Ryssarna kommer

I vårt östra grannland Lettland har oron för ryssen åter vuxit sig stark efter de senaste veckornas händelseutveckling i Ukraina. Och det är många letter som har gett sig ut på gatorna i Riga för att protestera mot Rysslands invasion av Krimhalvön. Med tanke på Lettlands 1900-tals historia är oron i allra högsta grad befogad. Jag tror dock inte att de behöver oroa sig för att ryssarna kommer att invadera Lettland för att skydda den rysktalande minoriteten i nuläget. Inte ens Vladimir Putin skulle få för sig att anfalla ett land som är med i både EU och NATO. Den sammantagna stridskraften inom EU överstiger vida den stridskraft som Ryssland kan uppbåda både vad gäller material och manskap. Räknar man även in NATO med sitt enorma militära övertag  står sig den ryska armén ganska så slätt.



Ett handelsembargo mot Ryssland skulle med största sannolikhet bli mycket kostsamt för landet och kasta in det i en negativ ekonomisk spiral som på sikt skulle kunna leda till en ännu farligare situation för världsfreden än den som vi har idag. Den närmaste tidens händelseutvecklingen i Ukraina får utvisa om det blir ett handelsembargo mott Ryssland. Men våra lettiska grannar kan nog ändå vänta sig en smärre invasion av välbeställda ryssar som köper medborgarskap för att komma undan en osäker politisk framtid och en kraftigt sjunkande aktie- och rubelkurs. Ryssar och andra utländska medborgare som köper bostäder eller mark i eller i närheten av Lettlands huvudstad Riga för ett visst belopp får sedan 2010 permanent uppehållstillstånd i landet.



Huset på den översta bilden är ett möjligt investeringsobjekt för en rik ryss som vill köpa sig ett lettiskt medborgarskap. Det ligger på en av de exklusivaste adresserna i Riga och trots att det är en oslipad diamant som det heter på mäklarspråk kommer det säkerligen att hitta sin köpare trots en väl tilltagen prislapp. För sju år sedan intervjuade jag en gammal rysk gumma som bodde i huset och som tidigare jobbat på Röda Arméns tvätteri som låg ett par hus bort.

Edit 20140304 - Stöveltrampen som ekar på Europas gator: http://www.chasid68.blogspot.se/2014/03/stoveltrampet-ekar-pa-europas-gator.html

Text och foto: Mikael Good

Clint Eastwood och fotograferande skådepelare (EDIT)

Jag håller på och jobbar på ett rep om en lettisk kvinna och hennes fosterdotter. Kvinnans man som dog för fem år sedan såg ut som en exakt kopia av Clint Eastwood. Men man behöver inte vara Clint Eastwood för att vara en hjälte. Både kvinnan och hennes framlidne make är några av alla de vardagshjältarna som man nästan aldrig får höra talas om. Ni kommer att kunna läsa reportaget och ta del av bilderna i nästa nummer av medlemstidningen Hjärtat som kommer i februari. 

På tal om Clint Eastwood snackas det om fotograferande skådespelare och de flesta anser att de ska hålla sig till skådespeleriet och låta andra ta hand om fotograferandet. Trots att det finns gott om exempel på dem som har lyckats bra i bägge miljöerna. Ett exempel är Jeff Bridges som förutom att han är en firad skådespelare även håller en mycket hög fotografisk klass. I över 20 års tid har han fotat sin kollegor och sin arbetsmiljö med sin Widelux F8 kamera.

(Edit) På grund av allt för många off topic frågor valde jag att stryka den sista formuleringen i min artikel här på Fotosidan och radera kommentarerna. Precis som i forumen på Fotosidan förbehåller jag mig rätten att radera kommentarer som inte håller sig till ämnet och som inte följer en god samtalston. slutformuleringen finns dock kvar i min andra blogg på blogger om någon skulle vilja läsa den: clint-eastwood-och-fotograferande (Edit)

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Julreportaget - Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.

Gråt inte, mamma kommer snart och hämtar er

Det går inte att tysta frihetens röst

Det finns många sätt att blogga på. En del väljer att föra dagbok över sitt liv. En del gör sin blogg till ett stort offentligt fotoalbum. Det finns givetvis fler sätt att blogga på men en svensk blogg är i mångt och mycket ett rop efter uppmärksamhet, ett stort se mig för här är jag!

I många länder öster om Sverige förs en många gånger desperat kamp för demokrati och frihet genom bloggarna, de drivs av människor som drömmer om en värld utan statens censur där alla medborgare har rätt att uttrycka sin åsikt. Media i de länderna styrs allt som oftast av de som har ekonomisk eller politisk makt och de ger bara sin rentvättade och politiskt korrekta bild av vad som händer i landet. Det är inte allt för ovanligt att bloggare i de länderna har ertappat maktens män och kvinnor med handen djupt nedstucken i syltburken, efter att de har avslöjats har de många gånger fått lämna sina poster i vanheder, medan andra sitter kvar och försöker låtsas som om inget har hänt. Men bloggare som kämpar för sanningen får ofta betala ett högt pris genom trakasserier, misshandel, fängelse och i en del fall med ond bråd död. Men så snart maktens män har lyckats att tysta en bloggare träder en annan fram. Det går inte att tysta frihetens röst!

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.