Fotboll har väckt min nyfikenhet

De senaste 17 åren har jag  dokumenterat det som händer och sker i Huskvarna. Speciellt roligt är det när det händer något extra. Att Husqvarna FF har lånat ut sin fotbollsstadium till superettanklubben Jönköping Södra IF under tiden som de bygger om sin stadium är en sådan händelse om har lockat mitt intresse.





Även om mitt intresse för fotboll har minskat med åren, har jag ändå passat på att bevaka några fotbollsmatcher på Vapenvallen. Anledningen är att jag är nyfiken på det engagemang som finns för lagen och allt som byggs upp runt omkring det. Men jag vill inte sitta vid sidolinjen i snålblåsten med ett maffigt objektiv, och ta likadana bilder som alla andra sportfotografer. Den form av fotografering jag ägnar mig bygger på rörlighet och då kan man inte sitta still på en pall och huttra.

För mig är det viktigt att dokumentera både det som händer på och utanför planen. Att få med målen på bild spelare inte så stor roll för mig, det viktigaste är att fånga spänningen och intensiteten i matchen samt passionen och glöden som omgärdar den. I och med pandemirestriktionerna har jag valt att vara utanför stängslet, där publiken finns. Bilder på matchen går alltid att ta genom att hålla upp kameran på raka armar över stängslet och fokusera med hjälp av skärmsökaren. Även om min kamera kan ta 20 bilder per sekund har jag valt att köra enbildstagning och försökt trycka av i rätt ögonblick för att undvika allt för många bilder att gå igenom.





Några av bilderna från matcherna som jag bevakat på Vapenvallen kommer säkerligen med i den kommande boken och utställningen om Huskvarna. Men först ska jag göra några andra böcker. Bilderna i inlägget har jag tagit under J-Södras matcher mot Helsingborgs IF och Trelleborgs FF.

Här kan du ta del av ett bildreportage från matchen mellan J-Södra IF och Helsingborgs IF
Här kan du ta del av ett bildreportage från matchen mellan J-Södra IF och Trelleborgs FF

Text och foto: Mikael Good

Bildreportage: Elitfotboll under pandemin – J-Södra IF mot HIF

Personligen är jag mätt på alla tekniskt perfekta fotbollsbilder som ser ungefär likadana ut. Som motvikt bestämde jag mig för att försöka fånga stämningen vid en fotbollsmatch under den landsomfattande pandemin. När HIF gästade J-Södra på Vapenvallen i Huskvarna i tisdags fick jag min chans.

Det ena efter det andra blir inställt på grund av pandemin och man får försöka ta tillfället i akt när det äntligen händer något som bryter av den grå vardagen. På väg hem från jobbet i tisdags gick jag förbi Vapenvallen i Huskvarna, där riggades det för match i Superettan mellan J-Södra och Helsingborgs IF. Jag bestämde mig för att återvända vid matchstart för att försöka dokumentera matchen.




Ett 20-tal HIF-supportrar och ungefär lika många södraiter fanns på plats tillsammans med ett 30-tal nyfikna Huskvarnabor. Jag hade hoppats på lite större tillströmning av folk men matchen sändes även på TV och där är det lite lättare att följa den än genom en glipa i ett stängsel. Under matchen valde jag att hänga på HIF-supportrarna, som visade sig vara ett glatt och troget gäng som följer sitt lag i vått och torrt. Från andra sidan stängslet försökte de skapa stämning och hejade på sitt lag med både arenasånger och hejaramsor.




J-Södra supportrarna som samlats utanför stängslet var ganska så tystlåtna, medan de åtta supportrarna som fått komma in på arenan gormade och skrek åt spelare och framförallt mot domaren istället för att ta tillfället i akt och stötta sitt lag. Många av Huskvarnaborna som samlats utanför stängslet hoppades på seger för HIF. Att hålla på ett lag från grannstaden Jönköping finns inte på kartan för dem. En äldre herre påminde mig att det första laget som spelade på Vallen också hette HIF som i Husqvarna IF och därför var det naturligt för honom att hålla på HIF.




Matchen var en ganska så jämn och tråkig tillställning utan några direkta målchanser och den slutade 0-0. Det fanns en del lägen men de slarvades bort med en pass eller en dribbling för mycket. Jag hade inte sökt någon ackreditering och kunde därför inte röra mig inne på arenan, men mitt mål var inte att fotografera själva matchen utan dokumentera det som hände runt omkring och försöka skapa ett reportage utifrån de förutsättningarna. Matchbilderna i inlägget har jag tagit genom att hålla upp kameran och objektivet över stängslet och fokusera med hjälp av skärmsökaren, det är lite knivigt att sätta bilden i rätt ögonblick när man inte riktigt ser bollen.




Fram till att Stadsparksvallen i Jönköping återinvigs i juni kommer J-Södra spela sina matcher mot Trelleborg och Landskrona BoIS på Vapenvallen i Huskvarna. Även om jag inte strävar efter att bli någon sportfotograf är det inte omöjligt att jag även då kommer att finnas på plats utanför stängslet för att dokumentera elitfotboll under pandemin.



















Text och foto: Mikael Good

Dokumentärfoto – att vara mitt i händelsernas centrum

När jag dokumenterar människor vill jag vara mitt i händelsernas centrum och fånga de snabbt flyende ögonblicken av tid och väva ihop dem till en tidlös historia. Men jag är samtidigt noga med att dokumentera människorna som jag möter på ett respektfullt sätt och på deras villkor.

På mina resor runt om i världen möter jag ofta människor som tillhör olika minoritetsgrupper, några av dem är utsatta andra inte. En del av dem är av olika förklarliga orsaker misstänksamma mot främlingar. Den livsgåvan som jag är mest tacksam för och har mest nytta av i mitt arbete som dokumentär- och reportagefotograf är förmågan att kunna få kontakt med nya människor och komma dem inpå livet. Utan den gåvan skulle det vara svårt, ja rent ut sagt omöjligt för mig att arbeta på det sätt som jag gör.

En kollega undrade hur jag burit mig åt för att få sådan närhet i mina bilder från några rumänska byar som jag besökte för sju år sedan. Han hade varit i en av byarna och fått lämna den i all hast då folk skrek åt och hotade honom med stryk. Andra fotografer som också besökt samma by vittnade också om en hotfull stämning mot dem. Medan jag fick ett mycket bra bemötande och fick med mig många riktigt bra bilder.

En orsak till detta kan vara att när jag fotograferar försöker jag inte gömma mig bakom kameran utan söker aktiv kontakt. Jag är tydlig med vad jag gör, och för min del är det viktigt att visa respekt mot dem jag möter, särskilt som många av dem lever i utsatthet, och precis som Bamse måste man vara snäll om man är stark. Att montera på ett teleobjektiv och smyga till sig bilder skapar misstänksamhet, särskilt i länder som har plågats av statlig kontroll och säkerhetspolis i generationer.



Bilderna i inlägget tog jag i ett indiskt samhälle i den nordöstra delen av landet som jag har besökt ett antal gånger sedan 2017. I Indien är det lätt att få kontakt med människor, de är nyfikna och öppna på ett sätt som jag inte mött i andra länder. Jag räknar med att göra fler besök så snart som coronapandemin har lugnat ned sig och det blir tillåtet att resa igen. Som jag skrivit tidigare kommer det med största sannolikhet att resultera i både en utställning och en bok. Men först måste jag samla på mig lite fler bilder.

Text och foto: Mikael Good

Leica M Monochrom – eller konsten att motstå en frestelse

Den som följt min blogg över tid har förstått att jag föredrar att jobba i svartvitt. Med det i åtanke borde det ultimata kameravalet för mig vara en digital småbildskamera med en monokrom sensor.

Vid två tillfällen har jag haft möjlighet att köpa en Leica M Monochrom för rimliga pengar. Men bägge gångerna har jag stått emot frestelsen. Även om jag själv helst jobbar i svartvitt vill oftast bildköparna ha färgbilder. Och med en kamera med färgsensor kan jag leverera bilder i färg och välja att göra dem svartvita för privat bruk. Givetvis skulle det bli lite mer feeling i bilderna med en monokrom sensor, men jag tycker ändå att det fungerar rätt så bra för min del att slå om bilderna till svartvitt med hjälp av Adobe Camera Raw och Silver Eftex Pro.

Bilden i inlägget på en ung indisk mamma och hennes svägerska tog jag i ett indiskt samhälle vid Himalayas fot som jag besökte i slutet av december 2019. När pandemin är över planerar jag att återvända dit och fortsätta dokumentera samhället och dess invånare. Det kanske blir en bok och en utställning av bilderna i framtiden. Men först har jag en annan bok att färdigställa.

Text och foto: Mikael Good