Öringen leker i Lillån – bildreportage

I Huskvarna plaskar just nu hundratals ja kanske tusentals lekande öringar i Lillån som rinner fram genom den höstvackra och färgsprakande Huskvarnadalen. Många Huskvarnabor passade i helgen på att ta sig till Lillån för att njuta av skådespelet.





I slutet av oktober vandrar öringar upp från Vättern för att leka. Öringarna leker helst bäckar och åar med kallt och strömt vatten som bara är ett par decimeter djupt och har mycket sten. Lillån är en perfekt lekplats för öringen. När leken är i full gång syns och hörs det tydligt när det hettar till, de lekande öringarna är revirhävdande och slåss om de bästa platserna.





Öringar kan bli 110 centimeter långa och väga upp till 20 kilo. Leken kan pågå i ett par veckor och under den tiden kan en hona lägga runt 10 000 ägg som hanarna kämpar för att lägga sin mjölke över. När äggen kläcks på våren lever öringynglen kvar i ån i drygt två år innan de vandrar tillbaka ner till Vättern, och när de är fullvuxna återvänder de för att leka i ån. Många öringar dör under leken, men en del av dem överlever och återvänder till sina lekområden.





I början av veckan hade en frostknäpp gjort vattnet i ån lagom varmt och en kraftig regnskur hade gjort att vattennivån stigit med ett par decimeter. Då valde öringarna att vandra upp i ån för att leka. Vattnet var till en början ganska så grumligt och man kunde bara se fenor och se och höra plasken från de lekande fiskarna. I torsdags började vattnet att klarna upp och i fredags och lördags gick det ganska bra att se de lekande fiskarna. 





I lördags passade jag på att följa Lillån ett par kilometer, jag slogs av hur många öringar som lekte och jag kunde räkna ihop ett par hundra öringar på den sträcka som jag gick. De var säkerligen betydligt fler, en del missade jag i det grumliga vattnet och jag kunde inte heller ta mig fram överallt i terrängen. På min vandring mötte jag många intresserade Huskvarnabor som också var ute för att njuta av skådespelet, och de flesta av dem tycke också att det var betydligt mer lekande öring än tidigare år.





Om man vill se öringarna är det viktigt att röra sig försiktigt och inte gå allt för nära. Även om öringarna är upptagna med sin lek är de vaksamma, och simmar iväg med ett plask och gömmer sig på djupare vatten om någon blir för närgången. Jag valde att hålla mig på ett par meters avstånd och använde mig av teleobjektiv till bilderna för att inte störa öringarna i onödan. Tyvärr var det lite för mycket, och grumligt vatten för att få till några riktigt bra bilder, men å andra sidan har jag redan bra bilder i arkivet från tidigare år, och kunde koncentrera mig på att njuta av naturupplevelsen. 











Text och foto: Mikael Good

Road trip på världens vackraste väg – bildreportage

Det påstås att vägen mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling är världens vackraste väg. I slutet av december åkte jag på road trip mellan städerna för att försöka röna ut om påståendet stämde.






Under julen var jag i Indien tillsammans med familjen och besökte våra indiska släktingar. En av dagarna hade vi planerat in en roadtrip till Darjeeling. Det är bara 80 mil mellan Siliguri och Darjeeling. Men det är en nivåskillnad på över 2000 meter mellan städerna, och det tar lång tid att åka till Darjeeling på de smala, branta och slingriga vägarna. Förutom nivåskillnanden är det stor skillnad på temperaturen. I Siliguri var det 20 grader när vi åkte och när vi kom fram till Darjeeling var det 5 minusgrader. Som så många andra turister fick vi börja med att köpa mössor, vantar och halsdukar.






Påståendet om att det skulle vara en av världens vackraste vägar var inte taget helt ur luften. Landskapet som bredde ut sig var fantastiskt och vi hade gott om tid att njuta av det då vi puttrade fram i 40 km/h. Det var fullt med liv och rörelse både på och utmed vägen, och överallt fanns små butiker som sålde dricka och chips. Att försöka ta bilder genom bilrutan fungerade inte så bra. Men som tur var gjorde vi en hel del stopp utmed vägen, och då kunde jag passa på att vädra kameran och dokumentera. Tyvärr var det bitvis ganska så disigt vilket inte gav rättvisa åt de vida vyerna, därför valde jag att koncentrera mig på att fota människor som jag mötte istället.






Det är lätt att fotografera människor i Indien. De är glada och nyfikna och ställer gärna upp på bild. Men man får även vara beredd att själv ställa upp på bild. Jag tappade snabbt räkningen över hur många selfies som jag fick vara med på. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ser utan att synas funkar inte så bra i Indien, och inte i något annat land heller för den delen! Det är bättre att vara öppen och ärlig med vad man gör och inte smyga omkring, bilderna blir bättre och stämningen blir trevligare.





Även om vägen mellan Siliguri och Darjeeling är mycket vacker och lätt kvalar in på min topp fem lista, så kan jag inte riktig hålla med om att det är världens vackraste väg. Jag har åkt på vackrare vägar i Kina, Norge och i Österrike. Men det är helt klart den vackraste vägen som jag åkt på i Indien!






Text och foto: Mikael Good

Hemma hos en lettisk frihetskämpe

Strax efter att Sovjetunionen hade återockuperat de baltiska staterna år 1944 bildades partisangruppen skogsbröderna som kämpade för de baltiska staternas självständighet. En av kämparna var Pāvuliņa som jag träffade i Riga den 20 december 2006.


De lettiska frihetskämpen Pāvuliņa i sitt hem i Riga.

I samband med att jag dokumenterade Hoppets Stjärnas julpaketsutdelning träffade jag Pāvuliņa. Tyvärr hade jag varken tid eller möjlighet att sitta ned och lyssna på hennes spännande livsberättelse. Om jag hade haft det hade jag gärna ställt frågor om skogsbröderna och deras kamp mot en till synes oövervinnlig fiende. Det var inte ovanligt att kvinnor stred i den främsta frontlinjen och utifrån det hade det varit intressant att få veta vilken roll Pāvuliņa själv hade spelat i frihetskampen mot sovjeterna.


Tre lettiska skogsbröder i den lilla staden Ērgļi, Lettland 1951. Foto: Wikimedia

Även om Estland, Lettland och Litauen är våra grannländer känner få av oss till att det fanns ett organiserat väpnat motstånd mot Sovjetunionen i länderna från 1944 till 1957. Skogsbröder kallades partisanerna i Estland, Lettland och Litauen som kämpade mot den sovjetiska ockupationsmakten. Motståndet började redan när sovjeterna återockuperade större delen av de baltiska staterna 1944. Gerillan var som mest aktiv mellan 1945–1947. De attackerade och dödade partifunktionärer, inrikestrupper, poliser, vakter samt kollaboratörer.


Både kvinnor och män deltog i partisankriget mot sovjeterna. Bilden togs i Litauen. Foto: CC

I Litauen var motståndet mot sovjeterna stort. 1947 utfördes mer än tusen partisanattacker i landet till priset av drygt tusen förlorade frihetskämpar. Förlusterna på den sovjetiska sidan var antagligen betydligt större, men de officiella siffrorna är noggrant friserade. Även i Estland och Lettland attackerade skogsbröderna sovjeterna, men attackerna var färre och förlusterna mindre. Trots att sovjeterna förlorade många soldater hade de en outtömlig källa att ösa ur och kunde sända fler flygplan, soldater och pansarvagnar till Baltikum för att stävja upproret. Tvångskollektiviseringen av jordbruket och ökad statlig kontroll över jordbrukprodukter bidrog också till att civilbefolkningen inte längre kunde smyga undan mat till skogsbröderna.


Sovjeterna sände fler soldater, flygplan och pansarvagnar för att besegra skogsbröderna (bilden har tagits vid ett annat tillfälle). Foto: Wikimedia

Trots att de sovjetiska soldaterna bara blev fler och fler och skogsbrödernas försörjning minskade kraftigt kunde några av dem hålla ut ända till 1957. Visst stöd fick de från väst via Sverige som blev ett transitland för stöd till den baltiska motståndsrörelsen. De använde sig bland annat av snabbgående motorbåtar för att leverera hjälp och även smuggla in agenter. Västmakterna var dock inte intresserade av att understödja någon frihetskamp, de ville främst få underrättelseinformation. Men även om det västliga stöder var litet göt det mod i skogsbröderna och gav dem hopp om att de en dag skulle befrias från det sovjetiska tyranniet.


Skogsområde i södra Lettland.

Sovjeterna var skickliga på att infiltrera skogsbröderna och många av dem avslöjades av infiltratörer eller av vänner och släktingar som tvingats förråda dem efter hot eller tortyr. När de tillfångatogs av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD fick många av dem utstå grym tortyr där känsliga uppgifter tvingades ur dem. Pāvuliņa var en av dem som tillfångatogs av NKVD och hon dömdes för landsförräderi till straffarbete i Gulag. Jag vet inte om hon torterades eller i hur många år som hon var straffånge. Men ett vanligt straff för skogsbröder som togs tillfånga var 25 år utan möjlighet till någon villkorlig frigivning.


Fäderneslandsvakten på toppen av det lettiska frihetsmonumentet. Foto: Wikimedia

Skogsbröder som tillfångatogs frigavs inte förrän på 1970-talet . När de suttit av sitt straff behandlades de som andra klassens medborgare och fick under många år utstå trakasserier från säkerhetstjänsten. De före detta straffångarna som var kristna utsattes för extra bevakning. Att vara kristen sågs som en säkerhetsrisk i den ateistiska sovjetstaten och det var inte förrän Sovjetunionen införde religionsfrihet 1988 som det blev relativt fritt för dem att utöva sin tro.


Rigas Lutherska kyrka.

Tills sist kollapsade Sovjetunionen inifrån och den 6 september 1991 erkände Sovjetunionen, Estland, Lettland och Litauens självständighet. Den sovjetiska säkerhetspolisen flydde landet och demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet infördes. Pāvuliņas delaktighet i skogsbrödernas frihetskampen mot sovjeterna uppmärksammades. I början av 2000-talet medaljerades hon av den dåvarande presidenten Vaira Vike-Freiberga för sitt mod och sina insatser i kampen mot de sovjetiska ockupanterna under slutet av 1940-talet.


Läkaren Inez och Pāvuliņa. I bakgrunden syns en oljemålning som föreställer Rigas Lutherska kyrka.

Pāvuliņa som var kristen gick gärna till Rigas Lutherska kyrka som låg nära henne hem i Riga. När kraften i hennes ben tröt kunde hon inte längre ta sig dit. Men kyrkan fanns alltid i hennes hjärta, på väggen i sovrummet hade hon en stor oljemålning av den. Församlingsmedlemmar såsom läkaren Inez som syns på bilden här ovan besökte henne regelbundet för att titta till och be med henne, och på så vis kunde hon vara en del av gemenskapen.



När jag återkom till Lettland ett par år senare levde inte Pāvuliņa längre. Det är möjligt att hennes historia finns nedtecknad i ett lettiskt arkiv. Ibland är världen mindre än vad man tror och om någon som läser den här artikeln vet mer om Pāvuliņas liv och gärning så får du gärna höra av dig till mig.



Text och foto: Mikael Good

En världsledare mitt i en indisk by

Har du också träffat någon som du känner igen, men du kan inte riktigt placera honom, och du ger dig inte förrän du har kommit på var du har sett honom tidigare. Det hände mig i Indien för några år sedan och det tog nästan en månad innan jag kom på var jag sett honom tidigare.

För ett par år sedan besökte jag en liten byskola i nordöstra Indien. Manish* jobbar för en indisk organisation som driver skolor och familjehem för fattiga och utsatta barn. Manish har ett stort hjärta och han brinner för att barn som tillhör minoritetsgrupper ska få tillgång till bra grundskolundervisning så att de har en möjlighet att läsa vidare och på sikt bryta sig ur nedärvd fattigdom och bygga sig en ljusare framtid.

Jag gjorde en kort intervju med Manish och tog några porträttbilder. Men jag kunde inte släppa tanken att det var något bekant över hans ansikte. Ett par veckor senare var jag tillbaka i Huskvarna igen, och när jag gick igenom mina bilder från Indien klickade det till i synapserna och jag kunde konstatera att Manish är mycket lik Folkrepubliken Kinas högsta ledare Xi Jinping. Han är såpass lik att han skulle kunna vara hans dubbelgångare.

Text och foto: Mikael Good

*Manish heter egentligen något annat.

Går det att sätta skärpan rätt med ett 50mm f/0.95 ASPH

Leica gör utmärkta arbetsredskap för dokumentär- och reportagefotografer som behöver stabila kameror och högpresterande objektiv. De senaste åren har ljusstarka objektiv blivit populära bland Leicafotografer. Men går det egentligen att sätta skärpan rätt med en mätsökare på bländare 0.95?






Jag bestämde mig för att göra ett försök och packade ned min Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH i min Billighamväska och begav mig till ett övergivet gjuteri ett par kilometer från mitt hus. För många är Leica ett lyxmärke för rika och framgångsrika. För dem räcker det inte med att ha en Leica. Det är viktigt att ha rätt objektiv. Leica Noctilux 50mm f/0.95 ASPH är ett högstatus objektiv som det som det ofta är lång väntetid på. Det beror inte enbart på stor efterfrågan, objektivets tillverkningsprocess är lång och enbart det bästa glaset används i tillverkningen. Trots ett pris på 120 000 kronor är det ett ganska vanligt "kit-objektiv" till Leica M-kameror. Förutom att Noctiluxet är exceptionellt bra är det hög status att ha det monterat på sin Leica.





Jag tillhör dem som gärna skulle vilja ha ett Noctilux för kreativ och experimentell fotografering på stora bländaröppningar, framförallt för att få ett riktigt kort skärpedjup och ett skärpesläpp som man annars bara kan få med mellan- och storformat. Men samtidigt vill jag inte lägga 120 000 kronor på ett objektiv oavsett hur bra det är. Därför valde jag att köpa ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH som bara kostade 2,5 procent av vad ett nytt Noctilux kostar. Jag testade nyligen objektivet med adapter på min Sony A7r II och nu var det dags att sätta det på min Leica M 240. Framförallt ville jag se hur väl det lirade med mätsökaren på den största bländaröppningen.




När jag testar ett objektiv går jag inte runt och fotar tegelväggar och sitter och pixelpeepar framför skärmen i 100 procent. Nej jag fotar i den miljö som jag tänkt använda objektivet i och tar bilder som jag ändå skulle ha tagit. I och med att jag är intresserad av Urban Exploring blev gjuteriet valet för "objektivtestet". Det var ett tag sedan jag senast besökte ett objekt. Astman har tyvärr blivit värre efter coronana. Mina luftrör har mått bäst av att andas in frisk utomhusluft och inte mögelberikad bergrumsluft. Men i och med att gjuteriet är ordentligt syresatt kunde jag röra mig där utan att få problem med andningen. När jag gick runt inne i det övergivna gjuteriet tänkte jag att det skulle vara en perfekt plats för att göra ett välreggisserat prank al la Owlman. 




Det såg verkligen ut som om det gamla gjuteriet drabbats av en färgexplosion. Stadens alla grafittimålare hade hittat dit, och det fanns knappt en kvadratmeter som inte var täckt med ett par lager av sprayfärg. Jag hade inga problem att hitta motiv. Främst använde jag objektivet på bländare 0.95 – 1.4, och tiderna pendlade mellan 1/15 – 1/125-del. Men trots att objektivet är kalibrerat var det omöjligt att sätta skärpan rätt med mätsökaren i dunklet, och efter ett tag använde jag bara den elektroniska sökaren EVF2 och 10 gångers förstoring för att skärpan skulle sitta rätt. Ingen av bilderna som jag tog med mätsökaren på bländare 0.95 blev riktigt skarp, och ingen av dem finns heller med bland de här bilderna.

På bilderna ser det ganska ljust och trevligt ut, men faktum är att det var ganska dunkelt och kamerans inställningar hamnade allt som oftast på 3200 ISO,  1/30 sekund och bländare 0.95. På stora bländaröppningar blir bilderna levande och pulserande vilket tillför en extra dimension till urbex-bilder. Men det gick att övervinna mörkret. Tidigare har jag använt blixt när jag fotat urbex, men det verktyget har som bekant en förmåga att slå sönder stämningen och göra bilderna platta och intetsägande. Idag finns det mobilappar som simulerar ett liknande skärpesläpp, men om man skärskådar bilderna ser man ganska snabbt att övergångarna ser konstlade ut och inte är lika mjuka och trevliga som med ett ljusstarkt objektiv på en småbildskamera eller mellanformatare.




Mätsökarkameror och objektiv med riktigt stor bländaröppning är helt enkelt ingen bra kombo. Mätsökarkameror trivs bäst med små kompakta vidvinkelobjektiv som inte skymmer sikten. I ärlighetens namn kommer jag nog inte att använda mitt TTArtisan 50mm på min Leica så speciellt ofta. Objektivet funkar bäst på min A7r II och A9. De kamerorna har högupplösta sökare som gör det enkelt att sätta skärpan rätt även när det är dunkelt. Jag har även en autofokusadapter som ger full autofokus, men den jagar lite om det blir för mörkt. A9:an har stabilisering med alla objektiv och går att använda upp till 12 800 ASA med gott resultat Men kantskärpan är något bättre på Leica än på Sony. Objektivet är fortfarande soft ut mot kanterna men det presterar aningen bättre på Leica än vad det gjorde på Sony.






A9:an är en givetvis en betydligt nyare kamera med en bättre sensor, men M240 står sig gott mot andra kameror som tillverkades 2012. Den nya Leica M10-R lär vara betydligt bättre på höga ASA och den kanske skulle ge A9:an en match. M10-R kameran har även en mer högupplöst EVF som det är lättare att sätta skärpan rätt med. Nästa gång som jag fotar urbex med mitt TTArtisan kommer det att sitta på min Sony A9. Även om bilderna blev bra med M240 är jag övertygad om att de kommer att bli ännu bättre med A9:an. Leican kommer jag primärt att använda med 21 och 35mm objektiv som den fungerar bäst med och som det är roligare att fota med.





Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH samt en elektronisk sökare EVF2. De är varsamt framkallade i Photoshop och håller sig inom ramarna för Dogma 07

Text och foto: Mikael Good