En smidig reportagekamera från Fujifilm

När jag är ute på reportageresor vill jag inte bära runt på för mycket utrustning, jag föredrar att ha med mig smidiga kameror och objektiv som levererar bra bildkvalitet och som tål lite påfrestningar.



Min kravspecifikation är hög. Kamerorna ska vara tätade mot damm och väta, gå att använda på 6400 ASA, och det ska finnas ett bra vädertätat inte allt för stort superzoom som gör att jag slipper byta objektiv allt för ofta. Skakreducering i kamerahuset är önskvärd och riktiga rattar och reglage står högt på önskelistan. De får inte heller vara allt för dyra, att försäkra kamerautrustning kostar pengar och ju lägre värdet är desto billigare blir försäkringen.



De senaste åren har jag använt kameror från Fujifilm och Sony på reportageresor till Balkan och södra Asien, men de har fallerat på en punkt eller annan. Högst upp på önskelistan för en reportagekamera stod Fujifilm X-H1. Men jag tyckte att den kostade för mycket för att vara en ”andra” kamera till min Sony A9, så jag fick nöja mig med en Sony A6500 istället.  A6500 levererade både film och stilbilder av allra högsta klass. Men handhavandet var tyvärr inte det bästa, och jag retade mig hela tiden på att den bara hade en inmatningsratt. Till sist vägde bristerna över och jag sålde kameran. 



Härom veckan fick jag möjlighet att köpa en Fujifilm X-H1 till ett riktigt bra pris. Efter ytterligare ett par veckors väntan fick jag tag på ett Fujifilm 18-135. I dag är Fujifilm X-H1 ett riktigt begagnatkap. När den kom ut på marknaden 2018 kostade den 19 000 kronor. Idag har den sjunkit rejält i pris och går att hitta från 5000-7000 begagnad eller från 9000 kronor ny. 



Två reportageresor har redan blivit inställda på grund av corona-pandemin och det ser tyvärr inte ut som om det blir några resor till Balkan eller södra Asien i höst. Förhoppningsvis kommer jag att kunna resa dit nästa vår. Klimatet i södra Asien stället höga krav på kameror och objektiv men jag vet att X-H1:an och 18-135:an klarar höga temperaturer och damm med bravur.



Fram till att världen öppnar upp sig igen, får jag resa iväg i tanken. Ett bra sätt att göra det på är att gå igenom gamla bilder, och en sådan här dag då regnet öser ned är perfekt för både bildredigering och resor i tanken. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2 och ett 18-135 under en reportageresa till södra Serbien i september 2018.






Text och foto: Mikael Good

Bildredigering i hängmattan

Nu är äntligen semestern här. Men istället för att lägga mig i hängmattan med en god bok har jag lagt mig i ryggläge med min bärbara dator. När vädret inte är det bästa för husrenovering, trädgårdsskötsel eller utflykter passar jag på att gå igenom mina bilder från Balkan.



Tidigare har jag snabbt plockat ut några av dem till olika artiklar. Men nu var det dags för en mer grundlig genomgång. Jag har redan framkallat lite över tvåtusen bilder i ACR men flera tusen bilder återstår att gås igenom och framkallas. Alla bilderna som jag plockat fram skulle hålla för publicering, men jag kommer ändå att behöva göra en rejäl grovgallring bland dem och sortera ut ett par hundra bilder.



Jag vet inte hur det är för dig. Men för min egen del är bildredigering avkopplande. Jag tycker om att återuppleva det som jag varit med om och fått se och uppleva. Att få återknyta kontakten med människor som jag mött, och resa tillbaka i tanken till platser som jag besökt. 



Det händer att jag får frågan om vilken utrustning jag har för att redigera bilder. Jag använder en MacBook Pro Retina, 15 tum från 2015, den har 16 gb minne och en 256 gb stor SSD-disk. För bildredigering använder jag Adobe Bridge och Photoshop CC, samt egentillverkade macron i Efex Pro, enligt konceptet "less is more"!



Jag kör aldrig med extern kalibrerad skärm, och redigerar bara på den inbyggda skärmen. Sedan jag köpte min MacBook Pro har jag levererat tusentals bilder som jag redigerat på min laptop och hitintills är det ingen som klagat på bildkvaliteten.



Bilderna i inlägget tog jag i staden Pazardzjik i Bulgarien samt några byar och samhällen i närheten av staden i oktober 2017. Jag föredrar att resa lätt och hade bara med mig en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm.



Text och foto: Mikael Good

Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good

Mitt i händelsernas centrum

För att få med mig de bilderna som jag vill ha har jag valt att försöka umgås fram mina bilder. För att nå dit rör jag mig ofta i själva händelsen. Allt som oftast blir jag en del av den, och kan på så vis komma åt att ta de bilderna med närvaro och närhet som jag strävar efter.

För tjugo år sedan såg jag mig som gatufotograf, och jag var oftast en passiv åskådare som väntade in rätt ögonblick. Nu dokumenterar jag de ämnena som jag är en del av eller är intresserad av.  När jag var i Serbien i november träffade jag ett glatt sällskap som hade dukat upp till fest på en ödetomt. Jag blev nyfiken, hälsade glatt på dem och frågade om det var ok att jag tog några bilder. De blev glada over intresset och bjöd  in mig i gemenskapen. Det visade sig att ett medelålders romskt par precis köpt en tomt och bjudit sina grannar och vänner till en rejäl tomtköpsfest.

Romerna är glädjens folk och de hittar alltid en anledning till att fira. Tomtköpet firades med god mat och dryck samt traditionell dans till svängig romsk Trubaci-musik. Givetvis spelades musiken på allra högsta volym, på Balkan tycks det bara finnas ett läge på stereon och det är det högsta. Jag umgicks en stund med mina nyfunna vänner innan jag var tvungen att bjuda farväl, och gå vidare till ett möte som jag skulle tala på.

När jag åker till Serbien nästa gång ska jag hälsa på mina nya vänner, och se hur långt de har kommit med husbygget. Det är inte helt omöjligt att de kommer att ha en husbyggarfest! I så fall hoppas jag att de har bjudit in en hel Trubaci-orkester!



De senaste åren har jag rört mig en del på Balkan. Förutom att jag är intresserad av romernas kultur och traditioner vill jag dokumentera det starka andliga skeendet bland romerna på Balkan. För tidningen Världen idag har jag gjort tre reportage i text och bild om detta. Du kan läsa dem här om du är intresserad.

Text och foto: Mikael Good

Moje braće i sestre

Under de senaste två åren har jag besökt södra Serbien vid ett flertal tillfällen, och där har jag lärt känna många serbiska romer i olika åldrar. När jag rör mig ute i staden i Vranje och dess omgivningar stöter jag alltid på någon som jag känner.





Min stora fotografiska förebild är Josef Koudelka. Framförallt hans böcker Gypsies och Exiles har varit stora inspirationskällor för mig. Josef var inte någon passiv åskådare utan en aktiv deltagare, han levde nära dem han porträtterade och delade deras liv. På så vis vann han deras förtroende. Efter ett tag kunde han dokumentera deras tillvaro, på ett sätt som ingen icke rom gjort tidigare.





Det är mycket möjligt att bilderna på mina romska vänner kommer att resultera i en bok en dag. Men framförallt är jag tacksam för att jag vunnit deras förtroende, och att de har släppt in mig i sin gemenskap. Jag har fått Serbien och framförallt landets romer på mitt hjärta och kommer att återvända fler gånger till landet. ”Moje braće i sestre” är serbiska och betyder mina bröder och systrar.










Bilderna i inlägget är ett litet urval från min senaste resa i början av oktober. Jag har använt en Sony A6500 med ett 18-135 samt en Ricoh GR II till bilderna.

Text och foto: Mikael Good