Den mest prisvärda 35:an till Leica M

Det är mycket snack om objektiv i bloggarna på Fotosidan, och om vilket 35mm som är bäst eller mest prisvärt. Oftast glöms en liten juvel från Zeiss bort i resonemanget.

Det här med objektiv är subjektivt och kan röra upp känslor. Men som med så mycket annat får man vad man betalar för. Personligen vill jag ha objektiv som har bra mitt- och kantskära, bra kontrast, bra färgteckning, låg distorsion, låg vinjettering, bra motljusegenskaper och kompakt format. Objektivet ska helst inte skymma mätsökaren på min Leica.



Efter testande av många olika objektiv kom jag fram till att det egentligen bara fanns två 35mm till Leica att välja på för min del, och det ena var Leica Summicron-M 35/2 ASPH. Problemet var att det kostade 20 000 kronor begagnat, och så mycket pengar vill jag inte lägga på ett objektiv. Men i början av året hittade jag ett exemplar till ett riktigt bra pris och slog till, och det är ett köp som jag inte ångrat.



Det andra objektivet som jag funderade på att köpa var Zeiss Biogon T* ZM 35/2.8. Det är en liten juvel från Zeiss. Det är kompakt och nästa lika välbyggt och skarpt som Leica Summicron-M 35/2 ASPH. Begagnat kostar Zeisset runt 6000 kronor.



För den som kan leva med bländare 2.8 är Zeiss Biogon T* ZM 35 den mest prisvärda 35:an till Leica M. Och det är överlägset sina ljusstarkare syskon från Zeiss på alla punkter förutom ljusstyrkan.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Leica M240 och ett Summicron M 35/2 ASPH.

Text och foto: Mikael Good

Jag skulle vilja ha en renodlad stillbildskamera

Diskussionen går stundtals het om de nyaste digitalkameror har allt för många finesser som de flesta fotograferna egentligen inte behöver men ändå får betala för. Det fick mig att ställa frågan om hur min idealkamera egentligen ser ut och om den finns på marknaden?

Dagens kameror blir allt dyrare och de får fler och fler funktioner som många användare hade kunnat vara utan. Personligen önskar jag att tillverkarna gjorde kameror som var mer renodlade bildmaskiner för fotografer, och inte stillbilds-/vlogg-/filmkameror fyllda med tekniskt lullull och menyer fyllda med en labyrint av olika inställningsmöjligheter.

Det har hänt att jag missat bilder för att jag oavsiktligt kommit åt en av alla dessa knappar och rattar som översvämmar kameran och gör den svårnavigerad för alla utom utbildade ingenjörer. Pekskärmsfunktionen ställer om kameran i tid och otid. Det har även hänt att jag oavsiktligt kommit åt filmknappen och filmat när jag desperat försökt fotografera. Botemedlet mot detta vore en enkel avskalad kamera som inte skymmer sikten för fotograferandet och samtidigt inte gör avkall på vare sig bild- och byggkvalitet.

Det finns redan några renodlade kameror för stillbild. I Leicas digitala M-serie finns kameror som är strippade från spakar och rattar och har lättöverskådliga menyer. Nackdelen är att de inte är lämpade för teleobjektiv och inte är särskilt billiga. När jag jobbar med reportage har jag oftast ett 18-135 eller ett 24-105 och ett 70-200 och ibland ett 70-400, tyvärr funkar de objektiven inte så bra tillsammans med en mätsökarkamera. Och de som kan slanta upp upp närmare 80 tusen för ett kamerahus och 34 tusen för ett 35mm objektiv är nog lätträknade. 

Jag önskar att fler tillverkare byggde kvalitativa och renodlade kameror a la Leica och på så vis drev ned priset till rimligare nivåer. De behöver inte möjligtvis ha en mätsökare, för min egen del duger en högupplöst elektronisk sökare gott, men de fick gärna ha mycket kugghjulsrsomantik och lättöverskådliga menyer där man inte drunknar i alla finesser och inställningsmöjligheter.  

Fuji har de kamerorna tänker nog en och annan läsare. Jag håller med om att Fujis kameror är trevliga. De har bländarring på objektiven och klassiska inställningsrattar. Men de skjuter tyvärr över målet med sina svårnavigerade menyer och mängden av knappar, vred och rattar, vilka är allt för lätta att komma åt och gör så att man oavsiktligt ändrar inställningarna.

Helst skulle jag vilja ha en Sony A9 som är strippad från filmfunktioner och allt annat chip chop, som har en tidsratt a la Fuji, skärm utan pekfunktion som går att vända inåt, ratt för +/- kompensation, enkla och snabbnavigerade menyer, och bara de knappar, vred och rattar som verkligen behövs för stillbildsfoto. Bländarinställningen vill jag kunna göra på objektivet, och jag vill ha en tydlig avståndsskala för hyperfokal.

Som komplement till en sådan kamera skulle en Leica M10-P vara utmärkt för mig. Tyvärr kostar den fortfarande för mycket begagnat, men om ett par år har den säkerligen kommit ned till en för mig rimlig prisnivå. Fram till dess får jag hålla till godo med min A9:a och M240 vilka jag köpt riktigt billigt begagnat. Det är oftast de kamerorna som jag tar med mig på reportage tillsammans med ett 24-105 till Sonyn samt ett 21 och 35mm till Leican.



Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Fotografera som en monark med hyperfokal

Autofokus i all ära, men det finns en gammal välbeprövad fokuseringsform som heter hyperfokal. Trots att den funnits med i många år är den fortfarande blixtrande snabb och ställer skärpan snabbare än de snabbaste autofokuskamerorna. Bäst fungerar hyperfokal med analoga kameror och vidvinkelobjektiv.





Jag såg nyligen en bild på drottning Elizabeth II där hon fotograferar hästkapplöpning med en Leica M. På bilden håller drottningen kamerahuset med bägge händerna, utan att ha ett finger på objektivets fokuseringsspak. Bilden lades upp i Leica M Series User Group på Facebook. Några yngre fotografer började raljera över drottning Elizabeth i kommentarsfältet och skrev kommentar i stil med: "Hon vet ju inte ens hur man ställer in skärpan! :)" .

Jag såg direkt att drottning Elizabeth II visste precis vad hon gjorde. Oftast håller jag själv min Leica på samma sätt när jag fotar med hyperfokal. Det gör jag för att inte oavsiktligt ändra avståndet på objektivet. De flesta bilderna som jag tar med min Leica tar jag med hyperfokal. Bäst fungerar hyperfokal med vidvinkelobjektiv upp till 35mm.





Med ett 35mm objektiv ställer jag avståndet på 5 meter, bländaren på 8 och tiden på 1/250. Det betyder att allt från 2.5 meter till oändligt blir skarpt. Det är bara att titta i sökaren, komponera bilden och trycka av när motivet är inom hyperfokalavståndet. När jag rör mig in i folksamlingar ändrar jag avståndet till 2 eller 3 meter, och om ljuset tillåter bländaren till 11 och tiden till 1/500.





Oftast kör jag med auto-iso med 1600 i topp. Förr när jag körde med film var jag oftast begränsad till 400 ASA, men nu kör jag digitalt med de fördelar som det för med sig, auto-iso är en av dem och möjligheten att förhandsvisa bilden är en annan. Men det finns en stor nackdel med digitala Leicor gentemot analoga och det är att de kan ha en viss fördröjning vid uppstart, vilket gör att man kan missa avgörande ögonblick för att kameran inte var redo.





För att motverka detta har jag valt att stänga av "snåljåpen" eller strömspararen som den även kallas. Leica M240 har ett riktigt kraftigt batteri som räcker för en hel dags måttligt fotograferande utan snåljåp. Äldre Leicor såsom M8 och M9 suger ur batteriet snabbt om man stänger av strömspararen och då kan det vara bra att ha ett par färska batterier i fickan. Nyare Leicor ska enligt uppgift vara snabbare i uppstarten.




Jag brukar uppmuntra dokumentärfotografer att gå ett steg närmare. Några av bilderna i artikeln skulle helt klart mått bättre av att vara fotograferade på lite närmare avstånd. Om det inte vore för corona-pandemin hade jag gärna gått närmare. Denna gången valde  jag att ställa hyperfokalen på 5 meter och respektera Folkhälsomyndighetens riktlinjer gällande säkerhetsavstånd. Nästa år hoppas jag åter att jag åter kan "dyka" in i folksamlingar med ett 21mm objektiv!




Bilderna i inlägget har jag tagit under juli månad med en Leica M240 och ett Summircron M 35mm ASPH. Mätsökarkameror är som gjorda för hyperfokalfotografering. Givetvis går det lika bra att fokusera hyperfokalt med andra kameror och objektiv men det är viktigt att objektivet har en avståndsskala. 






Text och foto: Mikael Good

Välkommen till förorten - stort bildreportage

De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.

Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 

Text och foto: Mikael Good

Vätterns fånge

Vägverksfärjan M/S Braheborg är för stor för att kunna passera genom Göta kanals slussar, och därför kallas den för Vätterns fånge. Färjans 40 olika sektioner byggdes på ett varv i Nystad i Finland och de transporterade till Visingsötrafikens torrdocka i Huskvarna där de monterades ihop. 

Jungfrufärden gjordes i september 2013 och färjan togs i trafik i juni 2014. Sedan dess har M/S Braheborg haft många driftproblem. Under de 6 åren som den trafikerat Gränna och Visingsö har färjan tagits ur bruk ett 40-tal gånger. Den har bland annat problem med den stundtals kraftiga sjögången på Vättern som sliter på delarna, och den är egentligen lite för tung och djupgående för hamnarna i Gränna och på Visingsö.




Nu är M/S Braheborg åter i torrdockan Rosendala i Huskvarna där den håller på att servas och gås igenom. Färjan beräknas komma i trafik den 11 juni, och den ersätts fram till dess av två mindre färjor. Den 17 juni sätter sommarturlistan igång och då kommer färjans stora kapacitet att behövas för att föra turister och bofasta från Gränna till Visingsö.








Text och foto: Mikael Good