Gårdakvarnen maldes ned i Huskvarna – stort bildreportage

2014 spelade Husqvarna FF i Superettan. Under det året kom många klassiska fotbollslag på besök till staden och det bjöds på fotboll av näst högsta klass. En härlig försommardag i slutet av april mötte HFF det favorittippade göteborgslaget GAIS på Vapenvallen i Huskvarna.





Mitt fotbollsintresse har avtagit med åren, men GAIS är rock´n roll tänkte jag och bestämde mig för att försöka dokumentera matchen och uppbyggnaden innan. Tre bussar med supportar hade kommit från Göteborg  i supporterföreningen Gårdakvarnens regi. Jag sprang på några gaisare som satt och njöt i solskenet på restaurang Fenisias uteservering. Efter att jag förklarat vem jag var och att jag höll på GAIS, blev jag genast insläppt i gemenskapen.





En medelålders man i grönsvart matchtröja hade en lång utläggning om hur man skiljer en äkta Göteborgare från en falsk:
– Det bästa sättet att ta reda på om någon är en äkta Göteborgare eller inte är genom att fråga honom om vilket lag han håller på i fotboll. Svarar han Örgryte är det en av bröderna Birro. Svarar han IFK Göteborg är han inte från Göteborg utan en medgångssupporter som är invandrad till Göteborg eller kommer från en annan stad eller kranskommun, men om han svarar GAIS eller ännu hellre Makrillarna då vet du att det en tvättäkta Göteborgare som du tjôtar med.
En hattklädd supporter levererade en tydlig passning till IFK Göteborg som även kallas för änglarna.
– Om Gud velat att änglar skulle spela fotboll hade det funnits gräs i himlen.





Med tanke på kommentarerna var det nästan så att man kunde tro att det vankades derby mellan GAIS och IFK. Men för en äkta gaisare finns det en nedärvd rivalitet med mycket glimt i ögat gentemot IFK Göteborg. Stämningen bland supportrarna var inte hätsk utan gemytlig och familjär, men trots den trevlig stämningen fanns det många poliser på plats. När jag frågade en supporterpolis varför det var så svarade han:
– Vi har fått indikationer på att några medlemmar i Firman Boys (en huliganfirma som håller på AIK) är här för att söka bråk med GAIS-supportrar.
Jag tyckte det var märkligt med tanka på att HFF och GAIS spelade i superettan och AIK i allsvenskan.
– De är inte intresserade av fotboll, de vill bara ha bråk, svarade supporterpolisen.
En medelålders man smög upp bakom mig och polisen och sa på bred göteborgska:
– Lita inte på polisen de har samma färg som Blåvitt!

En timma innan match radade gaisarna upp sig för avmarsch mot Vapenvallen som ligger en dryg kilometer från Huskvarna centrum. I samlad tropp och under polisens vakande ögon vandrade de till Vapenvallen, medan de sjöng läktarsånger och ropade hejaramsor. Först gick de fel och vandrade halvvägs över Esplanadbron med sikte på Jönköping, innan polisen lyckades styra dem rätt.
– Alla älskar GAIS i Göteborg, alla älskar GAIS, alla älskar GAIS ekade det utmed Huskvarnaån, när lämmeltåget med gaisare vandrade upp mot Vapenvallen.





När de kom fram till Huskvarnas svar på Wembley stadium genomsöktes de av vakter innan de släpptes in. Min tanke var att följa med gaisarna in. Men om jag gjorde det skulle jag bara få hålla mig på den läktarsektion som tilldelats dem under hela matchen. Jag ville dokumentera matchen, därför lämnade jag min nyfunna vänner och valde istället att gå in genom huvudingången, och på så vis fick jag tillgång till större delen av Vapenvallen.





Väl på plats gick jag omkring och dokumenterade stämningen innan matchstart med min kamera, när en kvinnlig funktionär kom fram till mig och sa.
– Om du vill kan du få sitta nere vid hörnflaggan och fotografera.
I och med att jag hade en manuell 90mm som längsta objektiv valde jag att tacka nej till hennes vänliga erbjudande. Det fanns två sportfotografer på plats och de hade rejäla strutar på sina stora slutarsnabba kameror. Jag hade inte riktigt passat in bland dem med min lilla tyska kamera. Men så här i efterhand hade det varit lite roligt att fota en match med en M Leica och ett 90mm, det funkade bra på 1950-talet och det skulle säkert funka nu med!





Matchen hade lockat storpublik till Vapenvallen 2518 personer fanns på plats för att heja på HFF eller GAIS. På förhandssnacket förstod jag att de flesta HFF supportrarna var lite oroliga för att deras lag skulle åka på storstyrk mot det topptippade bortalaget. Men från start visade HFF-spelarna att de var på hemmaplan och inte skulle låta de gästande gårdakvarnarna mala ned dem. De bjöd på ett snabbt och piggt passningsspel, och var betydligt aggressivare i närkamperna än GAIS-spelarna.





Men allt var inte frid och fröjd, bland glada och falsksjungande HFF-supportrar hade några personer från huliganfirman Firman Boys smugit sig in. De försökte förgäves att uppvigla HFF-supportrarna mot gaisarna. Men HFF-supportrarna var inte med på noterna utan bad dem vänligt och bestämt att lämna Vapenvallen. Några bistra poliser kom och blockerade deras väg, och strax innan andra halvlek valde Firman Boys att helt odramatiskt lämna vallen. Precis som de tillresta GAIS-supportrarna var HFF:arna där för att titta på fotboll och ha kul. 




Spelet ville aldrig riktigt lossna för GAIS, nykomlingen HFF styrde och ställde som de ville. De fick utdelning för sitt effektiva passningsspel och vann ganska så enkelt med 2-0.
– Det var Jan Mak-klass på spelet, men å andra sidan är det ett ständigt lidande att hålla på Gais, sa en besviken gaisare innan han lommade iväg till bussen som skulle ta honom och de andra supportrarna hem till Göteborg. 





Mungiporna på HFF-supportrarna var desto högre. Efter fyra omgångar toppade laget tabellen och tron på att de skulle kunna etablera sig i Superettan var stark bland både spelare och supportrar. Men trots den stark inledningen gick det utför, laget kom sist och åkte ur Superettan. Efter att ha kämpat i Division 1 södra ett par år harvar laget nu i Division 2 Östra Götaland. Men drömmen om att åter spela i Superettan lever i Husqvarna FF som har ett stort barn- och ungdomsarbete och därmed framtiden för sig.





GAIS lidande har fortsatt, målet att komma tillbaka till Allsvenskan har inte nåtts och laget har fått kämpa för att klamra sig kvar i Superettan. Men en gaisare ger aldrig upp hur mörkt det än ser ut. Även om drömmen om allsvenskan är avlägsen är den i allra högsta grad levande.

























Text och foto: Mikael Good

Basunen ska ljuda över landet

Vi har nått vägs ände! Nu är det tid för basunen att ljuda över hav och land

Text och foto: Mikael Good

Nu har jag köpt min "drömkamera"

När jag började fotografera för 38 år sedan hette inte min favoritkamera Hasselblad, Leica, Canon eller Contax utan Konica. Det var ett ganska sympatiskt kameramärke som passade perfekt för en nybörjare.

Konica T3 var den första systemkameran som jag använde. Men jag hade spanat in tester och annonser om Konica FT-1 som var något av min drömkamera. Men på den tiden kostade den allt för mycket, och jag fick hålla till godo med sliten T3:a och ett par objektiv. Konica T3 var en ypperlig kamera att lära sig hantverket med, den hade inbyggd ljusmätare, den var robust, helt mekanisk och fri från finesser och förvirrande knappar och spakar. I sin uppbyggnad påminde den en hel del om Canon F1 old.

Men till skillnad till F1:an hade den ingen möjlighet till motormatning, och det ville jag gärna ha. Jag glömde ofta att dra fram filmen, och missade på så vis en del bilder, i och med att jag höll på en hel del med gatufoto var det ganska så försmädligt. Konica FT-1 hade motormatning och den såg mer ”proffsig” och modern ut, vilket var viktigt för en ung fotograf.

1985 fick jag ett erbjudanden att köpa en demokörd FT-1  hos min lokala fotohandlare för 1700 kronor. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med pengar och nödgades att tacka nej. Samtidigt hade Minolta kommit med sina autofokuskameror och precis som så många andra fotografer på den tiden hade jag börjat snegla åt deras håll. Jag blev mer och mer övertygad om att autofokus var något som jag behövde, och när jag började jobba på allvar och fick mer pengar i plånboken valde jag att köpa en sprillans ny Minolta 7000i.

Idag föredrar jag att köpa begagnat. Jag kollar gärna igenom begagnatbörserna efter fynd, och i förra veckan dök en Konica FT-1 med ett Hexanon 40/1.8 upp för en riktigt billig peng. Jag köpte den och den levererades efter ett par dagar. Nu ska jag fräscha till kameran och kanske köra en film genom den, och se om den fortfarande lever upp till epitetet drömkamera.

Konica FT-1 var företagets sista systemkamera om man räknar bort Konica Hexar RF från 1999.

Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Nationell bönekonferens på Ralingsåsgården 2019

För många svenskar är frikyrkovärlden en tämligen okänd värld. Idag är det inte ovanligt att man inte besökt en Gudstjänst eller något annat möte i en frikyrka. Fram till 1980-talet var situationen en annan och på den tiden hade de flesta varit på en Gudstjänst eller en konsert i ett frikyrkligt sammanhang.

Förr i tiden var det inte ovanligt att fotografer bevakade det som hände i frikyrkovärden. Vem minns inte Lennart Nilssons reportage om Frälsningsarmén från början av 1960-talet. Det resulterade i tre bildreportage, boken Halleluja och en utställning på Moderna Museet i Stockholm.





Jag har försökt bevaka frikyrkovärlden sedan jag blev kristen på allvar i slutet av 1990-talet. Det är inte alltid lätt då en del svenskar anser att tron är en privatsak, och helst inte vill skylta med den. Detta har tyvärr gjort att jag inte alltid kunnat ta de bilderna som jag önskat. Jag tror att detta fenomen är ganska så svenskt. I vart fall har jag inte stött på det i något annat land, och där är det inte heller någon som surt opponerat sig över att jag fotograferat. Tvärtom har de varit stolta över sin tro och har inte skämts för att visa den för andra.

Men det händer att jag även i Sverige får fota fritt utan inskränkningar. Ett sådant tillfälle var på den Nationella bönekonferensen i Ralingsås förra året som jag dokumenterade på uppdrag av den kristna dagstidningen Världen idag. Jag tog tillfället i akt och gjorde mitt bästa för att fånga den täta kärleksfulla och glädjefyllda stämningen hos de 30 tillresta bedjarna från Tanzania, och de drygt 500 svenskarna från många olika kyrkor och samfund som hade samlats på Ralingsåsgården utanför Aneby för att be för Sverige i slutet av augusti.





Huvudtalare på konferensen var David Batenzi, som är ärkebiskop för ett av Tanzanias pingstsamfund, samt pastorn och bönegeneralen Jackson Sangiza. Värd för konferensen var Skandinavisk Teologisk Högskolas rektor Anders Gerdmar. Bland de övriga talarna fanns bland annat pastorn Sven Nilsson, Daniel Stråhle, Marcus och Hanna Bloom med flera.





Tanken var att det skulle anordnats en Nationell Bönekonferens även i år, men på grund av coronaviruset blev den inställd.







Text och foto: Mikael Good

Bilderna från Lettland väcker minnen

För mig är det avkopplande att gå igenom gamla bilder. De får mig att minnas människor som jag mött genom åren, och de har en unik förmåga att återskapa minnen av dofter, röster och miljöer.



Genom åren har jag varit ute på reportageresor runt om i världen och träffat och intervjuat mängder av människor. De flesta mötena har resulterat i socialreportage i text och bild som publicerats i olika tidningar både i som utanför landet. Några av reportagen har till och med översatts till finska, norska, ryska, engelska och tyska.

Bilderna i det här inlägget har jag tagit i Lettland. Det är ett land som jag har besökt många gånger genom åren. Jag har knappt sett några turistattraktioner i landet, men jag har dokumenterat ett Lettland som de flesta inte har sett eller upplevt. En del av bilderna och intervjuerna som jag gjort kommer antagligen att få ett stort dokumentärt värde i framtiden.

Text och foto: Mikael Good