I väntan på Godox

Portabla studioutrustningar har blivit populära hos fotografer och filmare på språng. I takt med att sådan utrustning blivit billigare har allt fler hobbyfotografer köpt in studioutrustning med förhoppning om att få fota bröllop och ta familjeporträtt, och på så vis tjäna några slantar på sitt fotande.



Tidigare var jag en flitig blixtanvändare, och då det begav sig hade jag kanske köpt in en portabel studioutrustning att ha med mig på reportageresor om priset hade varit lika lågt som idag. Men jag tyckte egentligen inte om att använda blixt, jag gjorde det främst för att jag inte hade något annat alternativ när ljuset tröt. I dag har jag kameror som levererar bilder med bra kvalitet ända upp till 12 800 ASA, jag har även ljusstarka objektiv och kameror med inbyggd stabilisering. Att ta bilder i skumt ljus utan blixt är inte längre något problem och därför får blixten stanna hemma



Mitt behov av en portabel studioutrustning är i princip noll och intet. De flesta fotograferingssituationerna som jag ställts inför har gått att lösa med befintligt ljus och lite uppfinningsrikedom. I mitt tycke blir bilderna mer levande och autentiska i befintligt ljus. Men jag har ställts inför ett par ljussituationer där det skulle varit bra att ha tillgång till en portabel studio. Men en sådan tar plats och det blir mer att släpa på och därför kommer jag troligen inte att köpa in någon sådan utrustning. Min väntan på Godox eller någon annan studioutrustning kommer att bli lång.



När jag var på reportageresa i Ryssland 2011, hade jag en Canon EOS 5D Mark II, samt ett ljusstarkt 35mm och 85mm objektiv. Kameran var användbar upp till 3200 ASA och med hjälp av de ljusstarka objektiven kunde jag ta de flesta bilderna i befintligt ljus, sedan dess har jag knappt använt blixt.



Text och foto: Mikael Good

Ultron 35mm f/1.7 LTM ett smultron i objektivdjungeln

Jag tycker om att återanvända gamla objektiv och ge dem nytt liv med hjälp av adaptrar. Men allting har sin gräns, jag vill helst inte kompromissa för mycket med kvalitet eller betala överpris på begagnatbörserna för små rara gluggar som nötts ut av tidens tand och som är hopplöst förbisprungna av ny potentare objektiv.



Det finns många trevliga små ljusstarka 35mm objektiv med LTM-fattning att välja på. Tyvärr lider de flesta äldre varianterna av dålig antireflexbehandling, fungus, glapp i bländare, och skärpering, putsmärken och besvärande oskärpa på de största bländaröppningarna. Några av felen går att åtgärda men tyvärr inte alla. Men det finns moderna botemedel på problemet! Leica har ett Summicron-M 35mm/f2.0 ASPH med LTM-fattning. De tog fram objektivet till användare som gärna jobbar med sina gamla skruvleicor och som efterfrågat ett modernt objektiv med bra antireflexbehandling. Objektivet är ganska ovanligt och det betyder att det är eftertraktat av samlare vilket drivit upp priset ganska så rejält.

Som tur är finns det ett objektiv till att välja på för oss som inte har så tjock plånbok, nämligen Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH LTM. Det kostar bara en dryg tiondel av Leicaobjektivet begagnat. Om du kör med LTM-kameror är Ultronet det mest prisvärda 35mm objektiv som du kan hitta. Motljusegenskaperna är riktigt bra, det är knivskarpt i mitten och i kanten på i stort sett alla bländare, men tappar lite i ytterkant. Kör du med film spelar det inte så stor roll, men om du använder objektivet med adapter på en digitalkamera med småbildssensor märks det desto mer. Objektivet gör inte bort sig men det trivs bäst på en digital halvformatare eller en kamera med APS-H sensor a la Leica M8.

Jag har kört objektivet på min Sony A7rII och när jag beskurit bilderna till APS-H blir bildresultatet riktigt bra från kant till kant. Nu har jag inte testat det på en äldre analog Leica eller Canon med LTM-fattning men däremot på en Voigtländer Bessa-R och på den kameran fungerade det riktigt bra och det levererade bilder med hög kvalitet. Ett tag funderade jag på att sälja objektivet men jag har bestämt mig för att behålla det då man aldrig riktigt vet vad framtiden för med sig. Jag har även testat det mot den nyare varianten med M-fattning. Men i mitt tycke är LTM-varianten aningen bättre, trots att det är mindre och smidigare.

För min del är det viktigt att ett ljusstarkt objektiv är användbart på den största bländaröppningen och inte blir bra först efter några stegs nerbländning. De flesta bilderna i inlägget har jag tagit på full glugg med ett Voigtländer Ultron 35mm f1.7 med en Techart PRO-adapter som jag monterat på en Sony A6500.  Som du säkert sett är antireflexbehandlingen riktigt bra. Ett vintageobjektiv hade tyvärr inte kunna leverera samma bildkvalitet i motljussituationer. Fördelen med ett riktigt välkorrigerat objektiv är bilderna blir bra rakt ut ur kameran. Bilderna i den här artikeln är minimalt korrigerade i ACR och några av dem är JPG direkt ut ur kameran i bästa Dogma 07-anda.



Om du är på jakt efter en riktigt bra och billigt 35mm med LTM-fattning är Voigtländer Ultron 35mm f1.7 ASPH LTM ett riktigt bra val. Det går även att köra det med LTM-M adapter på Leica M, och det kopplar perfekt med mätsökaren i min M9:a. 

Text och foto: Mikael Good

Strax innan festen startade

Pojken på bilden ska strax vara med om sin första julfest. Han och hans kamrater går på en skola som finns i en Indisk stad nära gränsen till Buthan. Dagen innan hade hans mamma och pappa som jobbar på ett teplantage i närheten bjudits på fest. Jag rapporterade om de båda festerna för en svensk tidning.

Text och foto: Mikael Good

Jag vill ha en digital Olympus XA

Under de drygt 40 år som jag har hållit på med foto har jag alltid haft en fickvänlig kompaktkamera som har kunnat följa med i princip överallt. Men den har jag dokumenterat mitt liv och min omgivning, och jag har tagit bilder som jag inte annars hade kunnat ta och som nu är unika tidsdokument från tiden strax innan kameramobilerna kom och dränkte oss i självcentrerade bilder.



Jag tror att det är viktigt att ha fokus och mål med sitt fotograferande så att man inte planlöst irrar runt i tillvaron och fyller sina ljusmaskiner med bilder som aldrig kommer till användning. I sådana fall kan det vara bra att släppa sina teknikmonster och ge sig ut med kameror som är strippade på allt för många förvirrande inställningsmöjligheter, kameror som inte är ivägen för bilden och som tvingar användaren att koncentrera sig på det väsentliga – bilden.



Olympus XA var en sådan kamera för mig. Trots det lilla formatet gick det att ta riktigt bra bilder med XA:n. Det som särskilde den mot andra minikompakter var att XA hade en kopplad mätsökare, vilket gjorde det smidigt att ställa skärpan rätt. Jag har inte visat så många av mina bilder från slutet av 1980- till mitten av 1990-talet, trots att de i många fall är unika. Och togs under en tid då få dokumenterade. Den främsta anledningen till att jag inte visat dem, är att jag måste scanna in och retuschera bilderna, och det är bland det tråkigaste jag vet.

Idag fotograferar alla. Kameror är med i princip överallt, men många bilder är självcentrerade, ytliga och ser oftast likadana ut. Det är få som dokumenterar det som händer och därför riskerar 2000-talet att bli bildfattigt trots att det tas och publiceras fler bilder nu än någon annan gång i världshistorien. Det skulle behövas fler som simmar mot strömmen och dokumenterar det som händer bortom alla selfies och gruppbilder, men för att nå dit tror jag att vi måste lägga undan mobiltelefonerna och använda små smidig kameror som är lätta att ta med sig och som inbjuder till dokumentation. 

Det finns fortfarande några fickvänliga kameror att välja på. Ricohs GR-serie är bra, även om de gärna fick vara något mindre. Jag skulle vilja ha mer utpräglade verktyg, helst skulle jag vilja ha en digital kamera a la Olympus XA som är användbar upp till 6400 ASA, som är vädertätad, som har digital sökare, ett kompakt 35mm objektiv och bildstabilisering. För min del spelar det inte så stor roll om kameran har småbilds- eller APS-C format, det senare duger gott och väl. Framförallt vill jag ha en liten, smidig och fickvänlig kamera som jag alltid kan ha med mig.



Bilderna i inlägget tog jag med en Ricoh GR II i utkanten av GB Road i New Delhi, Indien. Om jag hade haft med mig en stor systemkamera hade jag aldrig fått med mig de här bilderna. Jag sköt inte från höften utan var öppen och ärlig med att jag fotograferade. Den lilla diskreta kameran fick människorna att slappna av och de såg mig inte som ett hot utan som en glad och trevlig turist på kvällspromenad med sin hustru.



Text och foto: Mikael Good

Darjeeling Himalayan Railway – bildreportage

Ett måste för Indienresenären är att åka tåg på världens vackraste järnväg som slingrar sig fram mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling, eller att ge sig ut på roadtrip med bil utmed världens vackraste väg som bitvis går parallellt med järnvägen.

För ett par veckor sedan publicerade jag en artikel med rubriken ”Världens vackraste väg”, där jag skrev om och visade några bilder från min road-trip mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling. Egentligen hade min familj och jag som besökte släktingar i Indien över julen, planerat att åka ånglok på Darjeeling Himalayan Railway som ringlar sig fram mellan de båda städerna. Men då vi nästkommande dag behövde åka vidare till en ort som inte låg utmed järnvägen bestämde vi oss för att ta det näst bästa alternativet – bilen.

Det går bara ett tåg mellan Siliguri och Darjeeling per dag och jag hade hoppats på att få möta det gamla ångloket utmed vägen. Men tyvärr var det inne för genomsyn den dagen som vi åkte, så vi mötte det inte utmed vägen vilket jag hade hoppats på. Men när vi väl kommit fram till Darjeeling såg vi två av ångloken, det ena höll på att testköras efter service. Att stanna på den vältrafikerade gatan var uteslutet. Därför vevade jag snabbt ned rutan och hann ta ett par bilder.









Det fanns även ett antal nyare diesellok som används för transporter och persontrafik mellan Darjeeling och Kurseong. Ångloken går främst mellan Siliguri och Darjeeling och är främst till för turisttrafik. Det går bara ett tåg mellan städerna per dag, och avgångstiden är 8.00 på morgonen. Tåget tar 6 timmar och 32 minuter på sig att åka den 80 km långa sträckan. Men utsikten är magnifik och Darjeeling Himalayan Railway lever upp till sitt rykte som världens vackraste järnväg.








De små loken ser ut som leksakståg som fraktar runt turister i en nöjespark. Men trots sin höga ålder är de urstarka. I sakta mak tuffar de upp för de drygt 2000 höjdmeterna som skiljer Siliguri och Darjeeling åt. Järnvägen är gammal. Engelsmännen började bygget av järnvägen år 1878 och sträckan mellan Siliguri och Darjeeling var klar den 4 juli 1881.  År 1999 utsågs järnvägen till ett världsarv av UNESCO.








Järnvägen byggdes för att förenkla transporterna av te till och från tedistrikten. Runt Darjeeling finns ett 80-tal anrika teplantager och staden är känd för sitt svarta te, sin nattmarknad och att den näst belägna järnvägsstationen i Indien ligger i staden. Den högst belägna finns i samhället Ghum sex kilometer söder om Darjeeling. Säkerhetstänket skiljer sig en hel del från Sverige. Järnvägen går rakt genom städer och samhällen, och på sina håll är det är bara några decimeter tillgodo till de närmaste byggnaderna. Det är vanligt att folk går på spåren, men tågen går inte speciellt fort och det finns gott om tid att flytta sig när de kommer.






Denna gången fick jag dokumentera järnvägen så gott det gick från bilen. Som tur var inte hastigheten så hög och jag satt oftast på rätt sida och kunde snabbt veva ned fönstret och ta bilder. Jag kommer att återvända till Indien flera gånger och någon av dessa gånger ska jag passa på att ta en tur med Darjeeling Himalayan Railway, även om det innebär att jag får gå upp i svinottan för att krångla mig igenom den indiska trafiken och hinna till stationen innan den morgontidiga avgången.

Text och foto: Mikael Good