Bilderna från Rumänien hamnade i rampljuset

Många fotografer drömmer om att ta bilder som ska göra avtryck. Bilder som leder till debatt, förändring och som i bästa fall ska ge dem lite ära och berömmelse. Med förhoppning att de ska få lite fler uppdrag på en snäv arbetsmarknad.

För drygt sex år sedan besökte jag några byar i Valakiet i Rumänien varifrån många av dem som tigger på gatorna i Sverige kommer. Det var en omtumlande upplevelse. Framförallt var det svårt att se barn som lever i samma djupa fattigdom som i utvecklingsländer mitt i det rika och blomstrande Europa. När jag har rest i Kina och Indien, har jag också stött på djup fattigdom, men det är alltid svårt när den kryper så nära som i Rumänien. Jag bestämde mig för att använda kameran och anteckningsblocket till att dokumentera det jag såg, och sedan sprida materialet i rätt kanaler för att verka för en förändring.

Jag var inte den första reportern som åkte till byarna i Valakiet, men mina bilder och texter nådde fler. Målet för mig var aldrig att få mycket publicitet, eller att bli känd. Målet var att lyfta utsatta medmänniskors situation, och väcka debatt för en förändring. Bilderna och texterna har sedan dess publicerats i mängder av tidningar, de har varit med i TV, både i och utom landet, och har fått bidra till att lyfta problematiken till en stor grupp människor. De har även fått inspirera kollegor. Efter mitt besök har jag tappat räkningen på hur många reportageteam som besökt området. Jag har även varit behjälplig mot kollegor som åkt dit, och gett dem värdefull information, och förmedlat kontakter.

Den mediala uppmärksamhet blev stor och ledde till förändring, men inte lika stor som jag hade hoppats på. I mångt och mycket beror det på att fel aktörer blev verksamma i området. Aktörer som inte hade tillräckligt mycket kunskap om människornas kultur och levnadssätt. Deras intentioner var säkert goda, men tyvärr slutade det i misslyckande. Om rätt aktörer hade fått förvalta medlen, tror jag att en större förändring hade kunnat ske i området. Som med allt biståndsarbete är det viktigt att både hjärta och hjärna samverkar, annars är det risk för att det blir pannkaka av allt. Den lokala missionsorganisationen som varit verksam i området i lite över tio år ska inte klandras för det som hände. De har hela tiden jobbat med samma mål i sikte utan att göra avkall på det, och det är deras arbete som är fruktbärande, och sakta men säkert leder till förändring i området.

Även om mina bilder fick ett betydligt större genomslag än vad jag vågat hoppas på, ledde de inte till att jag fick fler uppdrag på fältet. Under tre års tid fick jag tyvärr inte möjligheten att åka ut på några reportageresor. Trots att bilderna som jag tagit och texterna som jag skrivit fått ett såpass stort massmedialt genombrott som var till stort gang för biståndsorganisationen som jag då jobbade för, fick jag inte åka på fler resor för dem, trots att jag fick löfte om det. Istället lät de andra personer göra täta resor till både Bulgarien och Rumänien, personer vars bild- och textmaterial var milt sagt uselt. Förvånad försökte jag reda ut frågan varför, och uttrycket ”otack är världens lön” blev väldigt levande för mig. Jag är inte bitter över det som hände, livet är orättvist, och rättvisa är bara en liten bonus som man råkar ut för då och då.

Men nu har det blivit ändring! Biståndsbranschen som jag har minst sagt blandade känslor till idag har jag lämnat bakom mig. Nu jobbar jag på en dagstidning. Sedan hösten 2017 har jag varit ute på sex reportageresor, och jag är inbokad på en resa till södra Asien och Balkan senare i år. Mycket av materialet från resorna har publicerats, men det har inte rönt lika stort medialt intresse som bilderna från Rumänien. Men å andra sidan spelar det inte så stor roll för mig. Så länge som jag får resa, umgås med, och berätta om människor som jag möter är jag nöjd, och jag lovar att det en dag ska bli till en bok eller fler.

Text och foto: Mikael Good

Orsakerna bakom tiggeriet

De senaste åren har tiggeridebatten böljat fram och tillbaka i landet. Många har åsikter i frågan men det är få som har försökt hitta de egentliga orsakerna bakom, och ställt frågan varför de som tigger kommer hit? Några som har försökt skapa sig en bild är Bayerischer Rundfunk, som träffade några av dem som tigger på gatorna i München och bestämde sig för att följa med dem hem till Rumänien.



I en dokumentär av Anna Tillack som visades på Bayerischer Rundfunk (BR) den 29 november 2019, följer en reporter med en romsk kvinna som tigger för sitt uppehälle på gatorna i München till hennes hemby Tufanu i Pauleascadalen i Rumänien. Det visar sig snart att kvinnan inte är del av något organiserat gäng, hon tigger för att hon inte har något annat val. I hennes hemby Tufanu är arbetslösheten hög , män och kvinnor åker till andra EU-länder med hopp om jobb eller för att tigga och på så sätt försörja sina familjer, medan de äldre i samhället tar hand om barnen.

Dokumentären är på tyska. Men om du behärskar språket är den väl värd att se, då den rätar ut en del frågetecken om orsakerna varför människor tigger: https://youtu.be/iLB1ji4WrDk

Det kändes lite märkligt för mig att se dokumentären. När jag var i Tufanu 2014, träffade och pratade jag med många av dem som är med i BR:s dokumentär. Några av dem som är med var barn när jag var där, nu är de vuxna, och som så många andra vuxna från byn tigger de i andra europeiska länder. När jag var där tiggde de flesta från Tufanu i Österrikiska Salzburg, sedan ett par år tillbaka har de precis som människorna i grann byarna, börjat resa till München, Stockholm, Jönköping, Linköping med flera städer.

Sedan mitt besök har det hänt en del positivt i Tufanu. 2015 byggdes byskolan ut med medel från Norge. Och lärarna får hjälp med transport till och från skolan av den rumänsk missionsorganisationen Somebody Cares Romania som arbetar i området. Tidigare kunde lärarna inte ta sig till skolan när det regnade, då den enda vägen dit är en uttorkad flodbädd som svämmas över när det regnar. Missionsorganisationen har även byggt ett missionshus, där de har söndagsskola och aktiviteter för barn och ungdomar. De har även dragit en vattenledning över berget så att byinvånarna har tillgång till rent vatten. Men fortfarande är arbetslösheten hög, och så länge den är det kommer de vuxna Tufanuborna precis som så många andra rumäner, att fortsätta att resa till andra EU-länder med hopp om jobb och inkomst. Orsakerna bakom tiggeriet är allt som oftast arbetslöshet, i kombination med fattigdom, diskriminering och utanförskap.








Text och foto: Mikael Good

Stanki nashti chi arakenpe manushen shai

Rubriken till dagens inlägg är romani och betyder att berg möts inte men människor gör det. De senaste 11 åren har jag arbetat som frilansande reporter och fotograf runt om i världen och i min hembygd. Mötet med människor är mycket viktigt för mig. Jag vill inte vara som en osynlig fluga på väggen som registrerar allt utan att synas, jag vill interagera och lära känna nya människor, riva ned eventuella fördomarna som jag kan tänkas ha så att jag kan berätta mina nyfunna vänners historia och inte min egen.

Här kan du ta del av en del av de mötena som jag har gjort genom åren: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157649562924582

Text och foto: Mikael Good

Det lilla huset som inte finns på kartan

Trots att människor har bott i byarna i Pauleascaområdet sedan 1940-talet räknas det ändå som en illegal bosättning och finns inte med på officiella kartor. Enligt rumänsk lagstiftning har man rätt att bli laglig ägare om man har bott på en och samma plats i minst 30 år.



I Pauleascaområdet i länet Arges i Rumänien finns de tre små byarna Troislav, Tinca och Tufanu. De flesta av de drygt 4000 invånarna tillhör minoritetsgruppen Rudari*. Många av husen byggdes i slutet av 1940-talet på mark som de blev tilldelade av den gamla kommunistregimen. I samband med att Rumänien blev fritt från kommunismen genomfördes en stor jordreform där de gamla ägarna fick tillbaka marken som de berövats på under kommunismen samtidigt som de flesta av landets 22 miljoner invånare fick en bit mark och äganderätt till sina bostäder. Tyvärr exkluderades många romer och rudari från denna jordreform och den besittningsrätt de haft under kommunistregimen är nu ifrågasatt.



De tidigare markägarna, som fått tillbaka sina egendomar, vill inte ha otillåten bebyggelse på sin mark. Tyvärr är det inte ovanligt att människor i byarna vräks från hus som har varit i deras familjers ägo i 25 år eller mer. Husen demoleras sedan av grävskopor och schaktmaskiner. Familjerna blir hemlösa. När en av kvinnorna I byn förstod att min kollega Rickard talar flytande rumänska skyndade hon snabbt iväg till sitt hus för att hämta ett dokument som hon ville att han skulle titta på. Kvinnan presenterade sig som Florina, hon är 24 år gammal och bor i ett nybyggt litet hus som är något mindre än en friggebod tillsammans med sin man Nicolae och deras dotter.
– Jag kan varken läsa eller skriva. Snälla, läs och förklara för mig vad det står i det här dokumentet som min man och jag har fått från skogsbolaget, säger Florina med mycket vädjan och oro i rösten när hon räcker det till Rickard.



Rickard tog god tid på sig att läsa och berätta vad som står i dokumentet. På krånglig byråkratrumänska stod det att det statliga skogsbolaget som äger marken där huset står vill att Florina och hennes man infinner sig i rätten. Om det inte gör det kommer huset att demoleras. Rickard ser att datumet för rättegången är passerat. När Florina får höra det blir hon genast orolig för att de ska bli vräkta från sitt hus och att skogsbolaget ska komma och demolera det precis som de gjorde med grannhuset förra vintern.



Florina och Nicolae förlorade striden om sitt hem. Sedan några månader står huset öde och väntar på att bli grävskopornas rov. Familjen har flyttat in hos Nicolaes föräldrar som har ett större hus, ett hus som inte är lika utsatt för väder och vind. Det bör påpekas att skogsbolaget oftast ser genom fingrarna på illegala bosättningar i området. Men enligt skogsbolaget hade familjen byggt sitt hus på en olämplig plats och därför fick de ett rivningsföreläggande. På nationell nivå i Rumänien förs det samtal om att alla fastigheter bör registreras och att tydliga direktiv för bostäder ska tas fram. Förhoppningsvis kommer även frågan om bostadssituationen för nationella minoriteter att tas upp och förbättras.



Genom åren har Hjärta till Hjärta som både Rickard och jag arbetar för varit med och hjälpt många romska familjer att få äganderätt till sina bostäder. I år har Hjärta till Hjärta tillsammans med kommunen i Gradinari och en rumänsk hjälporganisation sett till så att 115 familjer fått äganderätt till sina bostäder. Nästa steg blir att försöka få till ett liknande projekt i Pauleasca-området.  

Text och foto: Mikael Good

*Rudarernas ursprung är höjt i dunkel. En del tror att de är romer som har förlorat sitt språk och sina traditioner. En del tror att de är en rest av Dakerna som som bodde i Rumänien innan Rumänerna kom till landet. En del tror att de är en blandning mellan olika folkslag som tagits som krigsfångar i krig med det Ottomanska riket och som sedan förslavats. En del tror att rudarerna kan vara en av Israels förlorade stammar.

Artikeln har tidigare publicerats i gatutidningen Dik Manusch nummer 3/2015. 

Greetings from Pauleasca - Leica Oskar Barnack Award 2015

I morgon får jag reda på om mina bilder från Pauleasca i Rumänien är 1 av 50 bidrag som har kvalificerats till nästa etapp av Leica Oskar Barnack Award 2015. Håll gärna tummarna!: http://www.leica-oskar-barnack-award.com/en/



Men oavsett om bildserien går vidare eller inte, är jag nöjd! Ett par miljoner människor har sett bilderna, när de har visats upp i TV i både Sverige och Ryssland. Bilder ur serien har använts i tidningar och magasin i Sverige och snart även i Österrike. Aldrig tidigare har någon av mina bildserier nått en sådan massmedial framgång och för mig är det ett ganska så tydligt bevis på att det fortfarande finns en stor marknad för genomarbetat doumentärfoto. Men framförallt är jag glad över att bilderna fyller sitt syfte och skapar opinion för några av EUs fattigaste medborgare.

Klicka här om du inte kan se bilderna i det ovanstående bildspelet:
https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157649562924582/

Text och foto: Mikael Good