Huskvarna folkomröstar om frihet från Jönköping

Det senaste året har tusentals Huskvarnabor skrivit på namninsamlingar med krav på folkomröstning för att Huskvarna åter ska bli en egen kommun. Efter de massiva påtryckningarna beslutade Jönköpings kommunfullmäktige nyligen att anordna en folkomröstning i samband med valet 2022.

I gårdagens kommunfullmäktige i Erik Dahlbergs­gymnasiets aula röstade 47 av de 81 ledamöterna som var närvarande in persona eller via Zoom för förslaget om att Huskvarnaborna ska få folkomrösta om Huskvarna ska bli en egen kommun som staden var innan den misslyckade kommunsammanslagningen 1971. Den lokala nätavisen Vista Härold har i dag med en unik intervju med kommunchefen Gunnar Ljungstedt. Så här säger han till tidningen angående Huskvarnabornas krav på folkomröstning:
– Det är viktigt att lyssna på medborgarna och låta dem göra sin röst hörda, det är själva grunden i en demokrati

Folkomröstningen kommer att ske i samband med kommunvalet söndagen den 11 september 2022. Skulle majoriteten rösta för en egen kommun kommer Huskvarna att återuppstå som kommun vid årsskiftet 2025. I så fall kommer Huskvarnas stolta stadsvapen åter att pryda stadshusets vägg där Jönköpings kommunvapen nu sitter.
– Det blir i så fall bli spiken i kistan för Jönköpings planer att bli en storstadsregion, men det är ett lågt pris att betala för demokratins skull. Men personligen hoppas jag att Huskvarnalaget HV71 väljer att fortsätta spela i Husqvarna Garden i Jönköping oavsett resultatet för omröstningen, säger Gunnar Ljungstedt till Vista Härold.



För den som ännu inte har förstått det så var det här ett aprilskämt. Det finns Huskvarnabor som önskar att staden och dess omgivningar åter skulle bli en egen kommun och gärna skulle se en folkomröstning i frågan. Men det kommer nog inte att bli aktuellt på många, många år. Men kunde Storbritannien lämna EU så kanske Huskvarna också kan lämna Jönköpings Kommun? Det är kanske dags för en Brexitrörelse att växa fram i den gamla bruksorten i den vackra Huskvarnadalen.



Text och foto: Mikael Good

Fujifilm X100V – One Camera to Rule Them All?

Många fotografer drömmer om en kamera som inte är större än att man alltid kan ha den med sig. På den analoga tiden fanns Minox och Olympus XA men i den digitala eran är det tyvärr inte någon kamera som riktigt har axlat deras mantel. Men både Ricoh GR- och Fuji X100-serien är bra substitut.



Ända sedan jag skrev artikeln "Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera" har jag letat efter en digital kompaktkamera som lätt glider ned i min orten-blazer (Adidasjacka). Det fickvänligaste alternativet är Ricoh GR III och länge lutade det åt att jag skulle köpa en sådan. Men tyvärr visade det sig att jag inte skulle kunna återanvända min Ricoh GW-2 vidvinkeladapter eller originalbatterierna från min Ricoh GR II, det gjorde att Fuji X100V på det hela taget blev billigare för mig. Till Fujin kan jag använda Ricoh-adaptern när jag vill ha lite mer vidvinkel, och jag har en näve med NP-W126 batterier liggande som jag kan använda med den.



Enligt en del fotografer är Fujifilm X100V en perfekt kamera. Jag håller med om att det är en riktigt bra kamera. Men efter att ha använt den i en dryg månad har jag kommit fram till att det trots allt inte är kameran som kan sämja dem alla. Jag gillar att Fuji likt Ricoh inte är belamrad med en massa förvirrande spakar och reglage. X100V har snabbknapp och joystick, och vinklingsbar skärmsökare som jag föredrar. Men jag saknar bildstabilisering, det har jag vant mig vid och vill helst ha i en kamera.



Framförallt gillar jag den stora och klara genomsiktssökaren som visar mer än vad som kommer med på bilden vilket ger mig bra överblick vid dokumentärfoto så att jag kan fånga ögonblicken i precis rätt tid. Kameran är snygg rent formmässigt, men tyvärr förfular den inbyggda blixten designen, det är ytterst sällan som jag använder blixt och jag hade föredragit en extern blixt och en renare kameradesign. Fujifilm X100V är Leicaliknande men där upphör likheterna i och med att man jobbar på ett helt annat sätt med en Leica M. Funktionellt känns kameran mer som en digital korsning mellan en Contax G2 och en Konica Hexar.



På det hela taget är X100V en bra kompromiss och objektivet som tidigare har varit halvbra har blivit riktigt bra. Autofokusen är också riktigt bra och träffsäker i dåligt ljus och ögonfokusen fungerar hyfsat bra. Detta i kombination med att kameran är fullt användbar upp till 6400 ASA och 12600 med lite handpåläggning gör den lämplig för reportagefoto i skumt ljus. En annan fördel med kameran är att den drivs av NP-W126s batterier som räcker till drygt 450 bilder. Även mina äldre NP-W126 fungerar utmärkt och räcker till drygt 350 bilder. Med två batterier klarar jag en hel dags fotograferande utan problem.



Det är en nackdel att X100V är förhållandevis dyr. 15 000 kronor är i mitt tycke ett par tusen för mycket, särskilt som man måste punga ut med ytterligare 1000 kronor för filteradaptern AR-X100 och ett filter för att kameran ska bli helt vädertätad, det är snålt Fuji! Förhoppningsvis kommer en kommande Fujifilm X100X att ha bildstabilisering. Först då blir kameramodellen komplett och då kan Fujin bli den kamera som sämjer dem alla för alla oss som håller på med reportage-, gatu- eller dokumentärfoto.



Med filteradaptern som har 49mm gänga går det även att montera Ricoh GW-2 vidvinkeladapter. Kantskärpan är dock inte den bästa, men för bilder där det inte spelar så stor roll gör den ett gott jobb på X100V. Med Ricoh-adaptern motsvarar objektivet ett 26mm vilket gör kameran tillräckligt vidvinklig för reportagefoto i lite tajtare inomhusmiljöer. För ordningens skull vill jag även nämna att det finns en speciell Fuji-adapter som ger motsvarande 28mm vidvinkel att köpa, nackdelen är att den är ganska dyr. Ricoh GW-2 går att hitta för en tusing begagnat eller tvåtusen ny.



Som vanligt med Fuji så blir svartvitt snyggt och det går att köra svartvitt direkt i kameran om man känner för det. I och med att jag levererar en hel del bilder kör jag oftast i färg och ställer om bilderna till svartvitt i efterhand i ACR och Silver Efex Pro II. Det är en kompromiss som jag står ut med tack vare att bilderna finansierar mina kamerainköp. Om jag bara tog bilder för mitt egna nöjes skull skulle jag arbeta med en Leica M10 Monochrome, och ha en X100V som fickkamera.



Egentligen har jag redan för många kameror. Men trivs jag med Fujin behåller jag den och säljer istället två kameror och eventuellt något objektiv som blir överflödigt, och trivs jag inte med Fujin säljer jag den för samma pris som jag gav för den begagnat. Bilderna i inlägget har jag tagit under mina dagliga vandringar i Huskvarna med omnejd. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena








Text och foto: Mikael Good

"Kill your darlings" för berättelsens skull

Under sommaren, hösten och vintern har jag gått igenom mitt bildarkiv. Och jag har hittat massor av bilder som jag inte tidigare visa. En del av dem valdes bort för att jag redan valt ut likvärdiga bilder eller för att de av olika anledningar inte passade in i de slutgiltiga artiklarna eller reportagen.



När jag är ute på reportageresor har jag många olika uppslag på artiklar som jag skissar på och jag tar mängder av bilder för att kunna plocka egna unika bilder till artiklar och reportage utan att behöva luta mig mot olika bildbanker. När jag väljer ut bilder till reportage, framkallar jag ofta flera bilder som jag gör mitt urval från. Det viktigaste när jag gör det slutliga urvalet är att bilderna samverkar med berättelsen, därför är det inte ovanligt att jag dödar mina älsklingar (kill your darlings) och offrar bra bilder för bilder som bättre samverkar med berättelsen.



Tyvärr har jag inte obegränsat med tid och det gör att material som är överflödigt lätt glöms bort på någon hårddisk. Men i min genomgång av bildarkivet hittade jag några överflödiga bilder som jag nu vill passa på att dela med mig av i denna artikel. Bilderna tog jag under en reportageresa i Rumänien 2014, då jag besökte några byar vid foten av Karpaterna som många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer från.

Totalt sett är Rumänienbilderna några av mina mest publicerade efter bilderna från demonstrationen "A Demand for Action" i Jönköping augusti 2014. Mina bilder från demonstrationen mot den muslimska terrorsekten IS övergrepp och mord på den kristna befolkningen i både Irak och Syrien visades i nyhetssändningar och publicerades i tidningar över hela världen. Men nu handlar inte fotografering om att få så mycket publicitet som möjligt för min del. För mig handlar det om att skapa möten mellan människor och verka för en förändring.



De flesta barnen på bilderna som är i låg- och mellanstadieåldern har fått läxhjälp och stödundervisning genom en rumänsk missionsorganisation. Detta har möjliggjort för barnen att få godkänt i skolan så att de kan läsa vidare på högstadie- och gymnasieskolor. Det effektivaste sättet att bryta fattigdom och utanförskap på är genom utbildning. Jag är tacksam för att jag genom mina bilder och artiklar fått sätta fokus på barnens situation och fått inspirera andra reportrar att göra samma sak, vilket har lett till att den rumänska missionsorganisationen har fått det stöd som de behöver för att driva vidare och expandera sin verksamhet.



På reportageresan till Rumänien jobbade jag med en Sony A7 och en Fujifilm X100s. Den senare kameran sålde jag strax efter resan, jag gillade allt med den förutom autofokusen som var tveksam och ofta missade målet. När jag jobbar måste en kamera fungerar i alla lägen.






Text och foto: Mikael Good

Ett steg närmare målet

När jag tittade igenom gamla pass kom jag fram till att jag knappt har åldrats rent utseendemässigt sedan jag var 35 år. Jag har inte fått några gråa hår eller rynkor men förhoppningsvis har jag blivit lite visare under de 18 åren som gått. Om jag idag kunde ge mig själv råd som 35-åring skulle jag säga: ”Fortsätt på den inslagna vägen, du kommer att få vara med om helt fantastiska saker som du inte ens kan drömma om under din livsresa!”. Under de 18 år som gått sedan jag fyllde 35 år har jag träffat min underbara hustru, vi har fått två fantastiska barn, vi bor i ett hus rätt så centralt i Huskvarna. De senaste 18-åren har jag fyllt en säck till bredden med spännande upplevelser och erfarenheter. Livet har inte varit utan motgångar, och speciellt jobbigt har det varit när barnen råkat ut för något. Men jag sparar inte på motgångar, de passar bäst att kastas i glömskans hav.

Redan när jag var 50 hade jag hunnit bocka av alla punkterna på min livslista, och nu när jag fyller 53 år ser jag fram emot ännu fler år tillsammans med Gud och min familj och nya punkter att bocka av på min livslista. Jag är övertygad om att mitt 71-åriga jag också kommer att säga: ”Fortsätt på den inslagna vägen, du kommer att få vara med om helt fantastiska saker som du inte ens kan drömma om under din livsresa!”. Men om 18 år kommer nog åldern att ha tagit ut sin rätt, och jag har nog en hel del gråa hår samt en del rynkor, men å andra sidan är det en del av tjusningen med livet, och jag ser redan fram emot den spännande fortsättningen på min livsresa på min väg mot den eviga bröllopsfesten.

Text och foto: Mikael Good

The Sounds försökte elda på publiken – bildreportage

I vanliga fall brukar jag ha full access när jag fotar konserter. Men när jag fotade The Sounds på Fallens Dagar i Trollhättan 2018 fick jag snällt stå bland publiken och försöka hitta bra vinklar och jobba utifrån de för mig nya förutsättningarna.






Helsingborgsrockarna The Sounds inledde Fallens dagar konserterna på scenen på Drottningtorget den 20 juli 2018. Sångerskan Maja Ivarson bjöd som vanligt på sig själv och blev snabbt showens medelpunkt. Men emellanåt blev stämningen lite väl sömnig. Kanske hade det att göra med att publiken inte riktigt var med på noterna, kanske berodde det på att bandet trivs bättre i mindre lokaler där det är lättare att få publikkontakt. I den varma sommarnatten tände det i vart fall inte riktigt till. Till sist tröttnade Maja, sparkade av sig skorna och hoppade ned från scenen och begav sig ut i publikhavet i ett desperat försök att få igång dem. Hon lyckades elda på publiken och för en kort stund var publiken med på noterna.






Jag har inte sett The Sounds tidigare, men jag vet av kollegor att det är ett riktigt bra liveband som verkligen bjuder på sig själv när de är i rätt miljö. The Sound är ett tätt och intensivt indierockband med rötterna i punkrocken, och de har många radiohits i bagaget. Med tanke på det var det lite märkligt att publiken inte riktigt bjöd till. När konserten var slut fick de bara en pliktskyldig applådasalva från publiken som snabbt ebbade ut. Jag tyckte lite synd om bandet som slitit i nästan en timma. Men samtidigt vet jag att vardagen ser ut så för många band, och de har inte råd att tacka nej till så kallade brödjobb.






När jag fotar konserter föredrar jag att gå runt och försöka hitta olika vinklar för att försöka förmedla närvaro och intensitet. Men det är svårt, ja till och med omöjligt att jobba på det viset när man har mycket folk i vägen. Men som tur var hade kameran vinklingsbar display och genom att vid ett antal lyfta upp kameran med raka armar och komponera bilderna med hjälp av displayen kunde jag komma åt lite bättre. I och med att jag var på semester hade jag bara med mig en "semesterutrustning" sommaren 2018 bestod den av en Fujifilm X-T2, en X-Pro2, ett 18-135mm samt ett 23/1.4. Hade jag varit på hemmaplan hade jag använt min Fuji 50-140/2.8 och en 2x konverter. I dag har jag lite andra grejer men det tar vi en annan gång.





Text och foto: Mikael Good