Nyårskrönika - Hatet kan släckas med kärlek

Om mitt liv mättes i framgång skulle 2015 räknas som ett mycket framgångsrikt år. 2015 var året då jag tog steget ut i debatten och mina artiklar och bilder publicerades för en stor publik. Men jag mäter inte livet i framgång. För mig är framgång att människor i min närhet trivs och mår bra och att människor som lever i fattigdom och misär får den hjälp som de behöver för att må bättre och kunna leva någorlunda värdigt.

Jag är tacksam för att jag med mina gåvor har fått vara med och bidra till att utsatta och fattiga medmänniskor runt om i världen har fått det något lite bättre. Fler av mina bilder och texter än någonsin tidigare har publicerats i tidningar och magasin. Men syftet med publiceringarna har aldrig varit att lyfta mig själv utan människorna på bilderna och i texterna. Det var deras story som jag ville lyfta fram med mål att skapa debatt och förhoppningsvis förändring.

2015 var ett fantastiskt år och jag har fått vara med om många härliga utmaningar trots att jag plågats av en elakartad infektion och lidit svårt av astma under större delen av året. Infektionen har släppt och astman har förlorat sitt strypgrepp och jag blickar framåt mot ett nytt år. I ärlighetens namn tror jag inte att jag kommer att uppleva ett år som 2015 igen, det året var unikt.

Men det är med blandade känslor som jag blickar fram mot det nya året. Hatet och våldet har spridit sig som en löpeld över Sverige och världen. Den lilla gnistan som pyrde i Sverige i början av förra året fattade eld med mängder av brandattentat mot flyktingförläggningar och boenden för utsatta EU-medborgare som följd. I Asien, Afrika, Europa och Mellanöstern rycker storkriget allt närmare. Men än är det inte försent att stoppa hatet, det kan fortfarande släckas med kärlek.

Låt oss inte glömma bort att älska och respektera varandra även om vi inte alltid har samma åsikter och tankar. Kärlek river ned murar av fördomar mellan människor och skapar respekt och förståelse.

Med önskan om ett gott nytt 2016

Text och foto: Mikael Good

Kolla in Aftonbladet på lördag

Att det har varit relativt tyst i bloggen det senaste året beror inte på att jag har slutat skriva eller fotografera. Det beror på att jag har fått göra en del omprioriteringar för att hinna med mina åtaganden och mitt familjeliv. Faktum är att jag aldrig tidigare levererat så mycket text och bild som under det senaste året. Mina texter och bilder har nått en mångmiljonpublik både i Sverige och utomlands. Håll lite extra koll på Aftonbladet i morgon lördag om ni är intresserade av att läsa om vilket ämne som upptar mycket av min tid och engagemang både i yrkeslivet som privat just nu.

Text och foto: Mikael Good

Extol framkallade den rätta festivalstämningen

För tillfället har jag sadlat om från socialreporter till festivalfotograf för Gullbrannafestivalen utanför Halmstad. Det är kul att göra något helt annorlunda på sin semester även om det innebär att jag behövde bli tonåring på nytt för att orka med det höga tempot, de tvära kasten och de sena kvällarna, men än så länge har "Bamse" hängt med ganska så bra i festivalsvängarna trots mina 46 år!






Jag är evigt tacksam att jag packade ned mitt 17mm. Det är tätt och tajt på många av konserterna och det är svårt att komma åt med längre "telen" än 17mm! När allt lugnar ner sig och jag ha fått sova ett dygn eller så kommer jag att sätta mig ned och gå igenom mitt material. Jag har lovat alla Extolfans att skriva ett referat från konserten och ladda upp bilder på mitt flickrkonto. Jag kommer inte att hinna göra det innan nästa vecka. Men jag vill ändå ge er ett litet smakprov från konsertern som var Extols första på 7 år och den första på 10 år med Ole Børud i sättningen. Extol spelar inte musik som jag lyssnar på till vardags men de bjöd på en bra show och har hängivna fans, vad mer kan en festivalfotograf önska?





Det här är inte mina bästa bilder från Extols konsert men de får fungera som ett litet smakprov inför vad som komma ska.

Text och foto: Mikael Good

Därför kommer tiggarna hit

Ett bra mått på ett lands sociala välstånd är hur väl vi tar hand om främlingar och de mest utsatta grupperna i samhället. För mig är det en självklarhet att vi hjälper tiggarna som kommer hit. Men vi ska inte nöja oss med att ta väl hand om dem här. Det är viktigt att vi gör något åt grundorsakerna till deras problem annars riskerar vår hjälp att bli som att sätta plåster på ett infekterat sår utan att behandla infektionen.

Trots att Rumänien på papperet har gott om värdefulla naturtillgångar och egentligen borde vara ett ganska så välmående land har landet haft svårt att klara övergången från kommunistisk diktatur till frihet och demokrati. Efter att landet blev fritt 1990 har den trögflytande byråkratin parat ihop sig med en utbredd korruption och det har effektivt hämmat landets demokratiska och ekonomiska utveckling. Drömmarna och förhoppningar som rumänerna bar på efter kommunismens fall har grusats. Efter den senaste ekonomiska krisen som slagit hårt mot Rumänien har resterna av de sista drömmarna raserats. Utöver de ekonomiska problemen finns ett urgammalt förakt och rasism mot de romska och rudariska minoriteterna. Hundratusentals rumäner som lever i extrem fattigdom har valt att bege sig till andra länder i Europa i desperat jakt efter ett arbete så att de ska kunna försörja sina barn. Det som är gemensamt för alla EU-migranter som kommer hit är att de vill få tag på ett arbete och tjäna pengar. Tiggandet är något som de tar till som en sista desperat nödlösning.

De flesta tiggarna som återvänder till sina hembyar i Rumänien har inte så mycket pengar med sig i bagaget. En del av dem kan även vittna om en ytterst omild behandling från polis och en del av befolkningen i de länderna där de har sökt sin försörjning. Tiggarna i Norden behandlas ofta bättre än vad de gör i många andra länder. Trots risken för en dålig behandling väljer ändå många fattiga rumäner att söka lyckan i andra länder. Anledning till det är enkel. De har inga andra alternativ och det är bättre att få några slantar i koppen i ett land i de västra delarna av Europa än att svälta i Rumänien. Så länge som det inte finns några alternativ i Rumänien kommer de att fortsätta komma hit. De allra flesta som kommer hit är hederliga människor som har rest hit på vinst och förlust. Och de tillhör till största del minoritetsfolken romer eller rudari. Den ekonomiska krisen har slagit mot Rumänien med full kraft och även etniska rumäner som tidigare kunde försörja sig har nu börjat att dyka upp som tiggare på våra gator. Oftast har de högre utbildning än de tiggare som tillhör någon av minoritetsgrupperna. 

Fotografer får betala för att arbete

Det finns inga gratisluncher men ändå envisas en del biståndsorganisationer med att inte betala skäliga löner till fotografer och reportrar för det arbete som de gör. Varför förväntas fotografer och reportrar jobba gratis? Är deras arbete inte lika mycket värt?



De senaste åren har jag tackat nej till en del uppdrag utomlands. Anledningen är att jag i bästa fall bara har erbjudits resa, kost och logi. Om jag ska tacka ja till ett arbete vill jag ha en marknadsmässig lön för all den tid som jag lägger ned. Tackar jag ja till ett obetalt uppdrag måste jag ändå deklarera arbete på mina stämplingskort. Med tanke på inkomstbortfallet skulle det i praktiken innebära att jag själv fick betala för att arbete. Nu är jag tyvärr inte den ende som har fått sådana här erbjudanden och de verkar tyvärr bli allt vanligare...

Vem tackar egentligen ja till en sådan dålig deal och varför förväntas oftast gratisarbete av fotografer och reportrar? Är deras arbete så mycket mindre värt än en marknadsansvarigs, informatörs, verksamhetschefs eller en biståndshandläggares arbete? Självklart är deras arbete inte mindre värt. En reporter som är bra på att förmedla sina upplevelser till läsarna kan samla in betydande belopp åt en biståndsorganisation och då är det inte mer än rätt att de också får sin beskärda del av kakan.

För mig är det viktigt att arbetaren får betalt för det arbete som han eller hon gör. Men i dag finns det tyvärr konkurrens från lycksökare och fattigdomsturister som jobbar gratis för den egna upplevelsens skull eller för bilder och texter som ska föra dem till ära och berömmelse. Tyvärr tycker jag mig se att deras material allt oftare hamnar hos biståndsorganisationer vilket får till följd att materialet blir allt mer urvattnat och platt. Det är en tråkig utveckling men sparivern är tyvärr så stor att de väljer att spara in på helt fel saker.

Missförstå mig rätt jag anser inte att jag är unik på något sätt. Det finns fler duktiga reportrar och fotografer både inom som utom landet som gör ett lika bra eller bättre arbete än mig att välja på. De drivs precis som mig av ett stort socialt engagemang och ett uppriktigt hjärta som klappar för människor i nöd. Men de måste också få skäligt betalt för att de själva ska kunna leva och betala sina räkningar och fortsätta sitt viktiga arbete.

<Edit> På grund av kommentarerna till den här artikeln har jag valt att inte gå in och ändra och stuva om i texten för att göra den lite mer gripbar. Jag har iställt valt att utveckla mina tankar lite mer i den här bloggposten <Edit> 

Text och foto: © Mikael Good, 2012