Fotografer får betala för att arbete

Det finns inga gratisluncher men ändå envisas en del biståndsorganisationer med att inte betala skäliga löner till fotografer och reportrar för det arbete som de gör. Varför förväntas fotografer och reportrar jobba gratis? Är deras arbete inte lika mycket värt?



De senaste åren har jag tackat nej till en del uppdrag utomlands. Anledningen är att jag i bästa fall bara har erbjudits resa, kost och logi. Om jag ska tacka ja till ett arbete vill jag ha en marknadsmässig lön för all den tid som jag lägger ned. Tackar jag ja till ett obetalt uppdrag måste jag ändå deklarera arbete på mina stämplingskort. Med tanke på inkomstbortfallet skulle det i praktiken innebära att jag själv fick betala för att arbete. Nu är jag tyvärr inte den ende som har fått sådana här erbjudanden och de verkar tyvärr bli allt vanligare...

Vem tackar egentligen ja till en sådan dålig deal och varför förväntas oftast gratisarbete av fotografer och reportrar? Är deras arbete så mycket mindre värt än en marknadsansvarigs, informatörs, verksamhetschefs eller en biståndshandläggares arbete? Självklart är deras arbete inte mindre värt. En reporter som är bra på att förmedla sina upplevelser till läsarna kan samla in betydande belopp åt en biståndsorganisation och då är det inte mer än rätt att de också får sin beskärda del av kakan.

För mig är det viktigt att arbetaren får betalt för det arbete som han eller hon gör. Men i dag finns det tyvärr konkurrens från lycksökare och fattigdomsturister som jobbar gratis för den egna upplevelsens skull eller för bilder och texter som ska föra dem till ära och berömmelse. Tyvärr tycker jag mig se att deras material allt oftare hamnar hos biståndsorganisationer vilket får till följd att materialet blir allt mer urvattnat och platt. Det är en tråkig utveckling men sparivern är tyvärr så stor att de väljer att spara in på helt fel saker.

Missförstå mig rätt jag anser inte att jag är unik på något sätt. Det finns fler duktiga reportrar och fotografer både inom som utom landet som gör ett lika bra eller bättre arbete än mig att välja på. De drivs precis som mig av ett stort socialt engagemang och ett uppriktigt hjärta som klappar för människor i nöd. Men de måste också få skäligt betalt för att de själva ska kunna leva och betala sina räkningar och fortsätta sitt viktiga arbete.

<Edit> På grund av kommentarerna till den här artikeln har jag valt att inte gå in och ändra och stuva om i texten för att göra den lite mer gripbar. Jag har iställt valt att utveckla mina tankar lite mer i den här bloggposten <Edit> 

Text och foto: © Mikael Good, 2012

Concert Special - Switchfoot's first concert ever in Sweden

Generalsekreterare sänk era löner

De som ger pengar till biståndsorganisationer är oftast väldigt kunniga och engagerade. De delar gärna med sig av sina pengar men de vill i gengäld ha regelbundna återrapporter så att de får se ett konkret resultat av sitt givande. Därför är det viktigt att de som serverar dem den informationen har rätt kunskap, kompetens och engagemang och ger givarna vad givarna vill ha.

För mig är förtroendet viktigt och den biståndsorganisation som står högst upp på min lista idag kanske inte gör det imorgon. Biståndsorganisationer där generalsekreterarna och övriga anställda har orimligt höga löner eller där gamla trotjänare sägs upp och ersätts med personer som inte har rätt kompetens eller engagemang för uppgiften tappar i förtroende hos mig. Det är inte så konstigt egentligen, vem skulle vilja få sina tänder lagade av en överbetald och okunnig mäklare när man tidigare har haft en underbetald men kunnig tandläkare?     

Orden vinstmaximering och kostnadseffektivisering har sakta med säkert smugit sig in i biståndsvärlden och det är en plats där de orden inte hör hemma enligt mig. Att arbeta med bistånd är ett långsiktigt verk och även om biståndsorganisationerna på kort sikt kan spara in på sina utgifter kommer resultatet på lång sikt att bli sämre på grund av sämre återrapportering och för få medarbetare som kan ta hand om och förmedla materialet. Den kostnaden som det faktiskt går att spara in på utan att behöva säga upp personal är lönekostnaden. Det kanske låter motstridigt, men det går faktiskt att spara in på lönekostnaden utan att behöva göra sig av med personal. Enligt mig borde en generalsekreterare, ordförande eller någon annan anställd på en biståndsorganisation inte tjäna mer än 40 000 kronor per månad. De som ändå gör det är giriga i mina ögon och stjäl på sätt och vis pengar från givarna och alla dem som de vill hjälpa.

Jag tror att de biståndsorganisationerna som väljer att investera i människor och kvalitet kommer att dra det längsta strået vad gäller givarna i framtiden. En del biståndsorganisationer har en övertro på sociala medier. Sociala medier är förvisso bra kanaler för att möta givarna och för att få direkt återkoppling och för att kunna göra omedelbara återrapporter från de olika projektländerna. Men de generera inte så mycket pengar och de kan inte helt ersätta traditionella tidningsannonser och tryckta artiklar som fortfarande ligger på topp vad gäller insamlingsresultatet.

En annan bieffekt med att återrapportera via sociala media är att bilderna oftast tas med mobiltelefoner, bildkvaliteten med mobiltelefoner är undermålig. Jag har sett bilder tagna med mobiler som är helt fantastiska på skärmen men tyvärr är bildkvaliteten så dålig att de bara går att använda på nätet och inte i tryckta medier, det tycker jag är en tråkig utveckling med tanke på att det finns billiga och bra digitala kompaktkameror för runt 1000-lappen som ger betydligt bättre bilder än en mobil.

Att arbeta med bistånd är inte ett vanligt arbete det är snarare ett kall. Man får vara beredd på att kavla upp ärmarna och arbete mer än 40 timmar per vecka om och när det behövs. Jag har arbetat med bistånd tidigare och vet vad det handlar om och om jag skulle ges möjlighet så skulle jag gärna arbeta inom det området igen. För mig är det inte pengarna som lockar utan möjligheten att få göra skillnad.

Det här inlägget handlar inte om någon specifik biståndsorganisation, utan om en del negativa trender som jag som före detta biståndsarbetare har mött när jag har samlat på mig fakta om många i Sverige verksamma biståndsorganisationer. De flesta biståndsorganisationerna sköter sitt arbete på ett ypperligt sätt. Men det finns en del stora och små sorgebarn som skulle kunna göra betydligt mer om bara viljan och hjärtat fanns. Vad gäller biståndsarbete så tror jag att det viktigaste för att nå ett bra resultat är att man låter hjärtat vara med i det som man gör.

Till sist vill jag uppmana er att fortsätta ge pengar till olika biståndsorganisationer. Men tänk gärna efter före så att era pengar går till dem som verkligen behöver dem och inte till att betala ut allt för höga löner till dem som redan har mer än de behöver.



Är du på jakt efter en bra medarbetare? Du kan i så fall läsa min resumé här:
http://se.linkedin.com/pub/mikael-good/51/a75/689

Text och foto: Mikael Good

Vill du maximera ditt insamlingsresultat?

I så fall tror jag att jag har ett bra recept till dig. Jag kan inte lova att mitt recept kommer att höja insamlingsresultatet men om det fungerar fullt ut så skulle det kunna revolutionera arbetet och göra så att fler får hjälp och stöd utan att insamlingsresultatet behöver höjas.

Jag delar bara med mig av receptet mot ett skriftligt löfte om minst en sexmånaders anställning, självklart kommer jag att göra rätt för mig under den tiden och vara behjälplig inom de olika områdena som jag behärskar och är bra på. Det bästa är att jag har rätt till nystartjobb vilket innebär att den som anställer mig har rätt till en lönerabbatt som motsvarar den dubbla arbetsgivaravgiften. Kontakta mig på min mailadress eller via Linkedin så ringer jag upp dig så att vi kan diskutera vidare.

Jag har ett klart mål med mitt arbete och det är att använda de kunskaper och de gåvor som jag fått på ett så effektivt sätt som möjligt så att det gynnar andra människor. Detta är den grundinställning som jag kommer att ha oavsett vilken arbetssituation som jag än hamnar i.

Besöka gärna min profil på Linkedin om du vill titta på mina tidigare anställningar och läsa referenser: http://se.linkedin.com/pub/mikael-good/51/a75/689



Text och foto: © Mikael Good, [email protected]

Än lever missionshuset i Björkenäs

Utsikten från Missionshuset i Björkänäs är verkligen bedårande.

Det varma pingstvädret och det vackra landskapet formligen ler mot oss när vi sakta letar oss fram genom det kuperade småländska landskapet i vår bil. Vi är på väg för att möta några eldsjälar bakom Björkenäs missionshus som ligger vid sjön Ören i norra Småland.


Några av eldsjälarna bakom Missionshuset i Björkenäs, från vänster Ryno Anderssson, Ann-Lis Lönn, Ingemar Karlsson, Birgit Eksteth Karlsson och Margareta Andersson.



Det är verkligen roligt att lyssna på Ingemar, han är verkligen engagerad i sin bygd och hans tal, mimik och gester bjuder in min fru och mig i berättelsen.
– Jag minns när det bodde runt 75 personer här ovanför missionshuset, nu bor ingen kvar. Ingemar Karlsson har växt upp ett stenkast från missionshuset. Han älskar sitt missionshus och berättar med inlevelse och många skratt om det gamla missionshuset.

Ingemar hämtar andan för en kort stund, han tittar ned i backen och samlar sina tankar innan han säger:
– Missionshusstyrelsen bildades 1865 hemma hos von Otter på Östanå slott, bara ett år senare stod Missionshuset klart. När det är väckelse finns inga begränsningar, alla ställde upp och timret i skogen var ju gratis. Det som kostade mest var nog glasrutorna, Ingemar pekar på de gamla fönstren som fortfarande finns kvar.


Detalj ur altartavlan i Björkenäs Missionshus

     

Kvar finns också de gamla träbänkarna - förvånansvärt bekväma att sitta i - den gamla kaminen och altartavlan som sattes upp till missionshusets 75-års jubileum 1941. Går man en trappa upp finns också en nästan intakt skolsal. Samtidigt som man byggde sin gudstjänstlokal passade man också på att bygga en skolsal. Skolan, som drevs av kyrkskolan i Vireda, hade ingen egen lokal, istället samlades man i stugorna. Det var trångt och inte särskilt praktiskt så de driftiga bönderna tog helt enkelt saken i egna händer och byggde skolsal, när de ändå var igång. Skolan fungerade ända fram till 1914 då undervisningen flyttades till Elmeberg, 2,5 km bort. Sedan dess har skolokalen fungerat som del i en pastorsbostad men har nu återställts till sitt ursprungliga skick.
– De gamla skolbänkarna hittade vi på en loge en bit bort, gissa om vi var förvånade att de fanns kvar. Vi har också hittat gamla kartor, skolböcker, foton och en gammal anteckningsbok där jag av en händelse hittade en inventarielista där alla inköp till skolan skrivits upp.


Skolbänkarna som är tidstypiska hittades på en loge en bit bort.

 

Ingemar visar upp en tavla som föreställer den första pingsdagen i Jerusalem.



Församlingen som höll till i Björkenäs upplöstes 1980 och missionshuset sköts idag av en stiftelse. Två helger per år bjuder man in till ekumenisk möteshelg, fredag - söndag och på nationaldagen bjuder man in till sång- och musikmöte.



Missionshuset i Björkenäs är en riktig skattkista för den som är intresserad av historia. För alla andra är platsen också väl värd ett besök med sina fantastiska ängar runt om och sjön Ören, ett stenkast bort, är det en ren njutning att tillbringa några timmar här.



Text: Marita & Mikael Good. Bild: © Mikael Good. 

* Väckelsen vände upp och ner på hela samhället, eller man ska kanske säga tvärt om, samhället vändes rätt igen. I mitten av 1800-talet drack svensken i genomsnitt 40 liter sprit per person och år.