Fotografer får betala för att arbete

Det finns inga gratisluncher men ändå envisas en del biståndsorganisationer med att inte betala skäliga löner till fotografer och reportrar för det arbete som de gör. Varför förväntas fotografer och reportrar jobba gratis? Är deras arbete inte lika mycket värt?



De senaste åren har jag tackat nej till en del uppdrag utomlands. Anledningen är att jag i bästa fall bara har erbjudits resa, kost och logi. Om jag ska tacka ja till ett arbete vill jag ha en marknadsmässig lön för all den tid som jag lägger ned. Tackar jag ja till ett obetalt uppdrag måste jag ändå deklarera arbete på mina stämplingskort. Med tanke på inkomstbortfallet skulle det i praktiken innebära att jag själv fick betala för att arbete. Nu är jag tyvärr inte den ende som har fått sådana här erbjudanden och de verkar tyvärr bli allt vanligare...

Vem tackar egentligen ja till en sådan dålig deal och varför förväntas oftast gratisarbete av fotografer och reportrar? Är deras arbete så mycket mindre värt än en marknadsansvarigs, informatörs, verksamhetschefs eller en biståndshandläggares arbete? Självklart är deras arbete inte mindre värt. En reporter som är bra på att förmedla sina upplevelser till läsarna kan samla in betydande belopp åt en biståndsorganisation och då är det inte mer än rätt att de också får sin beskärda del av kakan.

För mig är det viktigt att arbetaren får betalt för det arbete som han eller hon gör. Men i dag finns det tyvärr konkurrens från lycksökare och fattigdomsturister som jobbar gratis för den egna upplevelsens skull eller för bilder och texter som ska föra dem till ära och berömmelse. Tyvärr tycker jag mig se att deras material allt oftare hamnar hos biståndsorganisationer vilket får till följd att materialet blir allt mer urvattnat och platt. Det är en tråkig utveckling men sparivern är tyvärr så stor att de väljer att spara in på helt fel saker.

Missförstå mig rätt jag anser inte att jag är unik på något sätt. Det finns fler duktiga reportrar och fotografer både inom som utom landet som gör ett lika bra eller bättre arbete än mig att välja på. De drivs precis som mig av ett stort socialt engagemang och ett uppriktigt hjärta som klappar för människor i nöd. Men de måste också få skäligt betalt för att de själva ska kunna leva och betala sina räkningar och fortsätta sitt viktiga arbete.

<Edit> På grund av kommentarerna till den här artikeln har jag valt att inte gå in och ändra och stuva om i texten för att göra den lite mer gripbar. Jag har iställt valt att utveckla mina tankar lite mer i den här bloggposten <Edit> 

Text och foto: © Mikael Good, 2012

Varselvågen har nått Husqvarna

Jag ser Husqvarnafabriken från mitt fönster. Fabriken ligger insvept in en kall grå dimma. 300 personer ska snart få reda på att de får sparken. 

Husqvarna AB har haft stora problem med lönsamheten och företaget har brottats med en hel del interna problem de senaste åren. Dimman som ligger kall och tät runt fabriken förebådar en dyster framtid för Huskvarna. Det är nästan så att jag kan ta på ångesten och oron för framtiden som sakta stiger upp från fabrikens kala tegelväggar och lägger ett vått täcke av sorg över bygden.

 

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Ps: Om ni har missat det så har jag även en annan blogg där jag postar en del inlägg som inte dyker upp här på Fotosidan samt en del omarbetade blogginlägg. Besök den gärna på: http://chasid68.blogspot.se/ 

Katastrofområde Huskvarna del 2

Du kanske redan har läst inlägget Katastrofområde Huskvarna. Nu har det gått ett par dagar sedan det inlägget och kommunens intensiva arbete med att förhindra ytterligare jordskred fortgår alltjämt. Ett flera meter högt lager med sprängsten har byggts upp för att stadga upp rasområdet och Lillån kommer snart att ledas om för att förhindra att ån äter mer av den drabbade flodbanken.

Den delen av trädgården som ligger i riskområdet för ett nytt ras har spärrats av. Förhoppningsvis ska det gå att rädda huset.

Tonvis med sprängsten staplas på höjden för att motverka ytterligare ras.

Den nya sträckningen av ån kommer snart att invigas

Snart leds Lillån om och då kommer man inte längre att kunna njuta av den här vyn.

Snart leds Lillån om och då kommer man inte längre att kunna njuta av den här vyn.

Du har väl inte missat att läsa det nya numret av Le Viseur Magazine?

Om den inbäddade versionen krånglar klicka på följande länk

Text och foto: © Mikael Good, 2012

Katastrofområde Huskvarna

Lillån i Huskvarna är i vanliga fall en stilla liten å som långsamt ringlar sig fram genom ett vackert landskap, men det ymniga regnandet förvandlade Lillån till en aggressivt rytande och fräsande fors som girigt slet med sig allt som kom i dess väg.

Träd, stenar och jord rasade ned i den rytande forsen som girigt kapade åt meter efter meter av terrängen. För att råda bot på skadorna har kommunen beslutat att bygga en en tillfartsväg. På vägen ska lastbilar kunna ta sig fram med sin tunga last av sprängsten som terrängen runt rasbranten ska stärkas upp med. 



Det är bråttom. Om det skulle komma ännu ett skyfall som väcker Lillån ur sin stilla slummer innan arbetet är klart är det stor risk att några av husen uppe på toppen av kullen måste evakueras på grund av rasrisk. Skulle arbetet med att stärka upp terrängen runt rasbranten kommer ett par hus antagligen att lösas in och rivas då de ligger i den omedelbara riskzonen för att störta ned i ravinen.



Altanen som för ett par dagar sedan hade flera meter till godo till kanten av ravinen är nu bara ett par decimeter från kanten. Kommer det ännu ett jordskred är risken stor att altanen faller ned i Lillån.



Träd och jord drogs med ned i jordskredet.
 
Text och foto: © Mikael Good, 2012

Den økonomiske krisens store tapere

Du har sikkert hørt om den økonomiske krisen i Latvia. Det meste som skrives om Latvia i media er tall og uttalelser som kommer fra politikere og økonomer, eller artikler om krisen som skrives av utenlandske journalister over en kaffe latte på en trendy kafé i Riga. La meg i stedet ta deg med på en tur til den pittoreske middelalderbyen Cesis, 85 km nordøst for Riga, der jeg møtte noen av de virkelige taperne under og etter den økonomiske krisen.



Hakk i hæl på sosialarbeider Ivita fra Cesis kommune og bistandsarbeider Liana Velka fra Riga gikk jeg opp en gammel, knirkende spiraltrapp i en nedslitt boligblokk til en like nedslitt leilighet. I døren til leiligheten ble vi møtt av en smilende ung mor, Dace Gimenes, som tok imot oss. Daniela 4 år, så nysgjerrig opp bak sin mor. Vi gikk gjennom det lille kjøkkenet og inn i stuen, hvor jeg hilste på faren Aldis, Sandra 2 år og lille Krister 11 måneder. Den eldste datteren, Adrija, er 6 år og går på førskolen. Familien Gimenes hadde sett frem til vårt besøk med store forventninger. Det var første gang de hadde fått besøk av noen fra et annet land, og barna hadde på seg sine fineste klær. For latviere er det viktig å holde fasaden utad og ikke se fattig ut.
- Du arbeider vel ikke for en latvisk avis, sier Dace og ser litt spent på meg. Da jeg forklarte at jeg er en skandinavisk frilansjournalist, slappet hun av.
Familien var bekymret for hva naboene ville tro hvis artikkelen ble publisert i en latvisk avis, for i Latvia er det skamfullt å være fattig.

Uegnet leilighet for ung familie
De seks personene i denne familien klynger seg sammen i en liten, slitt ett-roms leilighet på 40 kvm med stort behov for renovering. Rommet varmes opp av en gammel vedovn som sprer varmen til hele rommet. Det er mugg på de gulnede veggene som opprinnelig er dekket med tapet, et skittent, blått teppe ligger på parketten foran en lav og skitten sovesofa som har sett sine beste dager for lenge siden. En ekkel stank av urin ligger over leiligheten. Den kommer fra toalettet i samme etasje, et toalett som de deler med en annen familie.
- Huff det er så skittent og fælt her; du må vel ikke ta bilde av kjøkkenet eller badet? sa mamma Dace og så bedende på meg da jeg løftet kameraet for å ta et bilde. Det lille kjøkkenet hadde vannskader og var fullt av mugg og helt uegnet for en småbarnsfamilie …
- Jeg forsøkte å gjøre leiligheten ren og ryddig før dere kom, men jeg klarer ikke å få den ren selv om jeg prøver hardt, sa mamma Dace.
Selv om jeg ikke har en spesielt ømfintlig nese, avstod jeg fra å besøke det stinkende toalettet.



Uegnet leilighet for småbarnsforeldre
Som småbarnsforelder ville jeg aldri ha bodd slik familien Gimenes bor. Spesielt ikke med en liten gutt som Krister, som nysgjerrig smaker på alt han finner på gulvet. Mamma Dace og pappa Aldis gjør alt for å holde motet opp, slik at barna ikke skal bli engstelige. Aldis er svært bekymret for situasjonen., Han har uførepensjon på grunn av en hørselsskade, men vil likevel arbeide slik at han kan klare seg selv, forsørge familien og ikke være avhengig av støtte og andre menneskers velvilje.
- Ingen ønsker å ansette småbarnsforeldre. De vi kjenner som har jobb, får lavere og lavere lønn og etter noen måneder får de ikke lønn i det hele tatt, sier Dace med tårer i øynene.
Jeg løfter kamerat og tar et bilde av barnet. Daniela ville se bildet på kameradisplayet med én gang. Hun kommenterte bildet på latvisk samtidig som hun lo sånn at hun nesten ble kvalt. Hun minner meg om min egen datter Marcia, som er i samme alder. De har det samme glimtet i øyet og samme nysgjerrighet på verden omkring seg.



Merkelig gjeldsordning
Med strøm og varme koster leiligheten ca kr 1 500 pr måned. Det er for dyrt for familien Gimenes, som flyttet til den lille kommune Cesis for et år siden i håp om å finne arbeid. Aldis’ uførepensjon er på kr 1 125 i måneden. Mamma Dace får for tiden kr 1 500 måneden i fødselspenger for sønnen Krister. Når Krister fyller et år opphører fødselspengene og går over til barnebidrag på ca kr 120 måneden per barn.
- Jeg vet ikke hvordan vi skal klare oss når fødselspermisjonen opphører; vi kommer ikke til å ha penger til mat til barna våre. Min eldste datter Adrija har taleforstyrrelser og hun trenger en logoped, men det har vi heller ikke penger til.

Familien har stort behov for sosialhjelp, men for å få det må de først bli registrert i Cesis. Det ville ikke ha vært noe problem hvis ikke eieren av leiligheten hadde satt foten ned og nektet. Eieren krever at familien først skal betale et depositum på kr 2 250 før han vil registrere dem på leilighetens adresse, og det er penger som familien ikke har mulighet for å skaffe. Den forrige leietakeren forlot bare leiligheten og ingen vet hvor han befinner seg. Selv om det høres rart ut i våre ører, er det i Latvia lov å kreve den gamle leietakerens gjeld fra nye leietakere.
Jeg spurte hvorfor ikke denne familien også forlot leiligheten og la gjelden bak seg.
- Hvor skal vi gjøre av barna våre nå i vinter da? svarte Dace.



Den økonomiske krisens store tapere
- Vi prøver å finne et billigere sted å bo utenfor byen eller på landet der barna kan løpe fritt omkring. Her blir jeg redd hver gang vi går ut på grunn av trafikken. Vi ønsker også å dyrke poteter og grønnsaker for å holde kostnadene nede, sier Dace Gimenes. Med matpriser som er like høye som i Norge, er det vanskelig for familien å få matpengene til å strekke til.  Som oftest har de bare råd til å kjøpe basisvarer som poteter, brød og løk.

Jeg sa adjø og forlot familien Gimenes. Det føltes som jeg hadde sittet i en tidkapsel og blitt ført tilbake til det fattige Sverige på 1920-tallet, som min gamle bestemor har fortalt meg om mange ganger.



Oppriktig medfølelse for dem med stor behov for hjelp
Sosialarbeideren Ivita er fortvilet over familien Gimenes situasjon og hun gjør alt som står i hennes makt for å hjelpe dem. Da sosialtjenestens reglene hindret henne i å gi dem mer hjelp, tok hun kontakt med Liana Velka fra Riga, og gjennom henne har familien mottatt krisehjelp i form av mat, klær, hygieneprodukter og til og med leker til barna. Det som først og fremst slo meg under mitt besøk i Cesis var engasjementet de ansatte i sosialtjenesten la for dagen for sine klienter, til tross for at arbeidsmengden deres har fordoblet seg siden i fjor samtidig som lønnen deres er redusert med ca 40%. Sosialtjenesten får mindre og mindre penger til sin virksomhet. Sosialarbeiderne i Cesis drives av en oppriktig medfølelse med de som trenger hjelp. De liker ikke å gi dem penger i hånden. I stedet betaler de en del av husleieutgiftene, kjøper basisvarer og vitaminpiller til barna, samt betaler skolepenger og barnehageavgifter.

Familien Gimenes er en familie som ønsker å gjøre rett for seg. I mange fattige familier i dette området har fedrene, og i noen tilfeller også mødrene, lett for å ta til flasken for å drukne sine sorger, med det resultatet at de da iallfall blir ute av stand til å ta seg av barna sine. Det er grunnen til at sosialtjenesten ikke ønsker å gi sine kunder kontante penger i hånden. Risikoen er stor for at pengene blir drukket opp.



Tekst & foto: Mikael Good 

Klicka på länken om du vill läsa reportaget på svenska: http://chasid68.blogspot.se