Är det roboten R2-D2 eller en bakmaskin? (Edit 140115)

Vid en snabb anblick skulle man nästan kunna tro att bilden föreställer roboten R2-D2 som bland annat är känd från Star Trek filmerna. Men det är inte en robot utan en bakmaskin. Efter att jag gått förbi bakmaskinen i Hjärta till Hjärtas Second-handbutik i Linköping under ett par månaders tid, bestämde jag mig till sist för att köpa den. Till ett pris av endast 65 kr fick jag en knappt använd begagnad bakmaskin som fungerar helt perfectamundo.

Brödet som min fru och jag bakar i bakmaskinen blir riktigt, riktigt gott. Tack vare timern är det färdigt när vi går upp på morgonen. Tänk att kunna unna sig vardagslyxen av nybakat bröd på morgonen utan att man behöver gå upp i svinottan för att förbereda det. Det värsta med att baka är disken efteråt. Men bakmaskinen är väldigt lätt att rengöra och man slipper all den jobbiga disken efter baket. En bakmaskin är ett perfekt redskap för dem som älskar doften av nybakat bröd och som gärna ligger och drar sig på morgonen.

Som du ser går det att fynda annat än kameror och objektiv i second-handbutiker. Om och när bakmaskinen har tjänstgjort färdigt kan jag säkert kränga den vidare till en "Trekker" och få tillbaka mer pengar än vad jag gav för den. Har du vägarna förbi en Second-handbutik tycker jag definitivt att du ska gå in och ta en sväng. Det går att göra en hel del fina fynd som både din plånbok och vår gemensamma miljö mår bra av!

(Edit) Det är en och annan läsare som har påpekat att R2-D2 är en figur från Star Wars och inte från Star Trek. Men enligt en artikel i den engelska tidningen the Guardian den 10 september 2013 har R2-D2 även varit med i Star Trek ett par gånger. (Edit)

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Hör dokumentärfoto till en svunnen tid?

Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att socialreportage och djuplodande dokumentärfoto hör en svunnen tid till och att de inte längre är något som vare sig tidningarna eller deras läsare är intresserade av. Jag håller inte med dem.

2013 är ett år som jag har nått ut långt och brett med mina socialreportage. Den uppmärksammade artikelserien om de glömda barnen i Ryssland har till dags dato haft över 45.000 inklick och ett par av artiklarna har publicerats i tryckta medier. Jag har fått en del uppmuntrande kommentarer från både inhemska som utländska kollegor över artikelserien. En rysk kollega tycker att min sätt att berätta i bilder är så ryskt att han bjöd mig att bli hedersmedlem i en rysk bildgrupp!



Även om det är svårt att få ut den typen av material som jag helst arbetar med i tidningar. Vet jag att intresset för socialreportage är stort. Efter att ha varit i kontakt med läsare, bildredaktörer och redaktionschefer så skulle jag faktiskt vilja sticka ut hakan lite och säga att intresset för socialreportage och dokumentärfoto fortfarande är stort i det här landet. Men dagstidningar behöver sälja annonser för att överleva och då tar ett mastigt och genomarbetat reportage för mycket dyrbar annonsplats i anspråk. Det är lättare att fylla ut tidningen med glättiga läsarlockande nonsensartiklar som inte tränger undan de livsviktiga annonserna.

Men jag klagar inte. Sedan den 1 augusti arbetar jag som informationsansvarig på hjälpverksamheten Hjärta till Hjärta. Jag föredrar att jobba brett med de gåvorna som jag fått och därför passar ett informationsjobb mig som hand i handske. Inom ramen för mitt arbete har jag möjlighet att skriva artiklar och reportage till nyhetsbrev och tidningar. Trots att det är ett informationsjobb är jag lika noga med researchen som när jag arbetar med redaktionell text. För mig är det viktigt att det som jag skriver är rätt och riktigt och jag brukar dubbelkolla de uppgifterna som jag får för att se att de stämmer.



Tidigare i år skrotade jag faktiskt en text ett par dagar innan deadline och skev om den helt. I slutändan visade det sig att den informationen som jag byggde texten på var högst otillförlitlig och till stor del helt felaktig och därför tog jag beslut om att skrota texten och skriva om den helt med en annat fokus. Slutresultatet blev i mitt tycke bättre och personligare än den första texten. Du kan ta del av reportaget här: JAYER - Dödens hus 

Det finns helt klart utrymme för ett svensk magasin som fokuserar på genomarbetade reportage och dokumentärfoto. Jag tror faktiskt att det på sikt skulle kunna gå att få bärighet på ett sådant magasin med hjälp av sponsorer och en och annan helsidesannons. 

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved

Julreportaget - Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.

Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er

Restaurangen Kirsons Maja stängdes i veckan

För en dryg månad sedan åt jag en fantastiskt god mousaka tillsammans med några arbetskamrater på den nybyggda restaurangen Kirsons Maja i Riga. Jag skulle gärna rekommendera ett besök på restaurangen men tyvärr har den stängt då en liten men ack så viktig detalj saknades.

Om jag hade vetat om att restaurangen Kirsons Maja som förövrigt ser ut som en gammal trevlig rysk stationsbyggnad, varken hade slutbesiktigats eller godkänts att tas i bruk hade jag nog hoppat över mitt besök. Mitt i den ekonomiska krisen 2009 röstade det lettiska parlamentet igenom ett förslag att avskaffa den statliga byggkontrollen för att spara pengar. Istället överläts kontrollen på privata aktörer. I ett land där korruption är vardagsmat och i stort sett allmänt accepterad var ett sådant beslut fullständigt oförståeligt och förödande. Nästa gång jag åker till Riga kommer jag att undvika att gå in i byggnader som inte har slutbesiktigats eller godkänts oavsett hur god mat de än serverar. 

På en presskonferens tidigare i veckan meddelade ägaren till Kirsons Maja att han valt att stänga restaurangen på obestämd tid. Byggnaden ska nu genomgå en grundlig slutinspektion och först när den är klar och eventuella fel och brister har åtgärdats kommer restaurangen att åter tas i bruk. Förhoppningsvis är restaurangen både godkänd och öppen nästa gång jag åker till Riga. Miljön var trevlig och maten var som sagt god och mycket prisvärd. 

Fler byggnader i Lettland som också saknar de rätta papperna kommer att få stänga för allmänheten till dess att de slutbesiktigats och godkänts. Men av den byggskandal som nu rullas upp i lettiska och en del utländska media står det inte att läsa så mycket av i svenska tidningar. Förutom SVT:s och SR:s rapportering är svenska media tyvärr skrämmande dåliga på att rapportera om efterspelet till katastrofen i Riga och det utbredda byggfusket i Lettland. För er som vill har merläsning i ämnet hänvisar jag till två lettiska bloggare:

Den förste bloggaren heter Juris Kaža och han är en lettisk/amerikansk frilansjournalist som är bosatt i Riga. Du hittar hans blogg här: Free Speech Emergency in Latvia

Den andre bloggaren heter Andris och han är född och uppvuxen i Sverige men är sedan 2008 bosatt i Riga. Du hittar hans blogg här: Livet i Riga 

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved