Reportageresan till Indien

Det har varit tyst i min blogg i drygt en månad, det betyder inte att jag har tröttnat på att skriva, det är snarare tvärtom. Men jag har haft fullt upp med annat. Jag har precis kommit hem från en reportageresa till Indien dit jag reste med min familj, och vi har samlat på oss mängder av intryck och upplevelser. När jag var i Indien tog jag en hel del bilder som har tagit tid att gå igenom och framkalla i ACR. En del bilder och texter kommer att hamna i tidningar och magasin, och en del kommer att hamna i bloggen under året.



Den här gången kom jag Indien lite mer in på livet. Även om jag var delaktig i det som hände förra gången som jag var där i december 2017, så kände jag mig som en åskådare i och med att jag bodde ganska västerländskt på hotell. Denna gången följde hela familjen med och vi bodde enklare hemma hos släktingar och vänner, det ledde till att jag blev mer delaktig i det som hände, vilket öppnade upp för mig att ta bilder som jag annars inte skulle kunnat ta. 



Under resan har jag bland annat dokumenterat ett arbetslag som gjuter ett tak, och en trappa, arbetare på en masonitfabrik, skolbarn, församlingsliv, gjort besök hemma hos familjer i byarna, samt tagit en del lite mer turistiga bilder med dokumentär touch. När man är på reportageresa är det lätt att missa de senare bilderna, men de är ack så viktiga för att föra in lite extra närvaro i bildreportage.



Jag hade med mig lite mer utrustning än vad jag normalt brukar ha med mig på en reportageresa. Anledningen var att jag reste med ett extra bagage, och att jag hade behov av lite ljusstarkare objektiv och en högupplöst kamera. Jeg tog med en Ricoh GR II, en Sony A6500, en Sony A7rII, ett Sony FE 18-135, ett Samyang 24/2.8, en Techart PRO AF-adapter, ett Voigtländer 35/1.7, samt ett Leitz Summicron 90/2 för porträtt. Tillsammans med fotoryggsäcken vägde inte utrustningen mer än 5 kilo, vilket gjorde att jag även fick plats med en del andra saker i handbagaget.



Jag kommer definitivt att återvända till Indien. Förutom att maten är fantastisk har jag fått många nya vänner, och området som jag besökte har en spännande framtid framför sig, och den vill jag gärna dokumentera med mitt anteckningsblock och min kamera.



Text och foto: Mikael Good

Julkonserternas tid är nu

När julen står för dörren är julkonserter en viktig ingrediens. Både kända och okända artister ger sig ut på vägarna, och antalet julshower och konserter är många. För en del artister är julkonserterna en viktig födokrok som ska väga upp för skrala månader.




Jag brukar undvika julkonserter. Musiken är ofta uttjatad, och att lyssna på artister som för pengarnas skull ler och tindrar med ögonen samtidigt som de sjunger sånger om Jesus, som de ända inte tror på tilltalar mig inte. Det blir lite månglare i templet känsla över det hela. Personligen går jag hellre på en tät rockonsert med distade gitarrer och gung mot betonggolv, än på en tillrättalagd julkonsert eller show.




Men det finns initiativ som jag gärna stöder även om musiken inte är min tekopp. I går var jag på julkonserten - News of Hope i Kungsportskyrkan i Huskvarna. Överskottet från julkonserten kommer att gå till utsatta människor i kyrkans närområde. Bland de medverkande artisterna och musikerna fanns det ett och annat känt ansikte, men de allra flesta var glada amatörer.



Även om musikstilen inte riktigt var min, lyckades de väl med att knyta ihop säcken, de sjöng från hjärtat, och bjöd på en proffsig och trovärdig presentation i sång och dans om Jesus och hans föräldrar Maria och Josef, vilka är de mest centrala i julens budskap. Konserten höll på i en och en halv timma, men trots det kändes den inte långtråkig och tiden rann snabbt iväg. 





Tanken var att jag bara skulle ta ett par bilder till tisdagens tidning. Men det blev några fler då jag passade på att testa min nya begagnade kamera. Den fungerade mycket bra. Skärpan sattes mycke snabbt med ögonfokus, och den levererade perfekta bilder upp til 12 800 ASA, trots att det tidvis var ganska dunkelt i lokalen.



Text och foto: Mikael Good

Mitt i händelsernas centrum

För att få med mig de bilderna som jag vill ha har jag valt att försöka umgås fram mina bilder. För att nå dit rör jag mig ofta i själva händelsen. Allt som oftast blir jag en del av den, och kan på så vis komma åt att ta de bilderna med närvaro och närhet som jag strävar efter.

För tjugo år sedan såg jag mig som gatufotograf, och jag var oftast en passiv åskådare som väntade in rätt ögonblick. Nu dokumenterar jag de ämnena som jag är en del av eller är intresserad av.  När jag var i Serbien i november träffade jag ett glatt sällskap som hade dukat upp till fest på en ödetomt. Jag blev nyfiken, hälsade glatt på dem och frågade om det var ok att jag tog några bilder. De blev glada over intresset och bjöd  in mig i gemenskapen. Det visade sig att ett medelålders romskt par precis köpt en tomt och bjudit sina grannar och vänner till en rejäl tomtköpsfest.

Romerna är glädjens folk och de hittar alltid en anledning till att fira. Tomtköpet firades med god mat och dryck samt traditionell dans till svängig romsk Trubaci-musik. Givetvis spelades musiken på allra högsta volym, på Balkan tycks det bara finnas ett läge på stereon och det är det högsta. Jag umgicks en stund med mina nyfunna vänner innan jag var tvungen att bjuda farväl, och gå vidare till ett möte som jag skulle tala på.

När jag åker till Serbien nästa gång ska jag hälsa på mina nya vänner, och se hur långt de har kommit med husbygget. Det är inte helt omöjligt att de kommer att ha en husbyggarfest! I så fall hoppas jag att de har bjudit in en hel Trubaci-orkester!



De senaste åren har jag rört mig en del på Balkan. Förutom att jag är intresserad av romernas kultur och traditioner vill jag dokumentera det starka andliga skeendet bland romerna på Balkan. För tidningen Världen idag har jag gjort tre reportage i text och bild om detta. Du kan läsa dem här om du är intresserad.

Text och foto: Mikael Good

En lögn springer fort, men sanningen hinner alltid ifatt den

De senaste veckorna har nyheter om hur den ena bloggprofilen och influeraren efter den andra fastnat med handen i kakburken, och nu misstänks de för att ha fabricerat sina inlägg för att få mer uppmärksamhet och trafik.

Influerare (influencers) är personer som på olika sätt har vunnit sina följares förtroende och försöker påverka deras attityder och handlingar i syfte att påverka dem åt ett visst håll. En del influerare får betalt av företag för att påverka sina följare, medan andra är det för att påverka opinionen åt ett visst håll. Influerare har mycket makt, och under lång tid har de undgått den mediala granskningen som andra personer med makt och inflytande med rätta utsätts för. Men nu har media börjat granska denna nya tidens makthavare och deras förehavande. Det visade sig ganska snart att några av de mest kända influerarnas uppgifter var misstänkt fabricerade och i en del fall plagierade.

För några år sedan hade jag bra snurr i bloggen och riktigt bra veckor hade jag runt 50 000 besök. Även om jag inte tjänade något på min blogg försökte jag hela tiden att toppa mina inlägg för att bibehålla antalet läsare och nå ännu fler. Ett tag var det nästan som att jag kände mig berusad över att jag hade så många läsare, och jag gjorde det mesta för att toppa mina inlägg. Vid ett tillfälle var jag ytterst nära att korsa den tunna röda linjen mellan sanning och fiktion, men i sista stund kom jag på bättre tankar och förpassade artikeln där jag gled på sanningen till papperskorgen där den hörde hemma.

Jag tror att det är precis det som har hänt influerarna som har granskats av media. De började med att sudda ut gränserna mellan sanning och fiktion i förhoppning att nå längre och påverka ännu fler. De rättfärdigade säkerligen sina lögner med förespeglingen att så länge syftet är gott så helgar ändamålet medlen. Oavsett vilket tror jag att det är viktigt att alltid hålla sig till sanningen. Ett italiensk ordspråk lyder: "En lögn springer fort, men sanningen hinner alltid ifatt den". När lögnen väl avslöjats kan det vara svårt att få tillbaka förtroendet till den som farit med lögn. Och all deras strävan och intentioner, hur goda de än har varit riskerar att slås i bitar och tyna bort. 

Självklart tycker jag att det är kul när mina blogginlägg röner uppmärksamhet och når lite längre, men jag drivs inte längre av det. Jag skriver för att jag tycker att det är kul, och så länge det är roligt kommer jag att fortsätta, oavsett om mina inlägg har ett par hundra besökare eller flera tusen.

Text och foto: Mikael Good

Moje braće i sestre

Under de senaste två åren har jag besökt södra Serbien vid ett flertal tillfällen, och där har jag lärt känna många serbiska romer i olika åldrar. När jag rör mig ute i staden i Vranje och dess omgivningar stöter jag alltid på någon som jag känner.





Min stora fotografiska förebild är Josef Koudelka. Framförallt hans böcker Gypsies och Exiles har varit stora inspirationskällor för mig. Josef var inte någon passiv åskådare utan en aktiv deltagare, han levde nära dem han porträtterade och delade deras liv. På så vis vann han deras förtroende. Efter ett tag kunde han dokumentera deras tillvaro, på ett sätt som ingen icke rom gjort tidigare.





Det är mycket möjligt att bilderna på mina romska vänner kommer att resultera i en bok en dag. Men framförallt är jag tacksam för att jag vunnit deras förtroende, och att de har släppt in mig i sin gemenskap. Jag har fått Serbien och framförallt landets romer på mitt hjärta och kommer att återvända fler gånger till landet. ”Moje braće i sestre” är serbiska och betyder mina bröder och systrar.










Bilderna i inlägget är ett litet urval från min senaste resa i början av oktober. Jag har använt en Sony A6500 med ett 18-135 samt en Ricoh GR II till bilderna.

Text och foto: Mikael Good