Flodbädden fick bli deras väg

När jag har besökt ogästvänliga platser runt om i världen har jag alltid undrat varför människor valt att bosätta sig där. Det finns så många andra platser som är bättre att slå ned sina bopålar på. Oftast har svaret på min undran varit att de inte haft något annat val utan har tilldelats platsen av myndigheterna.



Bilderna i denna artikel har jag tagit i den romska byn Tufanu som ligger på en vacker men ganska så ogästvänlig plats där de Transsylvanska bergen börjar. Den enda vägen till byn går via en flodbädd. I vanliga fall rinner där bara en liten bäck, men när regnet piskar på förvandlas den till en stormade flod som är nästintill omöjlig att korsa eller färdas på med bil och som vare sig jeepar eller lastbilar kan ta sig fram på. När floden strömmar kan människorna i Tufanu inte ta sig till eller från sina arbeten. Detta i kombination med att det är svårt för romer att få jobb i Rumänien har lett till att arbetslösheten är hög. Därför söker sig många till andra länder för att arbeta eller som sista alternativ tigga ihop pengar för sin och sina familjers överlevnad. Det finns en låg- och mellanstadieskola i Tufanu, men många barn slutar skolan redan efter sexan då det är omöjligt för dem att ta sig till högstadiet som ligger ett par mil bort när det regnar.



Man kan undra varför de har valt att bo på en sådan plats? Svaret är att de tilldelades marken av den gamla kommunistregimen i Rumänien. Någon väg byggdes inte till Tufanu, flodbädden fick duga som väg. De gamla regimen brydde sig inte heller om att dra fram någon el. Det var först på 1990-talet som byinvånarna fick tillgång till el. Efter murens fall har de vare sig getts eller fått möjlighet att flytta till en annan plats. Det är till och med så att myndigheterna ifrågasätter deras rätt att bo på marken som de hänvisades till av den gamla regimen, då de anser att de gamla dokumenten som ger dem rätt att bo där är ogiltiga. Många av invånarna i Tufanu som inte har äganderätt på sina bostäder riskerar därför att vräkas och få sina hem demolerade av staten.



Jag har använde en Sony A7 med 28-70mm samt en Fujifilm X100s till bilderna. Flera av dem har publicerats i olika sammanhang. Bland annat har den översta bilden tidigare publicerat i färg i DN. Men svartvitt är dokumentärfotografins sanna färg och helst hade jag sett att den publicerats i svartvitt! Hade det inte varit för att många kunder vill ha bilderna i färg hade jag antagligen kört med en kamera med svartvit sensor.






Text och foto: Mikael Good

Fattigdomen är djup mitt i Europa

För sex år sedan var jag i Rumänien på reportageresa. Jag besökte bland annat ett par byar varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer. Trots att jag tidigare har rapporterat om fattigdom runt om i världen var jag inte riktigt beredd på den djupa fattigdom som jag mötte mitt i Europa.

Aldrig tidigare har jag mött en så extrem fattigdom och utanförskap i ett annat EU-land som i de romska byarna som ligger vid foten av de transsylvanska bergen. Med en rejäl klump i halsen gjorde jag mitt bästa för att dokumentera det jag såg med min kamera och med min penna. Min målsättningen var att sprida vidare mina bilder och artiklar till så många som möjligt för att de med egna ögon skulle få se vilka vidriga förhållanden som romer i Rumänien tvingas leva under. Redan dagen efter mitt besök fick jag möjlighet att dela mina intryck från byarna till en större grupp människor när jag blev intervjuad live från Rumänien i Sveriges Radio P4:as eftermiddagsprogram.

Men samtidigt som jag fick möta djup och omskakande fattigdom i byarna så träffade jag många glada och trevliga människor som släppte mig in på livet och glatt lät mig dokumentera deras vardag. Kvinnan på bilden kom fram till mig och frågade om jag ville fotografera henne och hennes söta lilla bebis. Självklart ville jag det och tog ett par bilder och tackade sedan glatt för att jag fick fotografera dem. När jag fotograferar människor i en utsatt situation är jag tydlig med vad jag gör, och frågar om det är ok att jag tar bilder. Att smyga omkring med teleobjektiv och försöka vara som en fluga på väggen är ingenting jag rekommenderar för seriösa bildjournalister och reportrar. 

De flesta som tigger i Sverige och andra europeiska länder skulle inte göra det om de hade ett annat arbete. Att tigga är bara en desperat lösning för att kunna försörja sig själva och familjen. Förbud mot tiggeri leder ingenstans, det kommer bara att leda till att utsatta människor blir ännu mer utsatta och diskriminerade. Det är den strukturella diskrimineringen av romer som grupp som först måste upphöra i Europa, och romerna måste ges samma rättigheter och möjligheter som övriga medborgare i den Europeiska unionen, och få samma rätt till hälsovård, utbildning och försörjning, som oss andra. När så sker är jag övertygad om att tiggeriet kommer att upphöra.

Text och foto: Mikael Good

En genväg till Instagram

Jag håller på att lägga upp bilder ur min backkatalog på Instagram. Egentligen tror jag inte på Instagram som bildvisnings plattform. Anledningen är att det är omständigt att ladda upp bilder och att bildkvaliteten inte blir så bra på grund av allt för kraftig komprimering.



Tidigare fanns ett bättre alternativ – Flickr som är en betydligt bättre plattform för bilder. Men Flickr missköttes tyvärr under allt för många år och för nu en tynande tillvaro i takt med att användarna överger plattformen. Detta har lett till att halvmesyrer har kunnat armbåga sig in på marknaden med hjälp av skickliga marknadsförare och influencers. 

Trots att jag egentligen inte gillar Instagram har jag bestämt mig för att ladda upp ett antal bilder tillsammans med en kort rubrik och utan några besökarlockande #hashtaggar. På sätt och vis är det ett test för att se hur många som kommer att se bilderna och vilken respons det blir. För att göra det enkelt för mig lägger jag in bilderna som jag ska dela här i bloggen, och sparar sedan ned dem på min iPhone. Därifrån är det relativt enkelt att ladda upp bilderna på Instagram, och jag slipper på så sätt den långa omvägen via Dropbox.

Bilderna i inlägget har jag tagit i Lettland, Kina, Sverige, Egypten och Rumänien. En del av dem har du säkert sett tidigare, och ett par av dem har nått en riktig storpublik. Jag kommer att spara ned dem till min iPhone och lägga upp dem på mitt Instagramkonto under veckan.

Text och foto: Mikael Good

Corona sätter stopp för reportageresor

Det är viktigt att gräva där man står och dokumentera sin hemmiljö. Men lika viktigt tycker jag att det är att resa till andra länder och möta nya människor och berätta om deras livssituation och öden i text och bild.



De senaste 15 åren har jag varit på reportageresor i Egypten, Lettland, Indien, Kina, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Turkiet, en del av länderna har jag rest till flera gånger. Jag brinner verkligen för att träffa och berätta om människorna som jag möter, särskilt de som tillhör minoritetsgrupper eller lever i marginalen. Genom åren har jag fått en hel del reportage och bilder publicerade, men framförallt har jag träffat många intressanta människor, och flera av dem har jag kontakt med via sociala medier.



Det jag saknar mest under den pågående corona-pandemin är möjligheten att åka på reportageresor. Innan pandemin hade jag bokat en resa till Indien och en till Serbien. Tyvärr blev resorna inställda. Med tanke på världsläget är det fullt förståligt, men samtidigt är det tråkigt att inte kunna få göra det som jag förberett mig för och brinner för. Förhoppningsvis kommer jag snart att kunna åka ut på reportageresor igen.



Fram till dess får jag stilla min resfeber genom att gå igenom bilder från tidigare reportageresor. I våras köpte jag två hårddiskar där jag har samlat alla mina bilder från tidigare resor. Jag har även passat på att gå igenom många av bilderna och har framkallat ett par tusen av dem. Någongång i framtiden ska jag försöka göra en bok eller två av materialet.






Text och foto: Mikael Good

Dödsmisshandeln som skakade Sverige

Natten mellan den 7 och 8 augusti 2018 misshandlades den hemlöse rumänen Gheorge ”Gica” Hortolomei-Lupu till döds av två tonårspojkar i Smedbyparken i Huskvarna. Den fruktansvärda händelsen borde blivit en väckarklocka mot det besinningslösa våldet, tyvärr blev den inte det och våldet mot utsatta människor ökar i Sverige.

I samband med ettårsdagen av Gicas död förra året bestämde jag mig för att skriva ihop en artikel om honom. Jag ville visa att Gica inte var en "råtta" som han kallades av sina antagonister, utan en människa av kött och blod precis som du och jag. Gica var inte något helgon men ingen förtjänar att över tid utsättas för sådan utstuderad mobbing och trakasserier som han gjorde, och sättet som han dödades på var både rått och brutalt.

Genom åren träffade jag Gica vid ett flertal tillfällen och jag hade möjlighet att prata lite mer med honom med hjälp av tolk vid några av dessa tillfällen. Jag kan inte säga att jag kände Gica på djupet, det gjorde egentligen ingen, han valde att inte släppa in någon på livet. Gica ville själv ta hand om sina problem utan någon annans inblandning. Efter hans tragiska död skrev jag ihop en längre artikel om Gica delvis för att få ett avslut och för att berätta om vem Gica var och varför han hamnade där han hamnade.

I samtal med Gicas bekanta, släktingar, personer från frivilligorganisationer och kyrkor, samt vid genomläsning av förundersökningsmaterialet kunde jag sakta men säkert pussla ihop en grovkornig bild av hans liv. Jag hade ofta en rejäl klump av sorg i halsen när jag gjorde det, särskilt när jag läste om händelseförloppet på mordkvällen.  På årsdagen för Gicas död förra året publicerade jag artikeln med rubriken "Dödsmisshandeln av Gica skakade Huskvarna" på Facebook samt i min blogg på Blogger.

Gärningsmännen eller rättare sagt pojkarna och deras vänner avhumaniserade Gica och kallade honom för "råttan". Med min artikel vill jag rehumanisera Gica och visa att han var en medmänniska som på grund av olika omständigheter i livet hamnade snett, en människa som förtjänade ett betydligt bättre slut på sitt liv. Det som hände Gica borde aldrig ha fått ske. Det fanns vuxna personer som visste vad Gica utsattes för, men de valde att fegt titta bort och några av dem hejade på.

Tyvärr ökar våldet mot utsatta människor enligt polisen. Många människor som har flytt fattigdom, främlingsfientlighet, religiös extremism, krig, våld och hat har kommit till Sverige de senaste åren. De flesta av dem har behandlats väl men det finns tyvärr de som utsätts för hat, misshandel och till och med ond bråd död.

Med tanke på det hårdnande samhällsklimatet tror jag att det är viktigt att vi som tror på solidaritet och medmänsklighet inte gömmer vår blick för utsatta människor utan ger dem en chans att resa sig, för att i förlängningen kunna bidra till vår gemensamma välfärd. Ett första steg vore att erbjuda en tak över huvudet garanti åt alla hemlösa, ingen ska behöva sova på gatan.

Jag är bekännande kristen. Över 2000 bibelverser handlar om fattiga och förtryckta. Jesus står på de minsta och svagastes sida. Ett samhälle som inte tar hand om fattiga och förtryckta och som fokuserar på den starkes överlevnad vill jag inte att mina barn ska växa upp i och därför vill jag vara en motkraft mot detta synsätt.

Klicka här för att läsa artikeln om Gica

Text och foto: Mikael Good