"Kodachrome Leican" ökar i popularitet

På filmtiden fotograferade jag gärna med Kodak Kodachrome 25 och 64. Jag gillade framförallt filmen för dess kraftiga färger och kraftiga kontrast. Sedan jag började fota digitalt har jag saknat Kodachrome. Det går förvisso att göra filter som fungerar som filmen i bildbearbetninsprogram, men det blir aldrig riktigt samma sak.



På en sida för Leica M-användare var det en skribent som skrev sig varm om Leica M9. Anledningen var att Kodaksensorn i kameran påminner en hel del om Kodachrome. I början av året fick jag möjlighet att köpa en Leica M9 till ett mycket fördelaktigt pris. Nu har jag använt den av och till under några månaders tid. Kameran är hopplöst föråldrad men har en charm och en känsla över sig som ytterst få andra kameror har. Den har en riktigt bra mästökare och bilderna blir nästa magiska. I en tid där det nästan krävs en elktroingenjörs-examen för att hitta i menysystemet och utnyttja kamerors alla funktioner, är Leica M9 helt befriat från allsköns elektroniskt lullull. Menyerna är lätta att sätta sig in i och antalet funktioner är få.



Leica M9 var behäftad med ett allvarligt sensorproblem som gjorde att sensorn korriderade. Fram till för ett par år sedan erbjöd Leica en kostnadsfri sensorersättning eller ordentlig rabatt på ersättaren Leica M 240. Sensorproblemet gjorde att kameran störtdök i pris. Företrädaren Leica M8 som har en sensor i APS-H format såldes ibland för mer pengar än M9:an dom har småbildssensor. Många Leicafotografer nappade även på erbjudandet om att byta till M 240. Det gjorde att Leica fick in många M9:or med felaktiga sensorer. Men istället för att destruera kamerorna, valde Leica att i bästa återvinningsanda serva dem, byta sensor och klädsel på dem, och sälja dem som Leica M9 a la carte för drygt 30 000 kronor.



Trots prislappen sålde de uppfräschade kamerorna som smör i solsken. I och med den ökade efterfrågan steg begagnatpriserna på sensorbytta Leica M9, MP och ME ordentligt. De senaste månaderna har priserna gått upp en hel del för en fin M9:a med nybytt sensor, och jag skulle kunna få nästan dubbelt så mycket pengar för min M9:a mot vad jag gav för den. Det är inte illa för en kameramodell som har drygt tio år på nacken!

Text och foto: Mikael Good

Släpp in lite oskärpa i bilderna

I ett samtal mellan de legendariska fotograferna Helmut Newton och Cartier Bresson, lär Cartier lite med glimten i ögat ha sagt att ”Sharpness is a bourgeois concept” när Helmut påpekade att han inte var lika stadig på handen som tidigare.

När jag går på utställningar eller ser bilder från några fotografins stora mästare, slås jag allt som oftast över att många av bilderna inte är riktigt skarpa. I mitt tycke är det inget som drar ned intrycket, då det adderar närvaro till bilderna. Men om de tagits idag skulle de säkert bemötas med en del höjda ögonbryn och syrliga kommentarer såsom ”bilden är oskarp och höjer sig ej över mängden” .

Idag ser jag allt färre nytagna bilder som är oskarpa. I jobbet har jag tillgång till TT:s stora arkiv, där kan man tydligt se hur bilderna blir allt skarpare och perfekta för varje år som går. Digitalkameror med stabilisering som går att använda på allt högre ASA-tal, objektiv med MTF-värden som man knappt kunde drömma om för 30 år sedan har i mångt och mycket utrotat oskärpan ur bilderna.

Jag tror att många fotografer har fastnat i ett tekniskt tänkande, där strävan efter perfektion överskuggar målet. Fotografering handlar egentligen om att se och förmedla, med det i åtanke kanske  det är dags att bryta mot normerna och släppa in lite oskärpa i bilderna!

Bilden på kajflocken tog jag med en digital Leica och ett superskarpt 35mm.

Text och foto: Mikael Good

Stefan Löfven ville bli en ny Johan Cruijff

Förra torsdagen hade statsminister Stefan Löfven ett öppet möte i Huskvarna. Stefan var ovanligt öppen, han bjöd på sig själv, och berättade vad han drömde om att bli som pojke. Men sången som ackompanjerade hans entré fick några i publiken att dra ordentligt på smilbanden.



Dörrarna öppnades klockan 17.15. Även om det var ett öppet möte dit alla var välkomna oavsett politisk tillhörighet var de flesta i lokalen övertygade Socialdemokrater. De flesta i publiken var män och många rutiga skjortor syntes i folkhavet. Med tanke på regeringens feministiska profil, och att Socialdemokraterna aktivt arbetat för ”varannan damernas” sedan 1994 var det lite märkligt att kvinnorna var i minoritet. 



Det öppna mötet inleddes med att trubaduren Alec Björedal sjöng några politiska sånger från 1970-talets socialistiska proggepok. Alec avslutade sitt framträdande med Cornelis Vreeswijks ”Somliga går i trasiga skor”. När han sjöng ”Jag är en tvivelaktig figur duger ej mycket till”, kom statsminister Stefan Löfven in i lokalen omringad av bistra säpomän. De flesta av de drygt 400 personerna i lokalen missade den komiska poängen, och det var i princip bara jag och min bänkgranne som skrattade gott åt den perfekta tajmingen.



Kvällens konferencier kommunalrådet Ilan De Basso tackade av trubaduren Alec Björedal med en applåd och en ros. Han hälsade sedan kvällens huvudtalare statsminister Stefan Löfven välkommen upp på scenen. Stefan äntrade scenen och ställde sig tryggt i talarstolen.



Stefan tycktes trivas i sällskapet. Han kopplade bort det statsmannamässiga för en stund, och delade en personlig berättelse från sin uppväxt om hur hans fostermor som arbetade som hemsamarit åkte runt till äldre i bygden på moped. För att kunna sköta sitt arbete under den smällkalla norrländska vintern köpte hon en skoteroverall för egna pengar. Stefan berättade att han fick lära sig praktiskt solidaritet och medmänsklighet av sin fostermor, något som han har fört med sig i livet.

Stefan log och skrattade mycket. Trots att åhörarna var ganska så stillasittande och tysta lyssnade de intresserat, när Stefan sa något som de gillade tycktes de vakna upp ur sin djupa koncentration och applåderade. Stefan la ofta pannan i djupa veck, och använde händerna för att förstärka det han sa, ibland var det nästan som om han inte behövde någon teckenspråkstolk. Stefan levde sig in i sina ord särskilt när han talade om den rådande situationen i landet.



Som fond hade han Socialdemokraternas devis från valet 2018: ”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige”. Vilket Socialdemokraterna vill uppnå genom att pensionärer ska få lägre skatter, fler poliser ska stävja brottsligheten, skolan ska förbättras och gängkulturen i förorterna ska bekämpas. Just den sista frågan verkade vara särskilt angelägen för Stefan, och han oroas över det ökade våldet och skjutningarna, han underströk att gängkriminaliteten måste stoppas för att Sverige åter ska bli tryggt. För att komma dit har han bjudit in andra partier för att diskutera vad som kan motverka gängkriminalitet och skjutningar.



Det märktes tydligt att även Stefan Löfven har en hotbild över sig. Säpomän stod på strategiska platser och hade lokalen och åhörarna under noggrann uppsikt, när jag smög fram för att ta några närbilder granskades jag från topp till tå av en bister säpoman som utvärderade den möjliga hotbilden. Utanför dörren patrullerade poliser.



Den avslutande frågestunden sköttes av två representanter från SSU. Frågorna hade samlats in innan frågestunden, vilket är ett bra sätt för att samla ihop likvärdiga frågor, men nackdelen är att besvärliga och känsliga frågor kan modereras bort. Mot slutet av frågestunden lästes en fråga från en liten kille upp, han frågade Stefan Löfven om vad han drömde om att bli när han var liten. Stefan lös upp, log extra brett och sa: "Fotbollsproffs, jag ville bli en ny Johan Cruijff".



Efter frågestunden ställdes frågan om hur många av de drygt 400 personerna i lokalen som var med i SSU? Ett fåtal händer räcktes upp, frågan förstärktes därför med hur många i lokalen som var under 35 år. Ett drygt tio-tal händer räcktes upp, med mina 51 år tillhörde jag de yngre i lokalen. De flesta i lokalen hade med råge passerat både 60 och 70 år. Sett till åhörarnas höga ålder verkar det som om Socialdemokraterna har svårt med återväxten.



Innan Stefan Löfven lämnade lokalen fick han ett stort fång rosor, och tillfälle gavs till dem som ville byta några ord eller ta en selfie med honom innan han lämnade lokaler tillsammans med sina livvakter.



Text och foto: Mikael Good

Fotnot: Jag har använt mig av en Sony A7rII, ett Sony A 70-400 samt ett 7Artisans 75mm f1.25 Speedmaster till bilderna. Ljuset var uselt och de flesta bilderna är tagna på 6400 ASA. Färgerna i RAW-bilderna är utmärkta och dynamiken är bra, men jag valde att presentera bilderna i svartvitt för att förstärka känslan av bildreportage. Några av bilderna har tidigare publicerats i färg.

Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna

En del texter bär det emot att skriva, texten om den hemlösa rumänen Gica som blev misshandlad till döds i Huskvarna av två tonårspojkar natten mellan den 7 och 8 augusti 2018 är en sådan. I samtal med bekanta, släktingar, personer från frivilligorganisationer och kyrkor, samt vid genomläsning av förundersökningsmaterialet har jag ofta haft en rejäl klump i halsen. Gica var inget helgon men ingen förtjänar att utsättas för det han utsattes för och sättet som han dödades på var både brutalt och utstuderat.

Men även om det har tagit emot att skriva artikeln är det en historia som måste berättas. Många utsatta människor har kommit till Sverige de senaste åren, de flesta behandlar dem väl men det finns tyvärr de som utsätter dem för hat, våld och till och med ond bråd död. Med tanke på det allt hårdnande samhällsklimatet tror jag att det är viktigt att vi rehumaniserar dem och visar att de också är människor av kött och blod och att deras värde är lika stort som vårt.

Genom åren har jag mött Gica vid ett flertal tillfällen och jag hade möjlighet att prata lite mer med honom med hjälp av tolk vid ett par tillfällen. Jag kan inte säga att jag kände Gica på djupet, det gjorde egentligen ingen. Men jag har försökt att lägga ihop de pusselbitarna som jag har till en artikel som förmedlar en förhållandevis rättvis bild av honom, och det som han utsattes för.

Gärningsmännen eller rättare sagt pojkarna avhumaniserade honom och kallade honom för "råttan". Jag vill rehumanisera Gica och visa att han var en medmänniska, men på grund av olika omständigheter i livet hamnade han utanför samhället, men han var likväl en medmänniska som förtjänade ett betydligt bättre slut på sitt liv.

I och med att artikeln inte riktigt faller inom ramen för vad som får publiceras på Fotosidan, har jag valt att lägga den i följande länk, ta dig gärna tid att läsa den: https://lnkd.in/dd8kVYn

Text och foto: Mikael Good

Handla fotoprylar klimatsmart

Jorden håller på att tömmas på resurser. I mångt och mycket beror det på överproduktion och rovdrift i syfte att göra kortsiktigt ekonomisk vinning. Men det går att kämpa emot och tänka långsiktigt! Genom att handla begagnat kan efterfrågan på nyproducerade varor minska, och jordens resurser kan räcka lite längre.



Tillgång och efterfrågan styr produktions- och konsumtionsmönster. Ju större efterfrågan blir på klimatsmarta produkter, desto fler varor kommer att produceras. Vinstdrivande företag är inte sena att följa konsumenternas önskemål i syfte att tjäna pengar. I vårt grannland Polen är handeln med begagnade kläder och prylar en luckrativ verksamhet. Polska uppköpare köper upp kläder och andra begagnade prylar i Sverige, och säljer dem sedan vidare med god vinst i Polen. Att en del av det som säljs till Polen är kläder som skänkts i insamlingsboxar  i syfte att gå till bistånd eller för att säljas i second-hand butiker i Sverige, men istället säljs osorterat till polska uppköpare är en annan historia som vi sätter en annan reporter på.



Ända sedan jag började blogga har jag skrivit om det stora smörgåsbordet av begagnade prylar som finns på olika begagnatbörser och auktionssajter. Personligen har jag kunnat göra en hel del fynd på kameror och objektiv som jag inte skulle haft råd att köpa nya. Även om en kamera har ett par år på nacken, betyder det inte att den är dålig. I mitt jobb som multireporter har jag tillgång till TT:s stora arkiv. Ibland när jag letar bilder för att illustrera artiklar med får jag gå tillbaka till början av 2000-talet. Digitalkamerorna på den tiden var minst sagt begränsade, men bilderna håller fortfarande gott och väl för tidningstryck.



Det finns flera olika skäl till att jag väljer att köpa begagnat. Ett skäl är att jag inte vill bidra till överproduktion och utarmningen av jordens resurser. Om fler väljer att köpa begagnat tror jag att jordens resurser kommer att räcka lite längre. Ett annat skäl är att arbetarna som tillverkar objektiv och kameror inte alltid får den lön som de förtjänar. För mig är det en självklarhet att alla som arbetar ska få en lön som de kan leva av. Genom att inte köpa varor från företag som betalar för låga löner kan man sätta tryck på dem att betala skäliga löner. Ett tredje skäl är att jag är västgöte av födsel och ohjedad vana, jag tycker om att göra bra affärer, därför passar det mig bra att handla begagnat. Ett fjärde skäl är att andrahandsvärdet är bättre, när jag säljer utrustning som jag köpt begagnat får jag oftast tillbaka pengarna som jag lagt ut.



Det går att lägga hur mycket pengar som helst på fotoutrustning om man väljer att köpa nytt. Genom att handla begagnat har jag fått ihop en fotoutrustning som passar mig till ett relativt lågt pris. Nöjer man sig med det näst bästa finns det mängder av trevliga kameror och objektiv att välja mellan på begagnatmarknaden. Som grädde på moset får man vara med och spara på jordens resurser och bidra till att de räcker lite längre.



Kameran och objektivet på bilden köpte jag för några tusenlappar på Tradera. Nypriset för kameran var 23 500 kronor och 6290 kronor för objektivet. Kameran har några år på nacken men bildkvaliteten är fortfarande i paritet med nyare Sony kameror såsom A7 och A7 II. Om du som jag behöver en spegelreflexkamera för en del jobb är Sony A850 och A900 riktigt bra begagnat köp. Bilderna i inlägget är tagna med Sony A850, 24-105 och 150-600.






Text och foto: Mikael Good