönköping, bilderna är givetvis obeskurna, men uppladdade
direkt från något minneskort är de inte :)
Alla bilder är tagna med en Fujica V2 med
Fujinon 45/1.8 på bländare 8 eller 11 tiden var 1/250 sek
i samtliga fall

Nästa rulle med Porta 400 kommer jag att montera och köra i min fickvänliga lilla Contax med tillhörande knivskarpt CZ T* 45/2.8, givetvis kommer jag även då att presentera bildresultatet i min blogg.

Dagens skiva: Starsailor - Tim Buckley

//Chasid

Ps: Jag såg att Photax säljer Foma Pan 100 & 400 för riktigt rimliga pengar, jag kan varmt rekommendera Foma film till inbitna analogister! Foma Pan 400 påminner om Ilford HP5 och är enligt mig en värdig rival till Tri-X! Foma Pan 100 påminner om Ilford FP4. Nu fick jag faktiskt lite lust att soppa film igen, men det rinner nog av mig som vanligt...

Gatufoto ett 25 års jubileum

I år är det 25 år sedan som jag tog mina första trevande steg som gatufotograf. På våren år 1983 köpte jag mig min första systemkamera tillsammans med ett par objektiv. Det blev mest hemrullad Tri-X framkallad i D-76 och en och annan Agfa CT-21 diafilm som gick genom kameran. Som nybörjare så fotade jag allt som kom i min väg, men det dröjde inte länge förrän jag fastnade för att fota människor och som 15 årig kille så blev det mest gatubilder på tjejer.



Det var mest tjejer som hamnade framför kameran i min tidiga karriär som gatufotograf.

På biblioteket bläddrade jag i fotoböcker och läste fototidningar, jag fastnade för Christer Strömholms fotoskola som gick som artikelserie i Aktuell Fotografi i början av 80-talet och jag försökte följa den på bästa sätt. Speciellt influerad blev jag av hans gatufotobilder från 50-talets Paris och det dröjde inte länge förrän jag började kopiera mästaren. Helst av allt ville jag ha en Leica M4-P med en 35 mm en sådan enkel kamera med ett objektiv kostade säkert inte mer än en 1000-lapp tänkte jag och jag trodde att jag kunde byta min begagnade Konica med tre objektiv mot en Leica. När jag gjorde slag i saken och frågade om jag kunde göra ett byte i den lokala fotobutiken så förklarade försäljaren snällt att min kamerautrustning skulle räcka till ungefär 1/10 av Leicans pris. Det blev som så att jag fick nöja mig med vad jag redan hade, men jag fick en fin produktkatalog från Leica som tröst av försäljaren.



En av mina första gatufotobilder från mars 1983 den är i avsaknad av avgörande ögonblick. Men den är ändå intressant som ett tidsdokument då den gamla fina träteatern revs året efter.

Dagen efter så monterade jag på 50 mm optiken på min spegelreflex, laddade den med en rulle hemladdad Tri-X och gav mig ned till stan för att fånga de snabbt flyende ögonblicken. De flesta bilderna blev misslyckade, i min iver hade jag glömt att ställa in rätt tid och bländare, vilket ledde till att alla bilderna var kraftigt överexponerade, men trägen vinner efter ett par veckor hade jag fått hyffsad kläm på ljusmätaren och sambandet mellan tid och bländare. Mina gatufotobilder började att likna något men att fånga de flyende ögonblicken det tyckte jag var mycket svårt.

I min ungdomliga iver så trodde jag att gatufoto skulle vara ganska så enkelt, jag var lyckligt ovetande om att det skulle ta många år innan jag väl hade tränat upp mitt öga för att hitta möjliga situationer och så här i efterhand skulle det varit bättre om jag redan då hade följt rådet att fotografera utan kameran och därigenom lärt mig att se situationerna innan jag försökte fånga dem med min kamera.

Det är med gatufoto som att spela ett instrument det gäller att öva hela tiden så att man inte tappar tonerna!

Har du missat min artikelserie om gatufoto för nybörjare?
Klicka på nedanstående länkar så kommer du dit!
Gatufoto för nybörjare del 1
Gatufoto för nybörjare del 2

Dagens låt: Hot Tamale - Jackie Mittoo

//Chasid

Ps: Jag önskar mer foton i bloggarna, en blogg utan bilder är som en fastlagsbulle utan grädde och mandelmassa!