Mina bilder har visats 80 miljoner gånger

Det har aldrig tagits så många bilder som nu, men trots det visar vi upp allt färre bilder för andra. Men den motivationen drog jag igång ett projekt som gick ut på att jag laddade upp de flesta bilderna som jag tog under ett år på Google Maps.



Jag startade ett Local Guide-konto och började ladda upp bilder. Nu har det gått ett år sedan projektet avslutades, men jag har fortsatt att ladda upp en och annan bild på mitt Google Maps-konto. När jag var inne senast och tittade på besöksstatistiken, såg jag att mina bilder fått över 80 miljoner visningar. Det är en respektingivande siffra men samtidigt ska man ha i åtanke att den Local Guide som fått flest visningar har över 1 miljard!

Främst har jag laddat upp bilder från mitt närområde, samt från en del resor i och utanför landets gränser. Ska man nå över en miljard visningar gäller det att ladda upp bilder från kända landmärken och historiska platser. Tower Bridge och Frihetsgudinnan ger betydligt fler visningar än Esplanadbron och Jätten Vist i Huskvarna!





I mångt och mycket jobbade jag efter Dogma 07 principen. Jag gjorde ytterst lite handpåläggning på bilderna i bildbehandlingsprogram. Det finns en del sneda vinklar och horisonter samt en del färgfel i bilderna. Livet är inte perfekt och därför valde jag att lägga upp bilder som har en del fel och brister.



Text och foto: Mikael Good

"Kodachrome Leican" ökar i popularitet

På filmtiden fotograferade jag gärna med Kodak Kodachrome 25 och 64. Jag gillade framförallt filmen för dess kraftiga färger och kraftiga kontrast. Sedan jag började fota digitalt har jag saknat Kodachrome. Det går förvisso att göra filter som fungerar som filmen i bildbearbetninsprogram, men det blir aldrig riktigt samma sak.



På en sida för Leica M-användare var det en skribent som skrev sig varm om Leica M9. Anledningen var att Kodaksensorn i kameran påminner en hel del om Kodachrome. I början av året fick jag möjlighet att köpa en Leica M9 till ett mycket fördelaktigt pris. Nu har jag använt den av och till under några månaders tid. Kameran är hopplöst föråldrad men har en charm och en känsla över sig som ytterst få andra kameror har. Den har en riktigt bra mästökare och bilderna blir nästa magiska. I en tid där det nästan krävs en elktroingenjörs-examen för att hitta i menysystemet och utnyttja kamerors alla funktioner, är Leica M9 helt befriat från allsköns elektroniskt lullull. Menyerna är lätta att sätta sig in i och antalet funktioner är få.



Leica M9 var behäftad med ett allvarligt sensorproblem som gjorde att sensorn korriderade. Fram till för ett par år sedan erbjöd Leica en kostnadsfri sensorersättning eller ordentlig rabatt på ersättaren Leica M 240. Sensorproblemet gjorde att kameran störtdök i pris. Företrädaren Leica M8 som har en sensor i APS-H format såldes ibland för mer pengar än M9:an dom har småbildssensor. Många Leicafotografer nappade även på erbjudandet om att byta till M 240. Det gjorde att Leica fick in många M9:or med felaktiga sensorer. Men istället för att destruera kamerorna, valde Leica att i bästa återvinningsanda serva dem, byta sensor och klädsel på dem, och sälja dem som Leica M9 a la carte för drygt 30 000 kronor.



Trots prislappen sålde de uppfräschade kamerorna som smör i solsken. I och med den ökade efterfrågan steg begagnatpriserna på sensorbytta Leica M9, MP och ME ordentligt. De senaste månaderna har priserna gått upp en hel del för en fin M9:a med nybytt sensor, och jag skulle kunna få nästan dubbelt så mycket pengar för min M9:a mot vad jag gav för den. Det är inte illa för en kameramodell som har drygt tio år på nacken!

Text och foto: Mikael Good

SD-bilderna kom ut ur garderoben

 

För några dagar sedan publicerade jag ett reportage med rubriken ”Från rabiata högerextremister till landets största parti”. När jag skrev artikeln hade jag bara tillgång till sju gamla mörkrumskopior från SD:s demonstration i Jönköping i maj 1994. Jag hade försökt hitta negativen från det aktuella tillfället, men hur jag än vände ut och in på skåp och garderober kunde jag inte hitta dem, och fick ge upp mitt sökande.




I söndags fick jag en ingivelse att titta längst in i en klädgarderob, och där hittade jag en kartong där alla negativpärmar var prydligt nedpackade. Jag hittade och plockade fram pärmen med SD-bilderna och tog fram dem ur garderoben. Nästa steg var att scanna in bilderna, jag hittade scannern per omgående, men fick leta en stund efter scannerprogramvaran. När jag äntligen hittade den visade det sig att den bara var kompatibel med Mac OS 10.3-10.6. Som tur var hade jag inte gjort mig av med min gamla Mac Book Pro från 2008 som har 10.6, så det var bara att installera Silver Fast på den och börja scanna.





Jag valde att scanna in bilderna i 16 bitars HDR för att kunna vaska fram så många detaljer som möjligt ur dem. Nackdelen är att varende liten skavank på negativen syns tydligt. Men med hjälp av den excellenta funktionen för damm och repor, samt snabbmasken i Photoshop CC 2019 kunde jag effektivisera det tidsödande retuscharbetet. Den negativa påverkan på miljön och retuscharbetet är två faktorer som talar för att jag inte kommer att köra analogt igen.





När jag retuscherat färdigt bilderna började jag att sortera dem och valde ut bilderna som jag valt att lägga upp i den här bloggposten. Bilderna är 25 år gamla men är samtidigt ett viktigt tidsdokument från en tid som inte ligger allt för långt bort, men som samtidigt kom att påverka oss på ett sätt som vi kanske inte hade kunnat föreställa oss.



I min förra artikel missade jag att skriva varför det var så många poliser, hästar och hundar utkommenderade. Anledningen var att en tidigare SD demonstration i Växsjö ett par veckor tidigare hade slutat i kravaller, för att det inte fanns tillräckligt med poliser på plats. Ordningsmakten ville till varje pris undvika att samma sak hände i Jönköping. Jag vill inte ändra på den uppgiften i efterhand i den tidigare artiklen, men om den skulle leta sig in i en papperstidning kommer jag att ha med den.




Kravallerna i Växsjö ledde också till att mediebevakningen av demonstrationen i Jönköping var mycket stor, många heltidsanställda och frilansande pressfotografer följde med demonstrationståget med förhoppning att det skulle hetta till. Men som tur var blev det en förhållandevis lugn demonstration. 



I lördagens inlägg skrev jag att jag använt ett Canon EF 20-35/2.8L. Den uppgiften är felaktig, på negativfickorna stod det Canon EF 20-35/3.5-4.5 och Canon EF 80-200/2.8L



Text och foto: Mikael Good

SD – från rabiata högerextremister till landets största parti

I slutet av maj 1994 bevakade jag det högerextrema partiet Sverigedemokraternas marsch i Jönköping tillsammans med kollegor från både större och mindre tidningar runt om i landet. Inte ens i vår vildaste fantasi kunde vi då föreställa oss att SD skulle bli Sveriges största parti 25 år senare.



Den 28 maj firade Jönköping sitt 710-års jubileum och staden hade dukat upp till fest med karneval, marknadsknallar och tivoli. Men feststämningen skulle störas av drygt 100 högerextremister från Sverigedemokraterna, som hade fått tillstånd av polisen att demonstrera mitt i hjärtat av Jönköping. Många Jönköpingsbor ställde sig frågan varför polisen hade gett tillstånd till en demonstration mitt under festligheterna? Polisen hänvisade till den grundlagsstadgade demonstrationsfriheten. Men gav inget tydligt svar varför de gett tillstånd till SD:s demonstration just den dagen.



När drygt 100 Sverigedemokrater som skyddades av 200 kravallutrustade poliser, en del med hundar och drygt tio polishästar sent om sider startade sin march, rörde de flesta reportrarna och fotograferna åt deras håll. Jag valde att smyga in bakom avspärrningarna vid Gjuterigatan där jag väntande in demonstrationståget. Någon motdemonstration hade inte organiserats men flera tusen människor stod utmed marschvägen, en del var där av ren nyfikenhet medan andra ville visa sitt förakt mot nazisterna.



De flesta Sverigedemokraterna var boneheads (nynazistiska skinheads), men i leden fanns även en del äldre och yngre demonstranter som var med alldagligt klädda. Boneheadsen, hade rakade skallar, de var klädda i svarta bomberjackor, mörka byxor och kängor, många av dem hade naziemblem på sina jackor.  När demonstrationståget rörde sig framåt ropade de unisont ”ut med packet” så att de dånade ut över staden. Från folkhavet kastade en person ett föremål mot demonstrationståget, förövaren blev snabbt identifierad och brutalt nedbrottad av några bastanta kravallpoliser.



Demonstrationståget tågade ut på Hamngatan, och kom fram mot mig där jag stod beredd vid Gjuterigatan. När jag fotograferat i ett par minuter kom två bastanta kravallpoliser fram till mig, de krävde pressleg av mig. Då jag bara var frilansare hade jag inget pressleg, och var tvungen att avlägsna mig från platsen. Att jag var där på uppdrag av en vänstertidning räckte inte för dem. Demonstrationståget rörde sig fram mot en parkeringsplats, där Högskolan i Jönköping nu ligger. Där stannade de till och höll tal tryggt skyddade av kravallstaket, och hundratals poliser, med hästar och skällande hundar. Poliser var till och med utposterade på hustaken runt om parkeringsplatsen.



Tillsammans med några kollegor försökte jag ta mig fram till parkeringsplatsen för att ta bilder på den dåvarande partiledaren Anders Klarström som skrek ut sitt främlingsfientliga budskap från taket på en minibuss. Vi kom inte långt innan tre kravallpoliser på hästar motade bort oss. På avstånd hörde vi  Anders Klarström ropa om att sverigedemokraterna skulle verka för ”ett renrasigt Sverige fritt från svartskallar och att alla flyktingar skulle stoppas vid landets gränser”. När mötet var över fick Sverigedemokraterna kliva ombord på två chartrade bussar som förde bort dem från området och staden. Några av demonstranterna valde att stanna kvar och delta i stadens 710-års firande. Två av dem blev igenkända och jagades ned för Östra Storgatan av några Redskins (militanta vänsterskinheads som sedermera skulle bilda AFA).



Efteråt gick ett par kollegor och jag till Twin City där vi diskuterade dagens händelser över en kopp kaffe och en nybakad citronmuffins. Vi tröstade oss med att SD säkert skulle förgöras av interna konflikter och upplösas precis som så många andra högerextrema partier innan dem. På den tiden var SD ett högerextremt parti som öppet flörtade med nationalsocialismen. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. 2001 splittrades SD, och de mer hårdföra nationalisterna startade Nationaldemokraterna. 2005 blev Jimmie Åkesson partiledare för Sverigedemokraterna och 2010 kom de in i riksdagen.  2014 lades Nationaldemokraterna ned. I november 2019 blev Sverigedemokraterna Sveriges största parti i en Demoskopundersökning.

Detta är en betraktelse om en händelse som jag bevakade för 25 år sedan. I god journalistisk anda har jag valt att hålla politiken utanför artikeln, personligen har jag ingen politisk hemvist och röstar blankt. Men jag är medveten om att ämnet kan vara kontroversiellt, och vill uppmana er att hålla en god samtalston om ni väljer att kommentera.

Till bilderna använde jag en lånad Canon EOS 1, Canon EF 20-35/2.8, Canon EF 80-200/2.8 samt Kodak Tri-X. Jag var inte van att arbeta med 80-200/2.8, och den usla närgränsen gjorde att jag missade en hel del viktiga bilder.

Text och foto: Mikael Good

Balkan Brass

Den svängiga musikstilen Trubaci är omåttligt populär över hela Balkan, och att hyra in ett Trubaci band är ett måste på större fester och bröllop. De flesta som spelar Trubaci är romer, och ofta går det musikaliska kunnandet i arv från far till son. Bandet på bilden är Duvacki Orkestar från den sydserbiska staden Vranje, som strax ska spela på ett bröllop i den heliga treenighetens kyrka.

Här kan du få ett smakprov på Trubaci: https://www.youtube.com/watch?v=gCJ3NVS9AKc

Text och foto: Mikael Good