En Hipsters liv – Att vara unik i en värld av identiska original

Vi lever i en tid där autenticitet är den största lyxen och där sökandet efter den verkar ha blivit en ny religion. Det är en värld där en avokadomacka säger mer om din själ än vad du någonsin skulle våga erkänna. En värld där ett vinylskivomslag, lite lagom slitet, hänger på din vägg som en helig relik och där kaffebönorna, vars namn du knappt kan uttala, rostas på ett mikrobryggeri fyra kvarter bort. Det är här, i den post-industriella urbaniteten, vi hittar vår moderna profet: hipstern.

Hipstern är en paradoxens mästare. Han, eller hon (det är viktigt att inte könskoda), är på ständig jakt efter unika upplevelser, sådana som ingen annan upplevt – tills alla gör det. Den oansenliga lilla kvarterskrogen med loppisfynd till stolar blir snart ett Mecka för alla som "verkligen förstår mat", tills den får en plats på Instagram, och därmed förlorar all sin "äkta" charm. Det som en gång var exklusivt och underground blir, inom loppet av några veckor, mainstream och därmed förbrukat. Cirkeln sluts och jakten på nästa dolda pärla inleds.

Men vad är egentligen hipsterns liv? Det är ett ständigt klättrande uppför ett berg av identiteter, där varje topp du når bara avslöjar en ny nivå av ytlighet. Du är orginell, tills någon annan gör precis samma sak. Du dricker ekologisk, kallpressad juice och läser böcker du aldrig riktigt förstår, men citera dem kan du! Åtminstone på en statusuppdatering på sociala medier.

Det är också en värld där man konstant måste uppdatera sin garderob, men utan att det får verka så. Allt ska se ut som om du inte har försökt. Vintagejackan, vars pris hade räckt för att föda en svensk familj i en månad, ska bäras med nonchalant sliten elegans. Skägget, eller avsaknaden av det, är ett konstverk i sig. En slags överdriven medvetenhet i att inte vara medveten. Och glöm för all del inte glasögonen – helst utan styrka, för inget säger "intellektuell" lika bra som att se ut som en suddig filosof.

En viktig accessoar att ha hängande runt halsen är en analog Leica, gärna en M6, eller en digital kamera i Fujifilms X100-serie. Den fungerar som ett smycke som signalerar att du verkligen omfamnar hipsterkulturen. Precis som med alla andra attribut, är det inte bara kameran i sig som räknas, utan det sätt på vilket du bär den, som ett statement om din unika stil och din plats i det kulturella landskapet. Men dina bilder tar du med din smartphone, så att det är lätt att dela dem.

Livsstilen bygger på en grundläggande tes: vara unik. Men i sin jakt på denna originalitet ser man snart att den äkthet som söks egentligen är lika konstruerad som snabbmatsrestaurangens plastiga inredning. Att tillhöra denna subkultur kräver mycket arbete. Att inte se ut som alla andra innebär att noggrant följa ett inofficiellt manifest om hur man just inte ska göra det. Paradoxen är komplett.

Det finns dock en charm i det hela, en slags vänlig självmedvetenhet i hipsterns livsstil. En tyst överenskommelse om att vi alla deltar i ett skådespel, men att skådespelet kanske är själva poängen. Kanske är det just denna kamp för att alltid vara ett steg före, att alltid vara den som upptäcker den nästa stora trenden, som skapar ett slags kulturellt drama vi alla njuter av att följa.

Så, vad kan vi lära oss av denna livsstil? Kanske att äkthet är en illusion, att det är den oändliga jakten på den som skapar rörelsen framåt. Och kanske, bara kanske, att det enda sättet att verkligen vara unik är att sluta försöka. Men tills dess, drick ditt kallbryggda kaffe, sätt på en obskyr vinyl och citera Nietzsche i ett hörn på den där dolda cocktailbaren som ingen annan känner till, än.

Det här är en lätt satirisk krönika som är influerad av Amsterdam Klezmer Band’s låt The Hipster’s Life. Mannen och kvinnan på bilden har inget med innehållet i artikeln att göra.

Text och foto: Mikael Good

Psalmsång i det fria

Utanför Pingstkyrkan i en stad i mellersta Bulgarien mötte jag den här gamla damen som satt och sjöng psalmer. Hon tillhör den turkisk/romska minoriteten i området. En grupp som tidigare mestadels varit muslimskt. I området där hon bor har många av dem konverterat från Islam till Kristendom de senaste åren. När jag frågade om jag fick ta en bild av henne, sken hon upp, skakade på huvudet och sa glatt "Da"!

Text och foto: Mikael Good

Mötet med Europas romer ledde mig till mitt eget ursprung

Under flera års tid har jag jobbat på ett dokumentärprojekt i text och bild om romer i Europa. Arbetet med att dokumentera Europas största minoritet har även sporrat mig att söka mitt eget ursprung, och jag blev inte direkt förvånad när jag hittade mina rötter.



Syftet med projektet är att motverka avhumaniseringen av romer i Europa. Jag vill istället lyfta fram romerna och visa dem som de är. Trots förföljelse, trakasserier, diskriminering och nazistiskt folkmord är de ändå ett folk som alltid har nära till leenden och skratt. Sången, musiken och skrattet har alltid varit en viktig ingrediens för dem att kunna överleva i en fientlig värld. Romer har funnits i Europa i över 1000 år och de första romerna kom till Sverige år 1512.



Genom åren har jag lärt känna många romer runt om i Europa och jag räknar dem som mina vänner. Många gånger har de sagt ”du är en av oss” till mig. I och med att jag inte kände till mitt ursprung har jag skojat och sagt till dem att jag kanske är hälften viking och hälften rom! Men det gjorde mig nyfiken på mitt förflutna och när jag fick möjlighet att testa MyHeritage för en billig peng valde jag att sätta igång med släktforskning för att utforska mina rötter.



Genom släktforskning har jag fått svar på många frågor om mitt ursprung. Bland annat har jag fått reda på att jag på min mors sida i rakt nedstigande led tillhör en av de äldsta resandesläkterna i Sverige. Under århundraden har resande utsatts för förföljelse och diskriminering och en del resande har landsförvisats eller dödats, och det var kanske anledningen till att det talades tyst om ursprunget i min släkt. Det var först när jag började med släktforskning som jag hittade mina rötter.



Jag väljer att skriva resandebakgrund då jag på min fars sida är Skandinav med rötterna i Östdanmark och de sydvästra delarna av Västergötland. Men jag misstänker starkt att även min morfar var av resandesläkt. Än så länge har jag inga klara bevis för det, och det är svårt att hitta ledtrådar då hans morföräldrar var barnhems- och fosterbarn med okända föräldrar. Hans förfäder på fädernet har haft typiska resandeyrken, men det finns inget konkret som styrker deras ursprung, och tyvärr saknas en del kyrkböcker från 1700-talet som skulle kunna bringa klarhet i frågan. 



En del resande har romska rötter och är ättlingar till de första romerna som kom till Sverige på 1500-talet, andra har gift in sig i romska släkter, medan andra kom från skiftande bakgrunder. Men kulturen är lik och många ord i resanderomani kommer från romani. Resandefolket erkändes år 2000 som nationell minoritet i Sverige inom gruppen romer. Även om kopplingen till Indien för min del är vag så finns den, och den följer romernas väg från Indien genom Asien och upp genom Europa till Sverige, men kopplingen i mitt släktträd har blivit svagare för varje generation som gått.



Eftersom jag har ett stort engagemang i romska frågor och jobbar med ett projekt om Europas romer har jag satt mig in i den romska kulturen (framförallt älskar jag musiken) och av artighetsskäl har jag lärt mig en del ord på romani som jag använt i mina möten med romer. Steget för mig att återta min förlorade kultur är inte långt. Men det är intressant att mina romska vänner hade rätt när de menade att jag var en av dem, och jag har på sätt och vis dem att tacka att jag hittade mitt ursprung! Och om det skulle visa sig att även min morfar är av resandesläkt är jag hälften viking och hälften resande, vilket vore en perfekt kombination för en missionär och resande reporter! :)



Det går säkert att söka pengar till projektet om Europas romer, men jag har så att det räcker och behöver, möjligtvis skulle ett arbetsstipendium ge mig möjlighet att lägga mer tid på projektet. Bilderna i inlägget har jag tagit i Serbien, Bulgarien och Rumänien.




Text och foto: Mikael Good

Victor från Valakiet

För ett par år sedan fick jag en annorlunda bildförfrågan. Victor som jag lärt känna under en reportageresa till Rumänien hade precis dött efter en tids sjukdom. Genom en bekant kontaktade hans änka mig och frågade om hon kunde få använda porträttet som jag tagit på Victor under begravningen och sedermera sätta det på hans gravsten. Jag kände mig hedrad, bejakade hennes förfrågan, och sände enligt önskemål en färgvariant av bilden till min bekant som lät göra en förstoring åt henne.

Text och foto: Mikael Good

Lata augustidagar i motorsågsstaden – bildreportage

Augusti 2018 var en av de varmaste augustimånaderna i mannaminne. Månaden var av olika orsaker mycket hektisk för mig och jag behövde ge mig ut på en hel del promenader för att rensa skallen. Min vana trogen hade jag med mig en kamera och passade på att dokumentera staden och dess invånare



Nyligen när jag gick igenom hårddiskarna på jakt efter bilder på prästen Carl-Erik Sahlberg hittade jag en hel del Huskvarnabilder från augusti 2018. Jag markerade mappen och gick igenom dem när jag hade tid för det. Efter att jag gjort ett första urval framkallade jag dem i ACR, och slog sedan om dem till svartvitt i Silver Efex Pro II enligt principen "less is more" och fick till sist fram dessa bilder som jag tänkte dela med mig av i det här bildreportaget.

Jag brukar göra mina bilder i svartvitt. Ibland händer det att jag får roliga kommentarer när jag delar dem i olika grupper. I en grupp för Huskvarnabilder fick jag följande kommentar:
– Det är alltid så kul att se dina gamla bilder från Huskvarna, det är något speciellt med svartvitt!
Vad han inte visste att bilderna som jag hade lagt upp var dagsfärska och när jag påpekade det skrev han att han trodde de var tagna på 60- och t0-talet i och med att de var svartvita, och han undrade förvånat varför man fotar i svartvitt när det finns färg? 



Jag svarade helt frankt att för mig är svartvitt fotografins sanna färg och det lämpar sig för reportage- och dokumentärfoto som jag föredrar. Svartvita bilder är även tidlösa på ett sätt som färgbilder aldrig riktigt kan bli så hans reaktion var kanske inte så konstig. Vid en första anblick skulle några av bilderna kunna var tagna för ett par decennier sedan, men om man tittar noga upptäcker man detaljerna som skvallrar om att de är färska.



Text och foto: Mikael Good