Dokumentärfotografi – Ett fönster till verkligheten

I en tid där snabba och ytliga intryck dominerar, framstår dokumentärfotografin som ett oföränderligt verktyg för att skildra verkligheten. Den är inte bara en konstform, utan ett socialt och etiskt åtagande. Genom kamerans lins får vi insyn i dolda världar, fyllda av berättelser som lämnar outplånliga intryck och tvingar oss att omvärdera vår syn på omvärlden.

Dokumentärfotografin strävar efter att inte bara fånga det vackra, utan framför allt det sanna. Den avslöjar och utforskar det mänskliga tillståndet i alla dess nyanser. Det handlar om att visa världen precis som den är, med dess kontraster och komplexitet, utan försköning eller manipulation. Denna konstform påminner oss om vår kapacitet att både skapa och förstå på djupet.

Genom historien har fotografer som Robert Frank, Josef Koudelka och Sebastião Salgado förnyat vår bild av världen. I mitten av 1900-talet fångade Robert Frank med sin kamera en djupgående och komplex bild av det amerikanska samhället, särskilt i hans ikoniska verk The Americans. Franks bilder, både gripande och provocerande, utmanade den idealiserade bilden av USA och skildrade en verklighet fylld av kontraster och sociala spänningar. Hans arbete fungerade som ett rop på förändring och bidrog till en ny förståelse av det moderna livet.

Sebastião Salgado, en av vår tids mest inflytelserika fotografer, skildrar mänskligt lidande med en stil som förenar konstnärlighet med humanism. Hans verk, såsom Workers och Exodus, ger oss en oförskönad inblick i mänsklighetens stolthet och smärta, och lyfter fram röster som annars skulle förbli ohörda.

En annan central figur är Josef Koudelka, känd för sin förmåga att fånga flyktiga ögonblick med skarp intensitet. Hans bilder från invasionen av Tjeckoslovakien 1968 är en kraftfull skildring av mänskligt motstånd. Koudelkas dokumentation av romer i Östeuropa i boken Gypsies erbjuder en känslosam och komplex inblick i en förbisedd värld.

Dokumentärfotografi är inte bara en samling bilder, det är en ansvarstagande handling. Fotografen står mellan att vara en passiv observatör och en aktiv deltagare, och måste balansera teknisk skicklighet med etisk medvetenhet. Varje bild är ett val, en möjlighet att förmedla verkligheten utan att kompromissa med sanningen.

I en värld där vi snabbt glömmer, ger dokumentärfotografin oss ett tillfälle att stanna upp och reflektera. Varje bild bär på en berättelse, och genom dessa får vi inte bara inblick i andras liv, utan även en möjlighet att omvärdera vår egen plats i världen.

Med rötterna djupt förankrade i social rättvisa och medmänsklighet, påminner dokumentärfotografin oss om att även de mest förbisedda berättelserna förtjänar att bli hörda. Den lär oss att världen, i all sin komplexitet och skönhet, kan förändras genom bilder som tas med respekt och integritet.

Bilden på Tina tog jag i ett läger för rumänska romer i Huskvarna, 2014. Nu står den här, ensam och lösryckt ur sitt sammanhang, men den var en gång del av en utställning och en musikvideo, den har även publicerats i magasinet Dazed. Då, liksom nu, bar den på en berättelse, en skärva av något större, en verklighet jag försökte fånga i ett ögonblicks stillhet.

Text och foto: Mikael Good

Facit för dokumentärfoto

Om det funnits ett facit för dokumentärfotografi så skulle det vara Josef Koudelkas böcker Gypsies och Exiles. De innehåller mängder av bra dokumentärfoton som i mångt och mycket är min egen måttstock för god fotografi.

Josef är inte bara en tyst betraktare, han deltar aktivt i det som händer och delar frikostigt med sig av sina möten. Jag tror att det är det som gör att han har sådan stor närvaro och sprängkraft i bilderna. Under långa perioder har Josef själv levt ett nomadiserande liv och har utifrån det skildrat människors liv och livsvillkor. Starkast blir det i boken Gypsies (Roma) där han skildrade romernas vardagsliv och kulturtraditioner på ett sätt som ingen tidigare hade gjort. 

Om du inte redan har böckerna så köp den genast, bättre än så här blir det inte!

Text och foto: Mikael Good

”Du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35”

I min ungdom försökte jag att hitta genvägar till de där bilderna som skulle ge mig publicitet och en stjärna på fotograf himlen. Trots idoga försök lyckades jag aldrig nå dit som ung. Det var först efter jag fyllt 35 som jag fann min egen stil och bildberättandet exploderade.



Det händer ibland att jag får kritik för att jag fotograferar på ett klassiskt dokumentärt sätt. Att jag efterhärmar gamla mästare genom mitt sätt att närma mig och avbilda dem jag möter. Egentligen är det inte så konstigt med tanke att jag började fotografera 1982. Då var det svartvitt som gällde för dokumentärfoto, och de första fotograferna som jag fick upp ögonen för var Christer Strömholm, Josef Koudelka och Sune Jonsson. När jag såg deras bilder blev jag inspirerad och ville ta likadana bilder, men jag hade allt för bråttom och bilderna blev oftast platta och intetsägande.



Christer Strömholm är en stor inspiratör, inte som människa men som fotograf. Hans sätt att närma sig andra människor i sina bilder tilltalade mig. Som tonåring tog jag del av Christer Strömholms fotoskola i tidningen Foto, och jag lånade med mig hans böcker från det lokala biblioteket och lät mig inspireras och påverkas av hans tankar och foton, jag var speciellt förtjust i boken ”Poste Restante”, det fanns ett vältummat exemplar på Byttorps bibliotek i Borås, och jag lånade boken flera gånger.



När jag träffade Christer Strömholm i samband med hans vernissage i Härja i mitten av 1990-talet fick jag möjlighet att byta några ord med honom. Jag frågade bland annat om han kunde ge mig något bra råd för att utvecklas som fotograf?
Christer spände blicken i mig, och sa kort och rappt:
- Lär dig se!
Jag tog vara på mästarrådet, men det skulle dröja drygt tio år innan mina fotografiska ögon öppnades på riktig!



Fotografen Anna Clarén träffade Christer Strömholm när hon var 22-årig fotostudent. Hon tyckte att det var märkligt att Christer Strömholm ställde frågor till henne om vilka språk hon talade och om hon hade körkort, och inte några frågor om varför hon fotograferade!
”Det är inte relevant nu, för du kommer inte att ta några bra bilder förrän du är 35” svarade Christer Strömholm på hennes undran.
Många år senare och med en rejäl portion livserfarenhet i bagaget förstod hon vad han menade: "Den sortens fotografi som Christer Strömholm gjorde handlar ju om att berätta vad det är att vara människa. Och det har man kanske inte hunnit förstå förrän man är 35", sa Anna Clarén i en intervju i DN i juli 2018.



Ju mer livserfarenhet som jag samlat på mig, desto mognare perspektiv har jag fått till livet. Idag ser jag på mig själv och på andra människor på ett helt annat sätt än när jag var ung. Ju äldre jag blir desto mer oviktig blir den egna karriären, för mig är det viktigare att få berätta om, och förmedla de ämnena som jag har på mitt hjärta, och bidra till förändring i samhället än att bli känd.



I vilket fall som helst så stämde Christers påstående in på mig. Det var först efter att jag fyllt 35 år som jag hittade rätt och mitt bildberättande exploderade, mycket beror på att jag först då riktigt förstod vad det innebär att vara människa, och vad jag har för mål med mitt fotograferande och mitt liv. Inom reportage- och dokumentärfoto som jag ägnar mig år, är livserfarenhet och personkännedom viktiga ingredienser. Inom andra fotografiska områden spelar det kanske inte så stor roll, och där kanske det rent av är en fördel att vara ung. Det finns givetvis undantag även inom reportage- och dokumentärfoto, det finns en hel del exempel på unga fotografer som tagit fantastiska bilder som påverkat generationer.



Trots att jag inte söker framgång har jag nått längre med mina bilder än vad jag ens kunde drömma om som tonåring. Framförallt har jag fått vara med och bidra till förändring för många människor genom bilder och artiklar, och jag har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande medmänniskor, samt bilda viktig opinion för förändring. För min del handlar fotograferandet inte om att förverkliga mig själv utan att använda de gåvorna som jag har fått till att betjäna andra.



Text och foto: Mikael Good

Umgås fram dina bilder

Mitt fotograferande exploderade när jag började röra mig i händelsernas centrum och umgås fram mina bilder. Innan dess var jag bara en tyst betraktare som försökte gömma mig bakom kameran, i ett desperat försök att vara som en fluga på väggen.



Vändpunkten kom på en reportageresa till Kina för 15 år sedan. Som vit man var det omöjligt för mig att inte synas. Stora skaror följde varje steg som jag tog. Jag stod mitt i händelsernas centrum, och tvingades att ta ett steg ur den fotografiska komfortzonen och börja interagera med människorna som jag mötte. I Kina föddes mitt nuvarande sätt att umgås fram mina bilder, och det är en modell som jag har följt sedan dess.



Min dokumentära förebild är Josef Koudelka. För mig är han facit för dokumentärfoto. Koudelka umgås fram sina bilder, han är tydlig med vad han gör och han vinner människors förtroende. Han är inte bara en tyst betraktare utan delaktig i det som händer, det är det som gör hans bilder så levande och pulserande och som ger dem en sådan närvaro och slagkraft. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ska se utan att synas är bara rent trams som har fördärvat flera generationer dokumentärfotografer, ni som gör så sluta med det och börja umgås!



Det finns egentligen inget färdigt recept för dokumentärfoto. Det handlar om hurdan man är och vart man själv står som människa och vad man är intresserad av. Men om det fanns ett färdigt recept för god fotografi skulle det säkerligen lyda som följer:
“God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv.” - Sune Jonsson



Bilderna i inlägget har tagits under en reportageresa till södra Serbien. De flesta personerna tillhör den romska minoritetsbefolkningen i landet, och jag känner många av dem. Jag kommer att återkomma till Serbien, just nu är det mycket spännande saker som händer i landet, och det vill jag vara med och dokumentera i text och bild.











Text och foto: Mikael Good

Romerna, vägens folk

Nu har det gått ett par dagar sedan jag lanserade mitt kommande reportageprojekt som går under arbetsnamnet "A Romale, A Chavale". Syftet med projektet är att motverka den avhumanisering av romer som sker runt om i Europa och tyvärr även i Sverige i dag. Jag vill istället lyfta fram vägens folk och visa dem som de är. Trots att de har utsatt för förföljelse, förnedring och förtryck i hundratals år är de ändå ett lyckligt folk som alltid har nära till leenden och skratt. Sången, musiken och skratten har alltid varit en viktig ingrediens för att kunna överleva i en fientlig värld.



Det har som sagt bara gått ett par dagar sedan jag lanserade projektet och redan har det dykt upp en del intressanta erbjudanden som jag kommer att fundera på. Om de skulle gå i lås kommer jag att skriva mer om det i bloggen framigenom. I vart fall kommer jag snart att åka till Rumänien och träffa några av de romska tiggarna som jag tidigare har träffat och intervjuat i Sverige. En av dem som jag kommer att träffa är Nicolai Tamas vars tuffa situation jag personligen har engagerat mig i: Kärleken drev Nicolai att bli tiggare



Text och foto: Mikael Good