En mamma och hennes dotter

Genom åren har jag varit på en hel del reportageresor i de östra delarna av Europa. En folkgrupp som jag ofta har stött på under mina resor är romerna, och jag har fått många romska vänner runt om i Europa. I september 2014 träffade jag den här romska mamman och hennes flicka i en liten stad ett par mil nordväst om staden Pitești i Rumänien.

Text och foto: Mikael Good

Flodbädden fick bli deras väg

När jag har besökt ogästvänliga platser runt om i världen har jag alltid undrat varför människor valt att bosätta sig där. Det finns så många andra platser som är bättre att slå ned sina bopålar på. Oftast har svaret på min undran varit att de inte haft något annat val utan har tilldelats platsen av myndigheterna.



Bilderna i denna artikel har jag tagit i den romska byn Tufanu som ligger på en vacker men ganska så ogästvänlig plats där de Transsylvanska bergen börjar. Den enda vägen till byn går via en flodbädd. I vanliga fall rinner där bara en liten bäck, men när regnet piskar på förvandlas den till en stormade flod som är nästintill omöjlig att korsa eller färdas på med bil och som vare sig jeepar eller lastbilar kan ta sig fram på. När floden strömmar kan människorna i Tufanu inte ta sig till eller från sina arbeten. Detta i kombination med att det är svårt för romer att få jobb i Rumänien har lett till att arbetslösheten är hög. Därför söker sig många till andra länder för att arbeta eller som sista alternativ tigga ihop pengar för sin och sina familjers överlevnad. Det finns en låg- och mellanstadieskola i Tufanu, men många barn slutar skolan redan efter sexan då det är omöjligt för dem att ta sig till högstadiet som ligger ett par mil bort när det regnar.



Man kan undra varför de har valt att bo på en sådan plats? Svaret är att de tilldelades marken av den gamla kommunistregimen i Rumänien. Någon väg byggdes inte till Tufanu, flodbädden fick duga som väg. De gamla regimen brydde sig inte heller om att dra fram någon el. Det var först på 1990-talet som byinvånarna fick tillgång till el. Efter murens fall har de vare sig getts eller fått möjlighet att flytta till en annan plats. Det är till och med så att myndigheterna ifrågasätter deras rätt att bo på marken som de hänvisades till av den gamla regimen, då de anser att de gamla dokumenten som ger dem rätt att bo där är ogiltiga. Många av invånarna i Tufanu som inte har äganderätt på sina bostäder riskerar därför att vräkas och få sina hem demolerade av staten.



Jag har använde en Sony A7 med 28-70mm samt en Fujifilm X100s till bilderna. Flera av dem har publicerats i olika sammanhang. Bland annat har den översta bilden tidigare publicerat i färg i DN. Men svartvitt är dokumentärfotografins sanna färg och helst hade jag sett att den publicerats i svartvitt! Hade det inte varit för att många kunder vill ha bilderna i färg hade jag antagligen kört med en kamera med svartvit sensor.






Text och foto: Mikael Good

Fattigdomen är djup mitt i Europa

För sex år sedan var jag i Rumänien på reportageresa. Jag besökte bland annat ett par byar varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige, Tyskland och Österrike kommer. Trots att jag tidigare har rapporterat om fattigdom runt om i världen var jag inte riktigt beredd på den djupa fattigdom som jag mötte mitt i Europa.

Aldrig tidigare har jag mött en så extrem fattigdom och utanförskap i ett annat EU-land som i de romska byarna som ligger vid foten av de transsylvanska bergen. Med en rejäl klump i halsen gjorde jag mitt bästa för att dokumentera det jag såg med min kamera och med min penna. Min målsättningen var att sprida vidare mina bilder och artiklar till så många som möjligt för att de med egna ögon skulle få se vilka vidriga förhållanden som romer i Rumänien tvingas leva under. Redan dagen efter mitt besök fick jag möjlighet att dela mina intryck från byarna till en större grupp människor när jag blev intervjuad live från Rumänien i Sveriges Radio P4:as eftermiddagsprogram.

Men samtidigt som jag fick möta djup och omskakande fattigdom i byarna så träffade jag många glada och trevliga människor som släppte mig in på livet och glatt lät mig dokumentera deras vardag. Kvinnan på bilden kom fram till mig och frågade om jag ville fotografera henne och hennes söta lilla bebis. Självklart ville jag det och tog ett par bilder och tackade sedan glatt för att jag fick fotografera dem. När jag fotograferar människor i en utsatt situation är jag tydlig med vad jag gör, och frågar om det är ok att jag tar bilder. Att smyga omkring med teleobjektiv och försöka vara som en fluga på väggen är ingenting jag rekommenderar för seriösa bildjournalister och reportrar. 

De flesta som tigger i Sverige och andra europeiska länder skulle inte göra det om de hade ett annat arbete. Att tigga är bara en desperat lösning för att kunna försörja sig själva och familjen. Förbud mot tiggeri leder ingenstans, det kommer bara att leda till att utsatta människor blir ännu mer utsatta och diskriminerade. Det är den strukturella diskrimineringen av romer som grupp som först måste upphöra i Europa, och romerna måste ges samma rättigheter och möjligheter som övriga medborgare i den Europeiska unionen, och få samma rätt till hälsovård, utbildning och försörjning, som oss andra. När så sker är jag övertygad om att tiggeriet kommer att upphöra.

Text och foto: Mikael Good

En genväg till Instagram

Jag håller på att lägga upp bilder ur min backkatalog på Instagram. Egentligen tror jag inte på Instagram som bildvisnings plattform. Anledningen är att det är omständigt att ladda upp bilder och att bildkvaliteten inte blir så bra på grund av allt för kraftig komprimering.



Tidigare fanns ett bättre alternativ – Flickr som är en betydligt bättre plattform för bilder. Men Flickr missköttes tyvärr under allt för många år och för nu en tynande tillvaro i takt med att användarna överger plattformen. Detta har lett till att halvmesyrer har kunnat armbåga sig in på marknaden med hjälp av skickliga marknadsförare och influencers. 

Trots att jag egentligen inte gillar Instagram har jag bestämt mig för att ladda upp ett antal bilder tillsammans med en kort rubrik och utan några besökarlockande #hashtaggar. På sätt och vis är det ett test för att se hur många som kommer att se bilderna och vilken respons det blir. För att göra det enkelt för mig lägger jag in bilderna som jag ska dela här i bloggen, och sparar sedan ned dem på min iPhone. Därifrån är det relativt enkelt att ladda upp bilderna på Instagram, och jag slipper på så sätt den långa omvägen via Dropbox.

Bilderna i inlägget har jag tagit i Lettland, Kina, Sverige, Egypten och Rumänien. En del av dem har du säkert sett tidigare, och ett par av dem har nått en riktig storpublik. Jag kommer att spara ned dem till min iPhone och lägga upp dem på mitt Instagramkonto under veckan.

Text och foto: Mikael Good

Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good