Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good

Lämna minst hälften hemma

Det händer att jag får frågor från kollegor om vad de ska ha med sig för fotoutrustning på reportageresan? De pratar om blixtar, teleobjektiv, incheckning av extra väskor för kameror, objektiv och ljus. Personligen blir jag trött bara av att höra om hur mycket utrustning som de vill ta med sig, och brukar ge rådet att de ska lämna minst hälften hemma.



Jag har förståelse att de som jobbar med exempelvis sport behöver ha med sig skrymmande utrustning, och kanske behöver checka in ett par extra väskor. Men för de som ska göra reportage räcker det att ha med sig det absolut nödvändigaste för att kunna leverera materialet som du själv och beställaren vill ha.



De senaste 15 åren har jag varit på en hel del reportageresor runt om i världen. På de första resorna tog jag med mig för många kameror och objektiv som jag sedan fick gå och bära och kånka på. Med tiden har jag lärt mig att bara packa med mig det mest nödvändiga, särskilt som jag ofta bara reser med handbagage, vilket betyder att kameror, kläder och annat som är livsnödvändigt ska rymmas i ett handbagage på 8 kg. Oftast får man ta med en liten väska plus handbagage på 8 kg på flyget.



Idag finns det kameror som inte ger avkall på kvalitet trots att de är förhållandevis lätta och smidiga. Har du inget krav på dig att leverera från fältet kan du lämna datorn hemma, och ersätta den med telefonen eller en iPad. Ett så kallat långzoom ersätter flera objektiv, komplettera det med ett litet ljusstarkt objektiv för inomhusbilder, ta även med en kompaktkamera för diskret fotograferande, alternativt använd telefonen. Kör med dubbelladdare och snåla inte med batterier och minneskort.



Snart åker jag på en reportageresa till Balkan och i vinter bär det av till Indien, Nepal och eventuellt Bhutan. Att göra reportage i text och bild är något som jag brinner för, och genom åren har jag fått många text- och bildreportage publicerade både i som utom landet. Bilderna i det här inlägget tog jag i några rudariska byar i Rumänien för fem år sedan. De har publicerats både i som utom landet, och så sent som i augusti i år var några med på nyheterna på TV4.





Text och foto: Mikael Good

Fotografen föll ned i ett slukhål

I förra veckan var jag på reportageresa i södra Serbien. Efter ett besök hos en romsk familj i staden Bujanovac, råkade jag falla ned i ett slukhål som plötsligt öppnade sig under mina fötter. Som tur var fungerade mina reflexer utmärkt. Jag fick ut armarna, och  kunde ta spjärn mot kanten av slukhålet, vilket gjorde att jag snabbt kunde ta mig upp.

Både jag och kameran blev ordentligt dammiga, men vi klarade oss utan några blessyrer. Jag borstade av mig det värsta dammet och fortsatte sedan med uppdraget. Jag tog inga bilder på slukhålet, men hade fingret på avtryckaren och tog en bild i samband med att jag föll ned. Utrustningen som jag hade med mig var en Fuji X-T2 och ett 18-135mm, de är båda vädertätade. När jag var tillbaka på hotellet var det bara att blåsa bort det värsta dammet med en blåstuta, och sedan torka med en fuktig handuk så var kameran och objektivt som nya igen.

Text och foto: Mikael Good

Människor från Indien

Jag har precis kommit hem från en reportageresa till Indien. Med mig hem har jag mängder av bilder och anteckningar. En artikel med tillhörande bilder har redan gått iväg till en tidning och kommer eventuellt att publiceras den 22 december.

I Indien har jag träffat många härliga och intressanta människor. En av dem är kvinnan på bilden. Hon tillhör Adivasi minoriteten och har jobbat på ett teplantage utanför en stad i norra Indien. När plantaget lades ned i början av året blev hon av med sitt arbete och försörjer sig nu på ströjobb. Nu lever hon på 1 dollar per dag. Jag träffade henne på en julfest som arrangerades av en svensk hjälporganisation och deras indiska samarbetspartners.

Text och foto: Mikael Good

Att tänka på inför reportageresan

Det händer att jag får frågan från kollegor om vad man ska tänka på innan man åker iväg till ett annat land för att göra reportage och vilken utrustning man ska ha med sig? Jag ska försöka svara på några av de frågorna som jag fått i den här artikeln.

När jag åker ut på reportageresor brukar jag ha med mig en Macbook Pro, en eller två spegellösa kameror och ett par objektiv, från 21 till 200 mm, en mobiltelefon och ett anteckningsblock. Jag packar grejerna i en tålig axelväska och har inte med mig mer än vad som får rymmas i handbagaget. Att bära på allt för mycket utrustning under långa perioder är jobbigt för kroppen och att skylta med allt för dyrbara kameror och objektiv i utsatta miljöer lockar till sig tjuvar.

Innan jag åker gör jag en grundlig research om landet. Framförallt läser jag in mig på landets historia, politik och kultur. Jag har lärt mig att kunskap om ett land och dess folk är en bra dörröppnare, det ger mig rätt perspektiv på landet, det hjälper mig att se förbi eventuella fördomar som jag kan tänkas ha och det har lett till att jag har fått många intressanta pratstunder och bilder.



En fåordig äldre man som jag mötte i ett litet lettiskt samhälle för ett par år sedan sken upp när jag frågade honom om fronten gick i närheten av hans hus under första världskriget. Han berättade stolt att hans far var en dekorerade krigshjälte som kämpat för Lettlands frihet. Tack vare hans mod under det lettiska frihetskriget 1919 hade han fått en bit mark och ett hus som sonen och hans familj fortfarande bodde i och odlade upp. Hade jag inte varit påläst hade jag med största säkerhet inte fått ta några bilder på mannen och hans hustru och jag hade aldrig fått reda på hans bakgrund.



Jag är alltid noga med att hälsa på och visa respekt för dem jag möter. För mig är det viktigt att inte vara som en fluga på väggen. Jag har jobbat mycket i Österuropa och där ses människor som smyger omkring med kameror med skepsis. Därför är jag öppen och ärlig med det jag gör och har jag tagit en obemärkt bild frågar jag allt som oftast i efterhand om jag får använda den. Det händer att jag får ett nej och de bilderna kommer givetvis aldrig att visas. I dag har de flesta tillgång till internet och jag är vän på Facebook och Instagram med några av dem som jag mött på mina reportageresor.



När jag är ute på reportageresor tar jag vara på tiden och fotograferar och antecknar mycket. Även om beställningen kanske bara är på två, tre reportage och artiklar samlar jag på mig mycket mer material. Jag fotar det mesta för att ha en bildbank som man kan ha nytta av lite längre fram. Vis av erfarenhet vet jag att överskottsmaterial oftast kommer till användning. Men det leder till att arbetsdagarna kan bli väldigt långa och därför blir tiden för sömn och vila ofta minimal.



Text och foto: Mikael Good