"Måla med ljus"
Är Sony A7 en kamera för återvinnare?
Som varm förespråkare av återanvändning är jag glad i dag. Jag är glad för att den nya Sony A7 säkerligen kommer att leda till att fler köper begagnad optik. Som återvinnare ler jag stort över utvecklingen och jag skulle tro att det kommer att bli en lättare rush efter godbitarna på begagnatbörserna framgent.
Trevlig Carl Zeiss optik för Contax och Leica R-optik tillsammans med lite finare glas från Nikon, Minolta, Konica, Canon, Fujica med flera kommer säkert att stiga i pris framöver. Möjligheten att kunna använda gammalt fint glas på en fullformatare är lockande för många entusiaster. Jag tror inte att Sony har kalkylerat med att sälja så mycket optik till A7:an och dess systermodell A7r. Men de räknar säkert med att få en ordentlig snurr på försäljningen av kamerahus. I vart fall verkar A7 vara en kamera som vi återvinnare har väntat på i flera år.
Om det visar sig att det går att använda vidvinklig M-optik med gott resultat på A7:an, kommer A7:an att bli ett högintressant alternativ till en bättre begagnad Leica M9:a för mig. Jag har en hel del fin M-optik från Voigtländer som det skulle vara trevligt att köra på en rimligt prissatt fullformatare. Just nu väntar jag med spänning på en rapport av en bekant som håller på att testa en A7:a med vidvinkliga Voigtländer, Zeiss och Leicagluggar! Enligt förhandsrapporten presterar A7:an mycket bra resultat tillsammans med Zeiss ZM 50/2,0 och Leica M 50/2,0!
Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved
The Russian Connection
Trots att jag inte är ryss blev jag för tre veckor sedan inbjuden att gå med i en grupp för ryska dokumentärfotografer. Skaparen och moderatorn av gruppen tycker att jag har en mycket rysk fotostil och därför ville han ha med mig.
Det var nästan så att jag baxnade när jag gick igenom namnen på de andra 73 personerna som ingår i gruppen. Det var idel kända namn och många av fotograferna i gruppen tillhör mina egna favoriter. Det är nästan så att jag känner mig lite malplacerad, men å andra sidan tror jag att jag kommer att kunna få riktigt bra feedback på mitt material i gruppen och kanske kan jag även få vara med och bidra med något till någon eller några. Att få bra och kunnig feedback är viktigt för mig som har som strävan att växa och utvecklas som fotograf och skribent och den möjligheten tror jag att jag kommer att få i den här gruppen.
Det finns de som påstår att dokumentärfotot är på väg att dö ut i Sverige. Jag tror att det kan bero på att många duktiga berättare i det här landet väljer att filma i stället för att fota, i vilket fall som helst är Sverige ett land som har dokumentärfilmare av absoluta världsklass. Men i vårt östra grannland Ryssland lever och frodas dokumentärfotogenren i allra högsta välmåga. Och det är inte bara i Ryssland som genren frodas. I stort sett i alla länder som tidigare låg innanför järnridån finns det många riktigt bra dokumentärfotografer som för genren framåt och vidare.
Matsalen på en internatskola i en liten ort söder om St: Petersburg © Mikael Good, All Rights Reserved.
Klicka på den följande länken om du vill se bilderna i bildspelet på din mobil eller läsplatta: http://www.flickr.com/photos/61029780@N06/sets/72157632859125683/
Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.
Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé
Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att djuplodanden reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare längre är intresserade av. I det första fallet är jag benägen att till viss del hålla med olyckskorparna men när det gäller läsarnas intresse tycker jag av egen erfarenhet annorlunda.
En av anledningarna till att jag tycker annorlunda är att de reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Min senaste artikelserie om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé med nästan 20.000 inklick i mina båda bloggar och nästan 6.000 besökare på mitt Flickr-konto. Framförallt var det kul att se att antalet besökare från både Ryssland och USA ökade ganska så rejält i min blogg på blogger. I vissa av inläggen kom majoriteten av läsarna från de båda länderna En klar majoritet av läsarna till de engelska artiklarna kom från de länderna. Jag vet även att ryska beslutsfattare har läst artiklarna då jag har kunnat spåra en del av besöken till den ryska duman via Google Analytics. Men trots succén väljer jag nu att avsluta min artikelserie om de glömda barnen i Ryssland för denna gången. Istället kommer jag att blicka vidare mot mer närliggande områden.
Därmed inte sagt att mitt engagemang för Ryssland och familjecentret Grace är över. Jag kommer att fortsätta att publicera en del reportage i text och bild om människor som jag mött i Ryssland. Jag måste säga att jag är väldigt tacksam över all den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma författare, fotografer och reportrar! Men jag väljer att inte låta allt berömmet stiga mig över öronen. Jag vill hellre peka på situationen för dem som jag har umgåtts med i mina reportage, det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har arbetat med artikelserien på min fritid och jag har inte tjänat några pengar på den. Min belöning är att de människorna som jag skrivit om förhoppningsvis ska få den hjälp och det stöd som de behöver för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. Men jag när ändå en liten förhoppning om att artikelserien ska leda fram till att jag ska få full lön för den tid som jag lagt ned genom att jag åter ska belönas med ett fast arbete.
Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer inte själv att göra den. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna på Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig och han har fördel av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga in på djupet i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på lite mer närliggande områden.
Ett sådant område är den svenska förorten som var ordentligt på tapeten för en månad sedan. Jag tror att det finns en väg ut ur problemen i förorten. Faktum är att det pågår en hel del spännande arbeten runt om i landet som skulle kunna vända utvecklingen åt rätt håll men det talas tyvärr ganska så tyst om det i media. Anledningen är att det inte är riktigt politiskt korrekt att lyfta fram dem. Men jag bryr mig inte om vad som är politiskt korrekt eller inte och jag kommer snart att publicera ett reportage som min fru och jag har gjort om en nysvensk pastor som arbetar långt utanför kyrkans väggar och som har lyckats med bedriften att i mångt och mycket göra det omöjliga möjligt.
Här följer en länklista över alla artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland, en del av dem är skrivna på engelska och andra på svenska:
JAYER - dödens hus
De glömda barnen i Ryssland
The Miracle baby from St. Petersburg
Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
There was a girl named Lisa
En trygg famn för Lisa
Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
A Oasis Of Grace In The Darkness
Grace is a thought that can change the world
Saving Grace - How to make a good investment
Bildkritik kan göra mig förvirrad
Bildkritiken som jag har fått från andra fotografer rör oftast bara tekniska aspekter, såsom skärpa, ljussättning och komposition och även en del kryptiska kommentarer om att bilden innehåller många lager. Men den typen av kritik säger mig egentligen ingenting alls utan gör mig bara förvirrad.
Jag vill få reda på vilken känsla som betraktaren får när de ser bilden, vad betraktaren ser, upplever och känner. Den bästa bildkritiken har jag inte fått från andra fotografer utan från konstnärer och konstkritiker. De tittar främst på bilden och läser den som om den vore en öppen bok. En bild som en annan fotograf direkt lägger undan för att ljussättningen inte föll dem i smaken eller att skärpan inte satt riktigt där den skulle kan konstkritikern spendera en lång tid med att analysera och försöka röna ut. De ser så att säga bortom tekniken och väljer att fokusera på vad bilden säger.
- Det syns att du målar. Sa en konstkritiker till mig när han granskade bilden av den lettiska månskensbonden.
När han hade tittat igenom fler av mina bilder, sa han:
- Ditt bildspråk är tydligt och direkt gripbart samtidigt som bilderna bär på ett stort känslomässigt djup. Men din äldre lite ruffigare stil tilltalade mig mer. Dina nytagna bilder är allt för tekniskt perfekta. Om du inte passar dig och söker dig tillbaka till ditt eget unika uttryck kommer du snart att utvecklas åt fel håll och bara bli en simpel kvällstidningsfotograf som bara går på ren rutin. Rutinen är kreativitetens dödsfiende och den har redan fjättrat allt för många konstnärer. Mitt råd till dig Mikael är att du skyr rutinen som pesten och omfamnar kreativiteten med ett öppet sinne.
Jag tog konstkritikerns ord på högsta allvar. Kritik som är på djupet lyssnar jag på och när jag får sådan kritik slår jag inte dövörat till. När orden hade landat i mig bestämde jag mig för att arbeta med enklare kameror och försöka återerövra lekfullheten och kreativiteten i mitt fotograferande. Det händer att andra fotografer försöker ge mig råd om vilken typ av bilder som jag ska ta och hur jag ska ta dem och vilka projekt som jag borde ge mig in i. De ger säkert råden i ren välvilja, men jag vet redan vad jag ska göra och framförallt vad jag inte ska göra.
Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.
Den perfekta fickkameran med sökare och utbytbara objektiv.
Jag har sagt att jag inte ska skriva något om teknik i min blogg och det tänker jag hålla på. Jag har bara med en bild på en fotoapparat för att visa några som tillhör de förrycktas skara att det faktiskt finns små smidiga och kompakta jobbkameror som inte gräver allt för djupa hål i plånboken.
Bilden visar den perfekta digitala fickkameran med optisk sökare och utbytbara objektiv, storleksmässigt är den något mindre än en Leica CL med 40 mm optik. Jag är som ni säkert redan vet inte någon vän av överkonsumtion och förodrar att man ska köpa sina prylar begagnat. Det bästa är att det går att hitta en liknande kombination som den på bilden för ett begagnatpris av cirka 3500 kronor. Genom att köpa begagnat kan vi motverka överkonsumtionen och spara på vår miljö så att den räcker till kommande generationer
Text och foto: © Mikael Good, 2012