Darjeeling Himalayan Railway – bildreportage

Ett måste för Indienresenären är att åka tåg på världens vackraste järnväg som slingrar sig fram mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling, eller att ge sig ut på roadtrip med bil utmed världens vackraste väg som bitvis går parallellt med järnvägen.

För ett par veckor sedan publicerade jag en artikel med rubriken ”Världens vackraste väg”, där jag skrev om och visade några bilder från min road-trip mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling. Egentligen hade min familj och jag som besökte släktingar i Indien över julen, planerat att åka ånglok på Darjeeling Himalayan Railway som ringlar sig fram mellan de båda städerna. Men då vi nästkommande dag behövde åka vidare till en ort som inte låg utmed järnvägen bestämde vi oss för att ta det näst bästa alternativet – bilen.

Det går bara ett tåg mellan Siliguri och Darjeeling per dag och jag hade hoppats på att få möta det gamla ångloket utmed vägen. Men tyvärr var det inne för genomsyn den dagen som vi åkte, så vi mötte det inte utmed vägen vilket jag hade hoppats på. Men när vi väl kommit fram till Darjeeling såg vi två av ångloken, det ena höll på att testköras efter service. Att stanna på den vältrafikerade gatan var uteslutet. Därför vevade jag snabbt ned rutan och hann ta ett par bilder.









Det fanns även ett antal nyare diesellok som används för transporter och persontrafik mellan Darjeeling och Kurseong. Ångloken går främst mellan Siliguri och Darjeeling och är främst till för turisttrafik. Det går bara ett tåg mellan städerna per dag, och avgångstiden är 8.00 på morgonen. Tåget tar 6 timmar och 32 minuter på sig att åka den 80 km långa sträckan. Men utsikten är magnifik och Darjeeling Himalayan Railway lever upp till sitt rykte som världens vackraste järnväg.








De små loken ser ut som leksakståg som fraktar runt turister i en nöjespark. Men trots sin höga ålder är de urstarka. I sakta mak tuffar de upp för de drygt 2000 höjdmeterna som skiljer Siliguri och Darjeeling åt. Järnvägen är gammal. Engelsmännen började bygget av järnvägen år 1878 och sträckan mellan Siliguri och Darjeeling var klar den 4 juli 1881.  År 1999 utsågs järnvägen till ett världsarv av UNESCO.








Järnvägen byggdes för att förenkla transporterna av te till och från tedistrikten. Runt Darjeeling finns ett 80-tal anrika teplantager och staden är känd för sitt svarta te, sin nattmarknad och att den näst belägna järnvägsstationen i Indien ligger i staden. Den högst belägna finns i samhället Ghum sex kilometer söder om Darjeeling. Säkerhetstänket skiljer sig en hel del från Sverige. Järnvägen går rakt genom städer och samhällen, och på sina håll är det är bara några decimeter tillgodo till de närmaste byggnaderna. Det är vanligt att folk går på spåren, men tågen går inte speciellt fort och det finns gott om tid att flytta sig när de kommer.






Denna gången fick jag dokumentera järnvägen så gott det gick från bilen. Som tur var inte hastigheten så hög och jag satt oftast på rätt sida och kunde snabbt veva ned fönstret och ta bilder. Jag kommer att återvända till Indien flera gånger och någon av dessa gånger ska jag passa på att ta en tur med Darjeeling Himalayan Railway, även om det innebär att jag får gå upp i svinottan för att krångla mig igenom den indiska trafiken och hinna till stationen innan den morgontidiga avgången.

Text och foto: Mikael Good

Öringen leker i Lillån – bildreportage

I Huskvarna plaskar just nu hundratals ja kanske tusentals lekande öringar i Lillån som rinner fram genom den höstvackra och färgsprakande Huskvarnadalen. Många Huskvarnabor passade i helgen på att ta sig till Lillån för att njuta av skådespelet.





I slutet av oktober vandrar öringar upp från Vättern för att leka. Öringarna leker helst bäckar och åar med kallt och strömt vatten som bara är ett par decimeter djupt och har mycket sten. Lillån är en perfekt lekplats för öringen. När leken är i full gång syns och hörs det tydligt när det hettar till, de lekande öringarna är revirhävdande och slåss om de bästa platserna.





Öringar kan bli 110 centimeter långa och väga upp till 20 kilo. Leken kan pågå i ett par veckor och under den tiden kan en hona lägga runt 10 000 ägg som hanarna kämpar för att lägga sin mjölke över. När äggen kläcks på våren lever öringynglen kvar i ån i drygt två år innan de vandrar tillbaka ner till Vättern, och när de är fullvuxna återvänder de för att leka i ån. Många öringar dör under leken, men en del av dem överlever och återvänder till sina lekområden.





I början av veckan hade en frostknäpp gjort vattnet i ån lagom varmt och en kraftig regnskur hade gjort att vattennivån stigit med ett par decimeter. Då valde öringarna att vandra upp i ån för att leka. Vattnet var till en början ganska så grumligt och man kunde bara se fenor och se och höra plasken från de lekande fiskarna. I torsdags började vattnet att klarna upp och i fredags och lördags gick det ganska bra att se de lekande fiskarna. 





I lördags passade jag på att följa Lillån ett par kilometer, jag slogs av hur många öringar som lekte och jag kunde räkna ihop ett par hundra öringar på den sträcka som jag gick. De var säkerligen betydligt fler, en del missade jag i det grumliga vattnet och jag kunde inte heller ta mig fram överallt i terrängen. På min vandring mötte jag många intresserade Huskvarnabor som också var ute för att njuta av skådespelet, och de flesta av dem tycke också att det var betydligt mer lekande öring än tidigare år.





Om man vill se öringarna är det viktigt att röra sig försiktigt och inte gå allt för nära. Även om öringarna är upptagna med sin lek är de vaksamma, och simmar iväg med ett plask och gömmer sig på djupare vatten om någon blir för närgången. Jag valde att hålla mig på ett par meters avstånd och använde mig av teleobjektiv till bilderna för att inte störa öringarna i onödan. Tyvärr var det lite för mycket, och grumligt vatten för att få till några riktigt bra bilder, men å andra sidan har jag redan bra bilder i arkivet från tidigare år, och kunde koncentrera mig på att njuta av naturupplevelsen. 











Text och foto: Mikael Good

Road trip på världens vackraste väg – bildreportage

Det påstås att vägen mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling är världens vackraste väg. I slutet av december åkte jag på road trip mellan städerna för att försöka röna ut om påståendet stämde.






Under julen var jag i Indien tillsammans med familjen och besökte våra indiska släktingar. En av dagarna hade vi planerat in en roadtrip till Darjeeling. Det är bara 80 mil mellan Siliguri och Darjeeling. Men det är en nivåskillnad på över 2000 meter mellan städerna, och det tar lång tid att åka till Darjeeling på de smala, branta och slingriga vägarna. Förutom nivåskillnanden är det stor skillnad på temperaturen. I Siliguri var det 20 grader när vi åkte och när vi kom fram till Darjeeling var det 5 minusgrader. Som så många andra turister fick vi börja med att köpa mössor, vantar och halsdukar.






Påståendet om att det skulle vara en av världens vackraste vägar var inte taget helt ur luften. Landskapet som bredde ut sig var fantastiskt och vi hade gott om tid att njuta av det då vi puttrade fram i 40 km/h. Det var fullt med liv och rörelse både på och utmed vägen, och överallt fanns små butiker som sålde dricka och chips. Att försöka ta bilder genom bilrutan fungerade inte så bra. Men som tur var gjorde vi en hel del stopp utmed vägen, och då kunde jag passa på att vädra kameran och dokumentera. Tyvärr var det bitvis ganska så disigt vilket inte gav rättvisa åt de vida vyerna, därför valde jag att koncentrera mig på att fota människor som jag mötte istället.






Det är lätt att fotografera människor i Indien. De är glada och nyfikna och ställer gärna upp på bild. Men man får även vara beredd att själv ställa upp på bild. Jag tappade snabbt räkningen över hur många selfies som jag fick vara med på. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ser utan att synas funkar inte så bra i Indien, och inte i något annat land heller för den delen! Det är bättre att vara öppen och ärlig med vad man gör och inte smyga omkring, bilderna blir bättre och stämningen blir trevligare.





Även om vägen mellan Siliguri och Darjeeling är mycket vacker och lätt kvalar in på min topp fem lista, så kan jag inte riktig hålla med om att det är världens vackraste väg. Jag har åkt på vackrare vägar i Kina, Norge och i Österrike. Men det är helt klart den vackraste vägen som jag åkt på i Indien!






Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Nationell bönekonferens på Ralingsåsgården 2019

För många svenskar är frikyrkovärlden en tämligen okänd värld. Idag är det inte ovanligt att man inte besökt en Gudstjänst eller något annat möte i en frikyrka. Fram till 1980-talet var situationen en annan och på den tiden hade de flesta varit på en Gudstjänst eller en konsert i ett frikyrkligt sammanhang.

Förr i tiden var det inte ovanligt att fotografer bevakade det som hände i frikyrkovärden. Vem minns inte Lennart Nilssons reportage om Frälsningsarmén från början av 1960-talet. Det resulterade i tre bildreportage, boken Halleluja och en utställning på Moderna Museet i Stockholm.





Jag har försökt bevaka frikyrkovärlden sedan jag blev kristen på allvar i slutet av 1990-talet. Det är inte alltid lätt då en del svenskar anser att tron är en privatsak, och helst inte vill skylta med den. Detta har tyvärr gjort att jag inte alltid kunnat ta de bilderna som jag önskat. Jag tror att detta fenomen är ganska så svenskt. I vart fall har jag inte stött på det i något annat land, och där är det inte heller någon som surt opponerat sig över att jag fotograferat. Tvärtom har de varit stolta över sin tro och har inte skämts för att visa den för andra.

Men det händer att jag även i Sverige får fota fritt utan inskränkningar. Ett sådant tillfälle var på den Nationella bönekonferensen i Ralingsås förra året som jag dokumenterade på uppdrag av den kristna dagstidningen Världen idag. Jag tog tillfället i akt och gjorde mitt bästa för att fånga den täta kärleksfulla och glädjefyllda stämningen hos de 30 tillresta bedjarna från Tanzania, och de drygt 500 svenskarna från många olika kyrkor och samfund som hade samlats på Ralingsåsgården utanför Aneby för att be för Sverige i slutet av augusti.





Huvudtalare på konferensen var David Batenzi, som är ärkebiskop för ett av Tanzanias pingstsamfund, samt pastorn och bönegeneralen Jackson Sangiza. Värd för konferensen var Skandinavisk Teologisk Högskolas rektor Anders Gerdmar. Bland de övriga talarna fanns bland annat pastorn Sven Nilsson, Daniel Stråhle, Marcus och Hanna Bloom med flera.





Tanken var att det skulle anordnats en Nationell Bönekonferens även i år, men på grund av coronaviruset blev den inställd.







Text och foto: Mikael Good

Samban sätter kroppen i gungning – stort bildreportage

Förra året bevakade jag A Bunda, Escola de samba de Gotemburg när de medverkade på Öxnehagadagen. De plockade fram den rätta karnevalsstämningen och bjöd på en färgsprakande tillställning, fylld med mycket glädje och rytmer precis som det ska vara vid en karneval.





Jag la upp ett bildreportage på Fotosidan och till dags dato har det haft lite mer än 10 000 visningar. A Bunda är slang för "rumpan" på portugisiska vilket kan ha drivit en del trafik till artikeln. Men det finns en förklaring till namnet. När sambaskolan deltog i Köpenhamnskarnevalen 1984, kom de som en liten svans efter danska A Banda i karnevalståget. Någon föreslog halvt som halvt på skämt att de skulle kalla sig "A Bunda" och så blev det.






Tanken var att jag skulle dokumenterat A Bunda även i år men coronaviruset satte tyvärr stopp för de planerna. I slutet av förra veckan gick jag igenom bilder från maj 2019 och då bestämde jag mig för att plocka fram några bilder från Öxnehagadagen och göra om dem till svartvitt, mest för att se hur färgsprakande bilder blir om man gör om dem till fotografins sanna färger – svartvitt. Jag tycker faktiskt att det funkar, men mycket beror på alla färgstarka personer som är med i A Bunda. De behöver ingen extra färg för att lysa. Några av bilderna i artikeln har aldrig tidigare publicerats.






Jag hoppas att 2021 ska bli ett normalt karnevalsår. Och då skulle jag vilja dokumentera Öxnehagadagen och Hammarkullekarnevalen. Jag använde en Sony A7rII med ett 70-200 och en Leica M 240 med ett 28mm till bilderna.










Text och foto: Mikael Good