Fotboll har väckt min nyfikenhet

De senaste 17 åren har jag  dokumenterat det som händer och sker i Huskvarna. Speciellt roligt är det när det händer något extra. Att Husqvarna FF har lånat ut sin fotbollsstadium till superettanklubben Jönköping Södra IF under tiden som de bygger om sin stadium är en sådan händelse om har lockat mitt intresse.





Även om mitt intresse för fotboll har minskat med åren, har jag ändå passat på att bevaka några fotbollsmatcher på Vapenvallen. Anledningen är att jag är nyfiken på det engagemang som finns för lagen och allt som byggs upp runt omkring det. Men jag vill inte sitta vid sidolinjen i snålblåsten med ett maffigt objektiv, och ta likadana bilder som alla andra sportfotografer. Den form av fotografering jag ägnar mig bygger på rörlighet och då kan man inte sitta still på en pall och huttra.

För mig är det viktigt att dokumentera både det som händer på och utanför planen. Att få med målen på bild spelare inte så stor roll för mig, det viktigaste är att fånga spänningen och intensiteten i matchen samt passionen och glöden som omgärdar den. I och med pandemirestriktionerna har jag valt att vara utanför stängslet, där publiken finns. Bilder på matchen går alltid att ta genom att hålla upp kameran på raka armar över stängslet och fokusera med hjälp av skärmsökaren. Även om min kamera kan ta 20 bilder per sekund har jag valt att köra enbildstagning och försökt trycka av i rätt ögonblick för att undvika allt för många bilder att gå igenom.





Några av bilderna från matcherna som jag bevakat på Vapenvallen kommer säkerligen med i den kommande boken och utställningen om Huskvarna. Men först ska jag göra några andra böcker. Bilderna i inlägget har jag tagit under J-Södras matcher mot Helsingborgs IF och Trelleborgs FF.

Här kan du ta del av ett bildreportage från matchen mellan J-Södra IF och Helsingborgs IF
Här kan du ta del av ett bildreportage från matchen mellan J-Södra IF och Trelleborgs FF

Text och foto: Mikael Good

Timpa Simonsson missade inte målet – sportreportage

I måndags gick jag ned till Vapenvallen för att se matchen mellan J-Södra IF och Trelleborgs FF. Där träffade jag Lennart Ödén 90 år om förmodligen är J-Södras äldsta och mest trogna supporter som följt sitt lag i med- och motgång i lite mer än 80 år.
– J-Södra har alltid spelat bra på Vapenvallen, sa han med ett stort leende när laget nätade och tog ledningen i matchen.




Lennart fanns på plats utanför stängslet. I och med coronabegränsningarna på 8 betalande åskådare fick han stå utanför denna gången. Under matchen mot Helsingborgs IF var han funktionär åt J-Södra och hjälpte till att rätta till planen under halvtidsvilan. På så vis fick han se större delen av matchen från läktarplats. Lennart blev rikskänd i och med bildjournalisten Robert Erikssons bildreportage om honom och hans vän Birger Andersson, ett reportage som förövrigt gav Robert förstapriset i årets bild 2021.

Under tiden som J-Södras hemmaarena Stadsparksvallen i Jönköping genomgår renovering spelar laget på Vapenvallen i Huskvarna. Här i Huskvarna har en hel del heta derbyn spelats mellan J-Södra och Husqvarna IF genom åren. Lennart minns speciellt derbyt i division 2 östra mellan Husqvarna IF och J-Södra IF 1946. Det var en tät och händelserik match som slutade 5-4 till HIF.
– Då var det så fullt med folk att de satt långt ute på löparbanorna, officiellt var det 6400 åskådare men vi som var på plats vet att det var minst 10 000, sa Lennart.




Precis som i matchen mot Helsingborgs förra veckan så passade J-Södra bollen en eller två gånger för mycket istället för att försöka skjuta på mål.
– De skulle behöva en bra avslutare, Timpa Simonsson gjorde mål på sina chanser. Han gjorde inte alltid så snygga mål men mål gjorde han, sa Lennart.

Karl Gustaf "Timpa" Simonsson var en legendarisk spelare och målskytt i J-Södra. När laget gick upp i allsvenskan 1945 svarade Timpa för 50 av J-Södras 92 mål. Laget åkte ur allsvenskan 1946 men var tillbaka redan året efter. Under fem allsvenska säsonger mellan 1945 och 1951 gjorde Timpa 60 mål på 93 matcher för J–Södra.

Åren 1945-1954 var gyllene år för J–Södra, men 1954 tog det slut och laget åkte ur allsvenskan. Både 1960 och 1969 återkom de men åkte genast ut igen. Efter det harvade laget i de lägre divisionerna. Lennart var sitt lag troget, han gick på matcherna, peppade dem och drömde om att åter få se dem etablerade i den högsta serien igen. Den 17 oktober 2015 efter en ökenvandring på 46 år gick Lennarts dröm i uppfyllelse och J-Södra tog åter klivet upp i fotbollens finrum.




Några tonårskillar tilldrog sig supporterpolisens uppmärksamhet när de satte sig på stängslet. Han gick ned till dem och sa till dem att klättra ned. Grabbarna ursäktade sig med att de bara ville se på matchen, och var trötta på att inte få komma in på arenan.
– Den 17 maj blir det antagligen lättnader i reglerna och då kan upptill 500 personer få gå på match, ni får hålla er tills dess, sa supporterpolisen till dem.




Matchen var en jämn tillställning, den var inte lika innehållslös och tråkig som matchen mot Helsingborgs IF. Men båda lagen hade svårt att komma till avslut, men strax innan halvtidsvilan lyckades J-Södra att tråckla in ett mål till Lennarts stora glädje! Resultatet stod sig ända till den 75 minuten då Trelleborg kvitterade. Matchen slutade 1-1 vilket var ett rättvist resultat.
– Nästa gång ska jag nog ta med mig en stol, sa Lennart som var ordentligt trött i benen efter att ha stått i ett par timmar när vi skildes åt.

Text och foto: Mikael Good

"Kill your darlings" för berättelsens skull

Under sommaren, hösten och vintern har jag gått igenom mitt bildarkiv. Och jag har hittat massor av bilder som jag inte tidigare visa. En del av dem valdes bort för att jag redan valt ut likvärdiga bilder eller för att de av olika anledningar inte passade in i de slutgiltiga artiklarna eller reportagen.



När jag är ute på reportageresor har jag många olika uppslag på artiklar som jag skissar på och jag tar mängder av bilder för att kunna plocka egna unika bilder till artiklar och reportage utan att behöva luta mig mot olika bildbanker. När jag väljer ut bilder till reportage, framkallar jag ofta flera bilder som jag gör mitt urval från. Det viktigaste när jag gör det slutliga urvalet är att bilderna samverkar med berättelsen, därför är det inte ovanligt att jag dödar mina älsklingar (kill your darlings) och offrar bra bilder för bilder som bättre samverkar med berättelsen.



Tyvärr har jag inte obegränsat med tid och det gör att material som är överflödigt lätt glöms bort på någon hårddisk. Men i min genomgång av bildarkivet hittade jag några överflödiga bilder som jag nu vill passa på att dela med mig av i denna artikel. Bilderna tog jag under en reportageresa i Rumänien 2014, då jag besökte några byar vid foten av Karpaterna som många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer från.

Totalt sett är Rumänienbilderna några av mina mest publicerade efter bilderna från demonstrationen "A Demand for Action" i Jönköping augusti 2014. Mina bilder från demonstrationen mot den muslimska terrorsekten IS övergrepp och mord på den kristna befolkningen i både Irak och Syrien visades i nyhetssändningar och publicerades i tidningar över hela världen. Men nu handlar inte fotografering om att få så mycket publicitet som möjligt för min del. För mig handlar det om att skapa möten mellan människor och verka för en förändring.



De flesta barnen på bilderna som är i låg- och mellanstadieåldern har fått läxhjälp och stödundervisning genom en rumänsk missionsorganisation. Detta har möjliggjort för barnen att få godkänt i skolan så att de kan läsa vidare på högstadie- och gymnasieskolor. Det effektivaste sättet att bryta fattigdom och utanförskap på är genom utbildning. Jag är tacksam för att jag genom mina bilder och artiklar fått sätta fokus på barnens situation och fått inspirera andra reportrar att göra samma sak, vilket har lett till att den rumänska missionsorganisationen har fått det stöd som de behöver för att driva vidare och expandera sin verksamhet.



På reportageresan till Rumänien jobbade jag med en Sony A7 och en Fujifilm X100s. Den senare kameran sålde jag strax efter resan, jag gillade allt med den förutom autofokusen som var tveksam och ofta missade målet. När jag jobbar måste en kamera fungerar i alla lägen.






Text och foto: Mikael Good

När New Delhi vaknade – stort bildreportage

Årets första timmar tillbringade jag i New Delhi. I gryningen bestämde jag mig för att lämna hotellet och ge mig ut på en promenad för att dokumentera staden och dess invånare när gryningens första värmande strålar väckte dem ur sin nattslummer. 





Natten hade varit "bone frezing cold" som meterologen hade utryckt det på TV dagen innan. Termometern hade letat sig ned ända till 5 minusgrader, vilket är ovanligt i New Dehli. Nattemperaturen brukar ligga på 7 grader i januari och på dagen runt 18 grader. Jag slapp frysa då klimatanläggningen på hotellet höll temperaturen på en behaglig nivå, men för alla dem som bodde på gatan eller i dåligt isolerade lägenheter var det en riktigt kall natt, och de fick kura ihop sig tätt insvepta i filtar för att hålla den envisa kylan borta.




I december 2017 var jag också i New Delhi, då var staden insvept i en tjock smog som förpestade luften och lungorna. På grund av min astma kunde jag tyvärr inte gå ut och bekanta mig med omgivningarna. Denna gången förde kylan det goda med sig att det var betydligt mindre smog än vanligt, luften var betydligt mer lättandad och solens värmande strålar kunde fritt leta sig ned och värma de frusna människorna i den köldslagna storstaden.






I takt med att staden tinade upp återgick livet till det normala, gatuförsäljarna kom cyklande med sina varor för att vara på plats när människorna började myllra på gatan. Några hade redan börjat flockas runt teförsäljarna som sålde rykande varmt te. På min vandring mötte jag Tuc Tuc- och taxichaufförer, skoputsare, torghandlare, en familj som sålde ballonger med kärleksbudskap, samt andra vuxna och barn som levde och verkade i området. Jag stannade till och pratade med en del av dem, och fick även vara med på en och annan selfie.






Hela tiden var jag öppen och ärlig med mitt fotograferande, och hälsade glatt på dem jag mötte. För mig är det viktigt att de som eventuellt vill opponera sig har en chans att göra det. Av samma anledning tackar jag i princip aldrig nej när någon vill ta en bild på mig eller tillsammans med mig. Personligen är jag ganska trött på fotografer som smyger omkring med kameran, skjuter från höften eller på annat sätt "stjäl" bilder på sina medmänniskor. Rent lagligt är det tillåtet att göra så på offentlig plats, men rent moraliskt är det fel enligt mig.






Föga visste jag då att bildreportaget från New Delhi skulle bli det enda utlandsreportaget som jag gjorde under 2020. Under våren hade jag bokat in resor till både Indien och Serbien, men de blev tyvärr inställda på grund av corona-pandemin. Men å andra sidan har jag haft tid att gå igenom äldre bilder från jordens alla hörn, en del av dem har jag delat i bloggen under året och andra har jag samlat för kommande bildreportage, publiceringar och för ett kommande bokprojekt.






När jag är ute på reportageresor reser jag lätt och har med mig så lite utrustning som möjligt. Till reportaget använde jag mig av en Sony A6500 med ett 18-135mm och en Ricoh GR II (APS). 










Text och foto: Mikael Good

Misslyckade bilder från Kina räddades med hjälp av Photoshop

En regel som jag har följt sedan jag började fotografera är att aldrig slänga några bilder. Framtida teknik kan göra det möjligt att plocka fram användbara bilder ur det som vid en första anblick kan se ut som en misslyckad bild. Genom åren har jag tagit många bilder som innehåller lite väl många nyanser av svart, jag är glad att jag inte slängde dem för nu finns äntligen tekniken som kan rädda dem. 



Under en reportageresa till Kina i december 2004 tog jag en del bilder där jag tryckte av innan blixten hunnit laddas upp, eller för att den inte gav någon vidare effekt för att det var för mörkt i taket. Det var även första gången som jag fotograferade digitalt och jag var ovan vid kameran och inställningarna vilket ledde till en del misslyckade bilder. I vilket fall som helst gick det knappt att urskilja vad det var på en del av bilderna för att de var så underexponerade. Även om jag misslyckades med inställningarna vid fotograferingstillfället valde jag att inte slänga bilderna, och jag vill minnas att jag tänkte att det skulle kanske gå att göra något åt dem i framtiden. Som grädde på moset fotade jag bara i JPG med en kamera som hade en CCD-sensor vilket gjorde det ännu svårare att lyfta fram användbara bilder då det begav sig.



Nu har det gått 16 år och vi har trätt in i den framtid som jag bildmässigt hoppades på år 2004. Tack vare den tekniska utvecklingen och nya algoritmer i den senaste versionen av Adobe Photoshop har jag kunnat plocka fram fullt användbara bilder ur kraftigt underexponerade JPG-filer. Bilden ovan var rejält underexponerad, och jag var tveksam om det skulle gå att få fram någon bild överhuvudtaget. Även om den lider av lättare bandning så skulle de funka i mindre format i ett magasin. Den nedre bilden som visar två pojkars sovrum var i princip en nyans mörkare än svart men det gick ändå att lyfta fram en vettig bild ur mörkret (Här finns före- och efterbild). Några av bilderna är lite brusiga men det är inte värre än en scannad 400 ASA film. 



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Nikon D70 och ett 18-70mm objektiv. Jag tog dem i några avlägsna byar i provinsen Qinghai som ligger i mitten av Kina samt i provinsen Yunnan i samma land. Bilderna skulle fungera att visa i färg men jag har valt att visa dem i svartvitt för att jag tycker att det är snyggare. Om jag hade fått fram samma kvalitet som idag år 2004 hade ett par av dem säkerligen publicerats i olika reportage och projektbeskrivningar. Jag kanske skulle ta kontakt med min gamla bildredaktör, och säga att de extra miljöbilderna som hon önskade till reportagen äntligen är framkallade! :)





Text och foto: Mikael Good