Gör om din Leica M3 till en digitalkamera (EDIT)

Många fotografer drömmer om att göra om sina gamla analoga trotjänare till digitalkameror. Hittills har det varit svårt, dyrt och omständigt att bygga om dem. Men tack vare ny teknik kan det bli ändring på det.

Ollie Baker mannen bakom Frankencamera har plockat fram en avancerad digital ritning på hur man bygger om den klassiska reportagekameran Leica M3 till en hyffsat modern digitalkamera. Det som behövs är en Leica M3, en Sony A7, stor kunskap i finmekanik och lödning samt x-antal timmar att lägga på projektet. Personligen skulle jag hellre valt att bygga om en Leica M2 och plockat sensorn från en Sony A7s, den gifter sig bättre med Leicas vidvinklar och är användbar upp till 25 600 ASA.

På Frankencameras hemsida kan du läsa mer om hur du går till väga för att bygga om din Leica M3 till en digitalkamera: https://frankencamera.wordpress.com/2020/01/27/leica-m3-digital-conversion-kit/

Även om det kan låta smått otroligt så var den här artikeln faktiskt inte ett aprilskämt. Jag hörde talas om ombyggnaden på en Leicasida i början av förra året. Såvitt jag förstått finns det en APS-C variant men ännu inte en fullformatare baserad på Leica M3. Det är mycket kostsamt att bygga om en Leica M3:a till en digitalkamera och begagnade Leica M9 och M240 går att hitta för betydligt mindre pengar begagnat för den som vill köra med digitala mätsökarkameror.

Text: Mikael Good. Foto: Pixabay

Fujifilm X100V – One Camera to Rule Them All?

Många fotografer drömmer om en kamera som inte är större än att man alltid kan ha den med sig. På den analoga tiden fanns Minox och Olympus XA men i den digitala eran är det tyvärr inte någon kamera som riktigt har axlat deras mantel. Men både Ricoh GR- och Fuji X100-serien är bra substitut.



Ända sedan jag skrev artikeln "Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera" har jag letat efter en digital kompaktkamera som lätt glider ned i min orten-blazer (Adidasjacka). Det fickvänligaste alternativet är Ricoh GR III och länge lutade det åt att jag skulle köpa en sådan. Men tyvärr visade det sig att jag inte skulle kunna återanvända min Ricoh GW-2 vidvinkeladapter eller originalbatterierna från min Ricoh GR II, det gjorde att Fuji X100V på det hela taget blev billigare för mig. Till Fujin kan jag använda Ricoh-adaptern när jag vill ha lite mer vidvinkel, och jag har en näve med NP-W126 batterier liggande som jag kan använda med den.



Enligt en del fotografer är Fujifilm X100V en perfekt kamera. Jag håller med om att det är en riktigt bra kamera. Men efter att ha använt den i en dryg månad har jag kommit fram till att det trots allt inte är kameran som kan sämja dem alla. Jag gillar att Fuji likt Ricoh inte är belamrad med en massa förvirrande spakar och reglage. X100V har snabbknapp och joystick, och vinklingsbar skärmsökare som jag föredrar. Men jag saknar bildstabilisering, det har jag vant mig vid och vill helst ha i en kamera.



Framförallt gillar jag den stora och klara genomsiktssökaren som visar mer än vad som kommer med på bilden vilket ger mig bra överblick vid dokumentärfoto så att jag kan fånga ögonblicken i precis rätt tid. Kameran är snygg rent formmässigt, men tyvärr förfular den inbyggda blixten designen, det är ytterst sällan som jag använder blixt och jag hade föredragit en extern blixt och en renare kameradesign. Fujifilm X100V är Leicaliknande men där upphör likheterna i och med att man jobbar på ett helt annat sätt med en Leica M. Funktionellt känns kameran mer som en digital korsning mellan en Contax G2 och en Konica Hexar.



På det hela taget är X100V en bra kompromiss och objektivet som tidigare har varit halvbra har blivit riktigt bra. Autofokusen är också riktigt bra och träffsäker i dåligt ljus och ögonfokusen fungerar hyfsat bra. Detta i kombination med att kameran är fullt användbar upp till 6400 ASA och 12600 med lite handpåläggning gör den lämplig för reportagefoto i skumt ljus. En annan fördel med kameran är att den drivs av NP-W126s batterier som räcker till drygt 450 bilder. Även mina äldre NP-W126 fungerar utmärkt och räcker till drygt 350 bilder. Med två batterier klarar jag en hel dags fotograferande utan problem.



Det är en nackdel att X100V är förhållandevis dyr. 15 000 kronor är i mitt tycke ett par tusen för mycket, särskilt som man måste punga ut med ytterligare 1000 kronor för filteradaptern AR-X100 och ett filter för att kameran ska bli helt vädertätad, det är snålt Fuji! Förhoppningsvis kommer en kommande Fujifilm X100X att ha bildstabilisering. Först då blir kameramodellen komplett och då kan Fujin bli den kamera som sämjer dem alla för alla oss som håller på med reportage-, gatu- eller dokumentärfoto.



Med filteradaptern som har 49mm gänga går det även att montera Ricoh GW-2 vidvinkeladapter. Kantskärpan är dock inte den bästa, men för bilder där det inte spelar så stor roll gör den ett gott jobb på X100V. Med Ricoh-adaptern motsvarar objektivet ett 26mm vilket gör kameran tillräckligt vidvinklig för reportagefoto i lite tajtare inomhusmiljöer. För ordningens skull vill jag även nämna att det finns en speciell Fuji-adapter som ger motsvarande 28mm vidvinkel att köpa, nackdelen är att den är ganska dyr. Ricoh GW-2 går att hitta för en tusing begagnat eller tvåtusen ny.



Som vanligt med Fuji så blir svartvitt snyggt och det går att köra svartvitt direkt i kameran om man känner för det. I och med att jag levererar en hel del bilder kör jag oftast i färg och ställer om bilderna till svartvitt i efterhand i ACR och Silver Efex Pro II. Det är en kompromiss som jag står ut med tack vare att bilderna finansierar mina kamerainköp. Om jag bara tog bilder för mitt egna nöjes skull skulle jag arbeta med en Leica M10 Monochrome, och ha en X100V som fickkamera.



Egentligen har jag redan för många kameror. Men trivs jag med Fujin behåller jag den och säljer istället två kameror och eventuellt något objektiv som blir överflödigt, och trivs jag inte med Fujin säljer jag den för samma pris som jag gav för den begagnat. Bilderna i inlägget har jag tagit under mina dagliga vandringar i Huskvarna med omnejd. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena








Text och foto: Mikael Good

Ett steg närmare målet

När jag tittade igenom gamla pass kom jag fram till att jag knappt har åldrats rent utseendemässigt sedan jag var 35 år. Jag har inte fått några gråa hår eller rynkor men förhoppningsvis har jag blivit lite visare under de 18 åren som gått. Om jag idag kunde ge mig själv råd som 35-åring skulle jag säga: ”Fortsätt på den inslagna vägen, du kommer att få vara med om helt fantastiska saker som du inte ens kan drömma om under din livsresa!”. Under de 18 år som gått sedan jag fyllde 35 år har jag träffat min underbara hustru, vi har fått två fantastiska barn, vi bor i ett hus rätt så centralt i Huskvarna. De senaste 18-åren har jag fyllt en säck till bredden med spännande upplevelser och erfarenheter. Livet har inte varit utan motgångar, och speciellt jobbigt har det varit när barnen råkat ut för något. Men jag sparar inte på motgångar, de passar bäst att kastas i glömskans hav.

Redan när jag var 50 hade jag hunnit bocka av alla punkterna på min livslista, och nu när jag fyller 53 år ser jag fram emot ännu fler år tillsammans med Gud och min familj och nya punkter att bocka av på min livslista. Jag är övertygad om att mitt 71-åriga jag också kommer att säga: ”Fortsätt på den inslagna vägen, du kommer att få vara med om helt fantastiska saker som du inte ens kan drömma om under din livsresa!”. Men om 18 år kommer nog åldern att ha tagit ut sin rätt, och jag har nog en hel del gråa hår samt en del rynkor, men å andra sidan är det en del av tjusningen med livet, och jag ser redan fram emot den spännande fortsättningen på min livsresa på min väg mot den eviga bröllopsfesten.

Text och foto: Mikael Good

WeTransfer om fotografen själv får välja

Efter att jag gjort en högst ovetenskaplig undersökning med 27 fotografer i samband med artikeln "Hur levererar du bilder till dina kunder?". Har jag kommit fram till att mer än hälften använder WeTransfer när de levererar bilder, men även Google Drive och Smugmug använd av en del fotografer. Det fanns även ett par som var riktigt old school och levererade bilder på USB-sticka eller CD-rom om önskemål om det fanns från kund.

Jag tog bilden i inlägget med en Leica M240 och ett Zeiss 21mm. Bilden på den amerikanska Hip Hop-stjärnan Lecraes entusiastiska publik ingick i en batch på 300 bilder på sammanlagt 1,8 gigabyte som jag skickade till kund via Wetransfer, 10 minuter senare hade de levererats. Men problemet med allt snabbare möjlighet till leverans är att en del kunder helst vill ha bilderna i samma ögonblick som de tas. 

Text och foto: Mikael Good

Duger en kamera med en smått antik CCD-sensor idag?

Den tekniska utvecklingen på sensorer går rasande snabbt, och idag har vi sensorer som vi knappt kunde drömma om för femton-tjugo år sedan. Men föråldrad teknik kan fortfarande leverera och en 6 megapixelkamera med CCD-sensor är fortfarande fullt användbar till vissa typer av jobb.



Fotosidan bloggaren Bengt Björkbom har i ett blogginlägg varit inne på att man klarar sig långt med 12 megapixlar. Jag kan inte annat än att hålla med. De senaste åren har jag levererat bilder till redaktioner som har som lägsta krav 16 megapixlar och småbildsformat. För att nå kraven skalade jag upp bilder från min 10 megapixel Leica M8 till 16 och låtsades som det regnade. Jag har sedan mötts av kommentarer som "det är mellanformatskvalitet på bilderna" och "det är något speciellt med bilder som tagits med Leica" från bildköparna.



Även om CMOS-sensorer på pappret är bättre på alla punkter än CCD-sensorer har den senare en speciell mojo (känsla). Det blir liksom lite mer stuns i bilderna, och en Kodachrome likande känsla över färgerna som jag gillar. Och när jag kör bilderna i svartvitt som jag föredrar blir det ordentligt tryck i kontrasterna och inte alls så gråmjäkigt som det lätt kan bli med CMOS. Det beror säkert på att moderna CMOS-sensorer kan plocka ut mer information ur hög- och lågdagrar, men ibland kan det bli för mycket av det goda.



Det verkar vara fler än jag som har förstått tjusningen med CCD. Leicas CCD-kameror med APS-H och småbildsformat ökar i pris. Priset på Leica är generellt sett högt, särskilt med tanke på att samlare driver upp priserna. Men det finns även andra kameror av andra märken som har CCD-sensorer i halvformat som går att ramla över för riktigt rimliga pengar. En av de kamerorna är Nikon D70. Idag kan du hitta en sådan för några hundralappar på begagnatbörserna. Samma 6 megapixel CCD-sensor som sitter i D70 hittar du även i mätsökarkamerorna Epson R-D1 och R-D1s, men de är betydligt mer eftertraktade och kostar upp emot 10 000 kronor begagnat.



Jag har använt en Nikon D70 och ett 18-70mm till bilderna i inlägget. Som du ser duger en kamera med 6 megapixel-CCD fortfarande långt. Givetvis har det hänt en hel del med kameror på 17 år. Men det är ändå intressant att det vid vissa tillfällen skulle gå att jobba med en såpass gammal digitalkamera med en smått antik CCD-sensor idag. Bilderna tog jag i Kina 2004, många av dem har tidigare publicerats i olika medier. Bilderna var även med i utställningen "Meetings In The Middle of China" som var den första fotoutställningen på ett IKEA-varuhus i Sverige. Jag printade bilderna i 30x40 cm men det skulle gått utmärkt att dra dem till 40x50cm utan att de skulle blivit pixliga.




Text och foto: Mikael Good