Dokumentärfoto – att vara mitt i händelsernas centrum

När jag dokumenterar människor vill jag vara mitt i händelsernas centrum och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid och väva ihop dem till en tidlös historia. Men jag är samtidigt noga med att dokumentera människorna som jag möter på ett respektfullt sätt och på deras villkor.

På mina resor runt om i världen möter jag ofta människor som tillhör olika minoritetsgrupper, några av dem är utsatta andra inte. En del av dem är av olika förklarliga orsaker misstänksamma mot främlingar. Den livsgåvan som jag är mest tacksam för och har mest nytta av i mitt arbete som dokumentär- och reportagefotograf är förmågan att kunna få kontakt med nya människor och komma dem inpå livet. Utan den gåvan skulle det vara svårt, ja rent ut sagt omöjligt för mig att arbeta på det sätt som jag gör.

En kollega undrade hur jag burit mig åt för att få sådan närhet i mina bilder från några rumänska byar som jag besökte för sju år sedan. Han hade varit i en av byarna och fått lämna den i all hast då folk skrek åt och hotade honom med stryk. Andra fotografer som också besökt samma by vittnade också om en hotfull stämning mot dem. Medan jag fick ett mycket bra bemötande och fick med mig många riktigt bra bilder.

En orsak till detta kan vara att när jag fotograferar försöker jag inte gömma mig bakom kameran utan söker aktiv kontakt. Jag är tydlig med vad jag gör, och för min del är det viktigt att visa respekt mot dem jag möter, särskilt som många av dem lever i utsatthet, och precis som Bamse måste man vara snäll om man är stark. Att montera på ett teleobjektiv och smyga till sig bilder skapar misstänksamhet, särskilt i länder som har plågats av statlig kontroll och säkerhetspolis i generationer.



Bilderna i inlägget tog jag i ett indiskt samhälle i den nordöstra delen av landet som jag har besökt ett antal gånger sedan 2017. I Indien är det lätt att få kontakt med människor, de är nyfikna och öppna på ett sätt som jag inte mött i andra länder. Jag räknar med att göra fler besök så snart som coronapandemin har lugnat ned sig och det blir tillåtet att resa igen. Som jag skrivit tidigare kommer det med största sannolikhet att resultera i både en utställning och en bok. Men först måste jag samla på mig lite fler bilder.

Text och foto: Mikael Good

Gör om din Leica M3 till en digitalkamera (EDIT)

Många fotografer drömmer om att göra om sina gamla analoga trotjänare till digitalkameror. Hittills har det varit svårt, dyrt och omständigt att bygga om dem. Men tack vare ny teknik kan det bli ändring på det.

Ollie Baker mannen bakom Frankencamera har plockat fram en avancerad digital ritning på hur man bygger om den klassiska reportagekameran Leica M3 till en hyffsat modern digitalkamera. Det som behövs är en Leica M3, en Sony A7, stor kunskap i finmekanik och lödning samt x-antal timmar att lägga på projektet. Personligen skulle jag hellre valt att bygga om en Leica M2 och plockat sensorn från en Sony A7s, den gifter sig bättre med Leicas vidvinklar och är användbar upp till 25 600 ASA.

På Frankencameras hemsida kan du läsa mer om hur du går till väga för att bygga om din Leica M3 till en digitalkamera: https://frankencamera.wordpress.com/2020/01/27/leica-m3-digital-conversion-kit/

Även om det kan låta smått otroligt så var den här artikeln faktiskt inte ett aprilskämt. Jag hörde talas om ombyggnaden på en Leicasida i början av förra året. Såvitt jag förstått finns det en APS-C variant men ännu inte en fullformatare baserad på Leica M3. Det är mycket kostsamt att bygga om en Leica M3:a till en digitalkamera och begagnade Leica M9 och M240 går att hitta för betydligt mindre pengar begagnat för den som vill köra med digitala mätsökarkameror.

Text: Mikael Good. Foto: Pixabay

Lata augustidagar i motorsågsstaden – bildreportage

Augusti 2018 var en av de varmaste augustimånaderna i mannaminne. Månaden var av olika orsaker mycket hektisk för mig och jag behövde ge mig ut på en hel del promenader för att rensa skallen. Min vana trogen hade jag med mig en kamera och passade på att dokumentera staden och dess invånare



Nyligen när jag gick igenom hårddiskarna på jakt efter bilder på prästen Carl-Erik Sahlberg hittade jag en hel del Huskvarnabilder från augusti 2018. Jag markerade mappen och gick igenom dem när jag hade tid för det. Efter att jag gjort ett första urval framkallade jag dem i ACR, och slog sedan om dem till svartvitt i Silver Efex Pro II enligt principen "less is more" och fick till sist fram dessa bilder som jag tänkte dela med mig av i det här bildreportaget.

Jag brukar göra mina bilder i svartvitt. Ibland händer det att jag får roliga kommentarer när jag delar dem i olika grupper. I en grupp för Huskvarnabilder fick jag följande kommentar:
– Det är alltid så kul att se dina gamla bilder från Huskvarna, det är något speciellt med svartvitt!
Vad han inte visste att bilderna som jag hade lagt upp var dagsfärska och när jag påpekade det skrev han att han trodde de var tagna på 60- och t0-talet i och med att de var svartvita, och han undrade förvånat varför man fotar i svartvitt när det finns färg? 



Jag svarade helt frankt att för mig är svartvitt fotografins sanna färg och det lämpar sig för reportage- och dokumentärfoto som jag föredrar. Svartvita bilder är även tidlösa på ett sätt som färgbilder aldrig riktigt kan bli så hans reaktion var kanske inte så konstig. Vid en första anblick skulle några av bilderna kunna var tagna för ett par decennier sedan, men om man tittar noga upptäcker man detaljerna som skvallrar om att de är färska.



Text och foto: Mikael Good

Tummen upp för Fotosidans läsningsstatistik

Tack vare Fotosidans nya funktion med tydligare läsningsstatistik har jag kunnat se att 2019 totalt sett var ett bra bloggår för mig,  även om  jag inte publicerade mer än 48 inlägg. Det minst lästa inlägget hade 1643 inklick och det mest lästa 16854. 

Mellan tummen och pekfingret ligger snittet på 5000-6000 inklick. Det är ett ganska bra resultat med tanke på att en webbad tidningsartikel i en lokal- eller mindre rikstäckande tidning brukar ha ungefär lika många inklick. Men jag skriver inte för att få många inklick, utan för att jag tycker att det är roligt. Under 2019 skrev jag även ett 50-tal artiklar som jag fick betalt för. Några av artiklarna passerade 50000 inklick på webben och hade 10000-tals läsare i tryckt form.

Mina tre mest lästa inlägg på Fotosidan 2019 var:
”När ljuset inte riktigt räcker till”, som hade 16854 inklick
”En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla”, som hade 15582 inklick
”Kinesiska M-objektiv för kräsna fotografer”, som hade 15408 inklick

Text och foto: Mikael Good

Mer än 50 000 läsare i veckan

När jag började blogga för lite mer än tio år sedan var målet att förbättra mitt skrivande. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag räknat med att få över 50 000 inklick per vecka till en blogg som oftast kretsade runt det smala ämnet dokumentärfoto.

Jag skrev krönikor om återvinning, reportageresor, rockfoto, socialt arbete, urban exploration, kameror, hjälparbete, utsatthet, konsumtionshysteri, dokumentärfoto och kryddade med ett och annat inlägg med skarp politisk udd. En del artiklar och reportage som jag inte fick publicerade i tidningar hamnade också i bloggen, och en del material från bloggen hamnade i tryck. Det mest lästa inlägget delades flitigt i sociala medier och har haft lite mer än 100 000 inklick till dags dato.



Blogginlägg om kameror och Leica i synnerhet har lockat många läsare. Men framförallt har intresset varit stort för alla socialreportage som jag valde att publicera i bloggen. Några av dem var ganska långa men de flesta läsarna läste allt. Ett av socialreportagen som publicerades i bloggen handlade om en rysk tonårsmamma. Det har även publicerats i Junia Magasin samt översatts och publicerats i USA, Finland och Norge.

Förutom mina regelbundna följare har jag nått politiker, journalister och opinionsbildare genom bloggen. Jag har fått vara med och påverka på ett sätt som jag tidigare inte haft möjlighet till. Bland annat beskrev jag nöden i vårt östra grannland Lettland i ett stort antal inlägg. Många var helt ovetande om den svåra situationen i landet, och mina texter och bilder bidrog till ett ökat engagemang för de mest utsatta i Lettland. Inläggen sporrade även TV och tidningar att åka över och göra reportage. Mitt engagemang för romernas rättigheter smittade också av sig, och hjälpte till att sätta fokus på den apartheidliknande situation som många europeiska romer tvingas utstå i sina hemländer.

Även om jag inte bloggar lika regelbundet som tidigare, har jag inte slutat skriva. Jag jobbar som multireporter (redigerare, reporter och fotograf) på en tidning, och som kommunikationsansvarig på en hjälporganisation. Jag blir lite mätt på att skriva och redigera bilder på jobbet, men jag är tacksam över förmånen att få skriva om sådant som engagerar mig.



Bloggen har sina bästa år bakom sig. Men det händer fortfarande att det blixtrar till. Under en vecka i augusti hade jag drygt 100 000 inklick i min blogg på blogger. Det berodde framförallt på att jag skrev ett personligt blogginlägg med mycket högt nyhetsvärde, inlägget delades flitigt på sociala medier och många tidningar refererade till det. 

Jag har inte tjänat några pengar på bloggen. Men jag har fått vara med och dra in 10-tals miljoner till olika hjälp- och biståndsorganisationer. Pengar som i sin tur har gått till utsatta medmänniskor som lever i fattigdom och utanförskap. Precis som när jag var tjugo vill jag förändra världen, men det är först nu som jag har redskapen till att göra det!

Text och foto: Mikael Good