Guvernören beordrade lastbilen att backa på den smala vägen

Du har kanske också sett de populära filmerna på Youtube där bussar och bilar tar sig fram på riktigt smala och svindlande vägar, där det är bergvägg på ena sidan och ett rejält stup på den andra. När jag var i Kina på reportageresa tillsammans med min fru i december 2004 färdades vi på en sådan väg med jeep. Vi skulle besöka ett par avlägsna skolor som låg långt upp i bergen tillsammans med guvenören i Qinghai och hans följe.

Chauffören i vår jeep var bra på att köra och visste precis var han hade vägen. Därför oroade jag mig inte över det hundra meter djupa stupet en dryg meter från min dörr, och passade på att ta en tupplur. Men jag vaknade med ett ryck av att chauffören och den framförvarande jeepen tutade febrilt åt en mindre mötande lastbil. Ett möte på den smala vägen var helt uteslutet. En säkerhetspolis hoppade ut ur den framförvarande bilen där guvernören färdades och gick med myndiga steg fram till lastbilschauffören, han pekade med hela handen och sa till honom att guvenören satt i bilen och beordrade honom att backa. Lastbilschauffören backade snällt ett par kilometer på den smala vägen tills han kom fram till en plats där fordonen kunde mötas och vi körde förbi lastbilen med ett par decimeter till godo.

Under den följande resan mötte vi inte några bilar, men det låg ett par rostiga bil- och lastbilsvrak långt nere i den djupa ravinen. Med hjälp av tolken berättade chauffören att det var ovanligt att möta större fordon på vägen. De flesta som färdades på den åkte moped, cyklade eller reste med lokaltrafiken. När vi kom fram till den första av byarna som vi skulle besöka mötte vi en av "lokalbussarna" som precis hade börjat sin färd mot ett grannsamhälle. Bussen var i princip bara en motor med flak. Men den fyllde sin funktion och med den kunde människorna i den avlägsna byn ta sig till större samhällen för att handla eller arbeta.

Text och foto: Mikael Good

En världsledare mitt i en indisk by

Har du också träffat någon som du känner igen, men du kan inte riktigt placera honom, och du ger dig inte förrän du har kommit på var du har sett honom tidigare. Det hände mig i Indien för några år sedan och det tog nästan en månad innan jag kom på var jag sett honom tidigare.

För ett par år sedan besökte jag en liten byskola i nordöstra Indien. Manish* jobbar för en indisk organisation som driver skolor och familjehem för fattiga och utsatta barn. Manish har ett stort hjärta och han brinner för att barn som tillhör minoritetsgrupper ska få tillgång till bra grundskolundervisning så att de har en möjlighet att läsa vidare och på sikt bryta sig ur nedärvd fattigdom och bygga sig en ljusare framtid.

Jag gjorde en kort intervju med Manish och tog några porträttbilder. Men jag kunde inte släppa tanken att det var något bekant över hans ansikte. Ett par veckor senare var jag tillbaka i Huskvarna igen, och när jag gick igenom mina bilder från Indien klickade det till i synapserna och jag kunde konstatera att Manish är mycket lik Folkrepubliken Kinas högsta ledare Xi Jinping. Han är såpass lik att han skulle kunna vara hans dubbelgångare.

Text och foto: Mikael Good

*Manish heter egentligen något annat.

En genväg till Instagram

Jag håller på att lägga upp bilder ur min backkatalog på Instagram. Egentligen tror jag inte på Instagram som bildvisnings plattform. Anledningen är att det är omständigt att ladda upp bilder och att bildkvaliteten inte blir så bra på grund av allt för kraftig komprimering.



Tidigare fanns ett bättre alternativ – Flickr som är en betydligt bättre plattform för bilder. Men Flickr missköttes tyvärr under allt för många år och för nu en tynande tillvaro i takt med att användarna överger plattformen. Detta har lett till att halvmesyrer har kunnat armbåga sig in på marknaden med hjälp av skickliga marknadsförare och influencers. 

Trots att jag egentligen inte gillar Instagram har jag bestämt mig för att ladda upp ett antal bilder tillsammans med en kort rubrik och utan några besökarlockande #hashtaggar. På sätt och vis är det ett test för att se hur många som kommer att se bilderna och vilken respons det blir. För att göra det enkelt för mig lägger jag in bilderna som jag ska dela här i bloggen, och sparar sedan ned dem på min iPhone. Därifrån är det relativt enkelt att ladda upp bilderna på Instagram, och jag slipper på så sätt den långa omvägen via Dropbox.

Bilderna i inlägget har jag tagit i Lettland, Kina, Sverige, Egypten och Rumänien. En del av dem har du säkert sett tidigare, och ett par av dem har nått en riktig storpublik. Jag kommer att spara ned dem till min iPhone och lägga upp dem på mitt Instagramkonto under veckan.

Text och foto: Mikael Good

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”

I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35” svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good

Utbildning är ett av de bästa redskapen mot fattigdom och utanförskap

De här muslimska pojkarna som tillhör den tibetanska minoriteten i Kina fick pengar till en ny skola, skolböcker och gymnastikutrustning från Radiohjälpen. De var mycket motiverade och flitiga i skolan. Idag är de i 20 års åldern och förhoppningsvis har de kunnat gå vidare till högre studier och arbeten. Deras föräldrar som var analfabeter har gått kvällskurser och har lärt sig läsa, skriva och räkna, vilket ökar deras chanser att få ett arbete.

Text och foto: Mikael Good