Jag känner mig förföljd

Det här med gatufoto (streetphoto) är ett känsligt ämne. I mitt förra inlägg rev jag upp en del damm när jag skrev att smygfoto är lika med trams. Att jag tycker så beror på att jag genom åren har utvecklat en kraftig allergi mot allt vad paparazzi och liknande fotografering heter.



Personligen har jag inga problem av att folk fotograferar mig. Faktum är att det händer lite då och då, till viss del beror det på att en av skådespelarna i HBO-serien Vikings liknar mig. Men jag har svårt för dem som smygfotograferar människor. I en del fall är deras avsikt att försöka förlöjliga människorna framför kameran genom att fånga dem i roliga eller mer eller mindre pinsamma situationer. En bekant som ställde ut en smygfotad bild på en dam som rökte fick en rejäl utskällning när hon dök upp in persona på hans utställning. Även om han hade rätten på sin sida slutade det med att han tog ned bilden.

Mina absoluta favoritfotografer var (och är) öppna och ärliga med vad de gjorde och de levde och andades tillsammans med dem de dokumenterade. Och det syns i deras bilder och ger dem en extra dimension av närvaro. Jag tror att det finns en nyckel i det här till bättre och tätare bilder som andas liv. Jag säger inte att jag fått tag på den, för det anser jag själv att jag inte riktigt har. Men om man får tag på den nyckeln kan man komma till en helt annan nivå i sitt bildskapande.

Ett annat ämne som kan vara känsligt vad gäller gatufoto är objektivvalet. Tidigare hörde jag till de konservativas skala som ansåg att man bara får fota med vidvinkel och allra helst ett 35mm objektiv. Som tur är har jag kommit ur detta fyrkantiga tänkande, och idag kan jag tänka mig att fota i gatumiljö med ett teleobjektiv eller en zoom. Det viktiga för mig är att vara öppen och ärlig med mitt fotograferande, och det fungerar lika bra med tele och vidvinkel.



Hur var det nu med känslan av att någon förföljer mig? Rubben till artikeln handlar inte om mig utan anspelar på dragarbilden och den är tänkt att fungera som en pratbubbla till mannen i centrum av bilden. Alla bilderna i inlägget är förövrigt tagna i Huskvarna och jag använde mig av ett ljusstarkt 75mm med M-fattning som jag körde på en Sonykamera tillsammans med en Techart PRO LM-EA7 adapter. Jag har för mig att jag testade att köra på fullt spjäll det vill säga bländare 1.25 på bilden här nedan.




Text och foto: Mikael Good

Kan du gatufota i en småstad kan du göra det överallt

Den värsta hypen må ha lagt sig men gatufoto eller streetfoto som det också kallas är fortfarande stort bland fotografer. De flesta gatufotograferna har valt att röra sig i större städer, där det är lätt att hitta motiv och smälta in i miljön och folkvimlet.



Det händer att jag möter gatufotografer på mina vandringar. En del har valt att köra analogt och andra digitalt, en del kör med fasta objektiv och andra med zoom. Vad som är rätt eller fel är upp till fotografen själv. För min egen del är det viktigt att bilderna blir bra och täta, och att de inte har tagits i smyg med kameran på magen. Som jag sagt i tidigare artiklar tycker jag att det är viktigt att de som blir avbildade ser vad jag håller på med, för att ge dem chansen att opponera sig och därför jobbar jag med kameran mot ögat.



En del kanske kallar mina bilder för gatufoto och det får de gärna göra, men själv kallar jag dem för dokumentärbilder och tidsdokument. I grund och botten är jag en dokumentärfotograf som nyfiket antecknar det jag ser och upplever med min kamera oavsett vilket motiv eller situation som jag ställs inför. Målet är att bilderna efter gallring ska kunna visas upp på något sätt.



Tidigare har jag fotat mycket gatufoto. Då har jag ofta rört mig i storstäder där det är lätt att få till täta och händelserika bilder. Men så snart som jag har försökt fotografera i mindre städer har det blivit allt svårare att komma nära och få till den typen av bilder som jag vill ha. Men jag har ändå beslutat mig för att klara utmaningen! Jag tror att om man kan gatufota i en småstad eller i ett samhälle så kan man göra det överallt. De senaste åren har jag rört mig i mindre städer i Bulgarien, Serbien, Indien och i Sverige och försökt fånga folkvimlet med min kamera.



Utan att slå mig för bröstet tycker jag att jag har lyckats med mitt värv, och trots svårigheterna har jag lyckats ta en del täta bilder på gatan i städer och samhällen i de ovan räknade länderna. Jag räds inte heller att stanna till och ta en pratstund med människor och umgås fram gatuporträtt. Att försöka vara som en fluga på väggen är rent trams i mina ögon. Jag tror att bra bilder växer fram i mötet mellan människor och kulturer och då kan man inte smyga omkring som en strykrädd hund i gränderna.



Bilderna i inlägget togs i Huskvarna den 1 augusti 2021 och i de serbiska städerna Vranska Banja, Vranje och Surdulica i oktober 1999.




Text och foto: Mikael Good 

Instagram är inte längre någon fotodelningsapp

Instagrams chef Adam Mosseri meddelade nyligen att de på grund av hård konkurrens med TikTok och Youtube beslutat sig för att prioritera filmer i flödet och att foton kommer att prioriteras ned.



Det var den 30 juni som Instagrams chef Adam Mosseris publicerade en video på sitt Twitter- och Instagramkonto där han berättade att Instagram inte längre vill betraktas som ”fyrkantig fotodelningsapp”. Instagram kommer istället att fokusera på att bli en utpräglad underhållningsapp som drivs av algoritmer och videor. Instagram kommer stegvis att förbättras och anpassas för att ge användarna en bättre videoupplevelse. Det kommer bland annat att leda till att fotografer som använder Instagram i sin marknadsföring, eller som bilddelningsplattform kommer att få allt svårare att nå ut med sina bilder.

Du kanske minns min artikel med rubriken ”Twitter kan bli en allvarlig utmanare till Instagram” där jag höll fram microbloggen Twitter som en tänkbar bildutmanare till Instagram. Nu har jag kört ett par månader till och både tillväxttakt i form av följare och exponering av bilder är betydligt högre än på mitt Instagramkonto. Detta tillsammans med att Instagram lutar allt mer mot reklam, underhållning och video gör att min migration till Twitter känns än mer rätt.

Jag upplever också att bildflödet håller betydligt högre klass än Instagram och jag slipper att exponeras för reklam, influencers och selfies i parti och minut. Det är även högre i tak på Twitter vilket gör att fotografer som exempelvis fotar fine art nude slipper att pixla eller lägga vissa delar av sina bilder i oskärpa.



Text och foto: Mikael Good

Min första fotobok är skickad till tryck

Det finns ingen bra svensk översättning av uttrycket "Kill your darlings" men innebörden är ungefär att man måste var beredd på att offra sina egna favoriter om de inte tillför något till helheten när man jobbar med en fotoutställning eller bok.



Kristallsjuka och värmebölja är ingen bra kombination. Efter ett par timmar ute i 30-grader värme kände jag mig såpass däven att jag behövde ta det lugnt nere i svalkan i källaren en stund. Som tur var hade jag en god bok att ta tag i. Men i detta fallet var det ingen bok som jag läste utan gjorde. Under arbetets gång fick jag ordentlig feeling och började med att sålla bort nästan 800 bilder. Många av bilderna som jag sållade bort var starka självständiga bilder som inte riktigt passade in i boken och som inte hade fört berättelsen framåt. När jag skrivit klart ett längre förord på engelska till boken började jag redigera klart de utvalda bilderna i Photoshop.

Efter att ha laddat upp bilderna i redigeringsprogrammet på datorn, layoutat boken, och strukit ytterligare åtta bilder skickade jag slutligen in boken till Photobox där jag fått ett riktigt bra pris. Nu återstår en spänd väntan till 28 juli som är beräknad leveransdag för boken. Tanken är inte att jag ska printa boken på Photobox men det kan vara bra att ha en färdig bok att visa upp om jag bestämmer mig för att trycka den, och om jag väljer att söka ekonomiskt stöd för den. Layouten på den slutliga boken kommer att bli ungefär som boken som printas på Photobox men då kommer jag att jobba i Indesign för bättre precision. Textblockshanteringen på Photobox lämnar en hel del att önska.



Jag passade även på att göra och beställa en bok i A5-format på MyFujifilm. Den boken har bara 32 sidor mot 64. Tanken är att den ska bli ett billigare alternativ för den som gärna vill köpa en fotobok av mig men som inte vill lägga ut allt för mycket pengar på den. Den billigare boken kommer att printas på MyFujifilm. Layoutprogrammet på MyFujifilm var väldigt primitivt till skillnad från det på Photobox, och det var svårt att få till layouten. Men å andra sidan är det inte utformat för proffs utan för amatörer. Om boken inte trycks lutar det åt att jag kommer att layouta den i Indesign och sälja den via Blurb för enkelhetens skull. Där är det enkelt för köparen att själv göra sin beställning och sedan få hem ett exemplar.



Text och foto Mikael

Att balansera på livets sköra tråd

I början av juli drabbades jag av svår yrsel och illamående och var tvungen att åka ambulans till sjukhus i all hast. Trots att världen snurrade betydligt fortare än vanligt och att jag hade tankar om att det kunde vara en stroke var jag relativt lugn mitt i stormen.

Jag kom fram till sjukhuset på kvällen och där fick jag genomgå en hel del tester men läkarna kunde inte riktigt utröna vad det var som jag drabbats av. Först trodde de att det var kristallsjukan men efter grundliga tester blev de osäkra. Det dröjde fram till förmiddagen dagen efter innan jag fick prata med en speciallist i neurologi som utifrån okulär besiktning samt prover och testresultat konstaterade att det bara var en ovanligare form av kristallsjuka som jag drabbats av, och att jag kunde skrivas ut från sjukhuset så snart som jag mådde bättre.

Läkaren ordinerade mig att ta det lugnt ett par dagar eller så länge som jag hade symptom. Nu har det gått lite mer än en vecka och jag känner mig bara lite ”sjösjuk” och har kunnat göra en del trädgårdsarbete vid huset. Men om det varit en stroke hade det varit betydligt värre. Jag har vänner och bekanta som drabbats av stroke och efter ett par år kämpar de fortfarande med att komma tillbaka till livet. För några av dem ledde stroken till döden. Stroke är den tredje vanligaste dödsorsaken i Sverige. Det är mest personer över 65 år drabbas av stroke, men det händer även att yngre drabbas.

I mina sena tonår såg jag döden i vitögat och överlevde som genom ett mirakel, sedan dess har jag fått många bonusår. Förhoppningsvis har jag många fler år kvar att leva innan det är dags för mig att krönas med livets segerkrans och vandra in i evigheten. Men innan dess vill jag se mina barn växa upp, få luft under vingarna och bilda familj.

Bilden överst i inlägget tog jag under min sjukhusvistelse och den nedersta bilden är en arkivbild.

Text och foto: Mikael Good