Den eviga jakten på ett alternativ till Instagram

Under ett par års tid har jag letat efter ett bra alternativ till Instagram som lutar sig allt mer åt reels och inte mot bild. Under en tid testade jag Twitter och det funkade mycket bra i början, men när företaget ändrade sina algoritmer, och började premiera betalande användare sjönk antalet besökare radikalt. 

När det skedde började jag leta efter en bättre fungerande bildlösning. Jag är plusmedlem här på Fotosidan men det är färre som besöker min portfoliosida än mitt twitterkonto. För ett par veckor sedan fick jag upp ögonen för en nygammal lösning – Flickr. När jag kort därefter fick ett riktigt förmånligt PRO-erbjudande bestämde jag mig för att ge Flickr en ny chans.

På den korta tiden som förflutit sedan dess har jag haft drygt 500 bildvisningar per dag. Det är ingen speciellt hög siffra men jag räknar med att antalet bildvisningar kommer att gå upp i takt med att jag laddar upp fler bilder och engagerar mig mer på sidan. Men framförallt kan jag dela bilder i albumformat, för mig som ofta tänker i bildreportage är den funktionen guld värd.

Vad gäller bilderna på Flickr är det precis som på Fotosidan en blandning mellan högt och lågt, och man väljer själv vad man vill se. Bilder som inte tilltalar mig bläddrar jag snabbt förbi och bilder som jag tycker om stannar jag upp inför och sätter min stjärna på eller kommenterar.

Men jag har slutat att ge bildkritik, även om jag är ganska bra på det. Problemet är att det är få som klarar av negativ kritik utan att bli kränkta och gå in i försvarsställning. Det är nästintill omöjligt att få människor som tycker att deras bilder redan är förträffliga att lyssna på vänliga råd om hur de kan växa som fotografer genom att se och tänka lite annorlunda. Personligen har jag haft mycket nytta av seriös bildkritik och fastän den har svidit rejält ibland har kritiken hjälpt mig framåt som bildskapare.

Text och foto: Mikael Good

Min blogg hade många inklick

För några år sedan snittade min blogg på 12 000 inklick  per inlägg. Med tanke på att många mindre tidningar inte har mer än 2000-5000 inklick per artikel är det en ganska så bra siffra. Men jämfört med toppbloggarna som hade upp till en miljon inklick i veckan var siffran ganska så blygsam.



Idag får de mest lästa inläggen i min blogg tre- till fyra tusen inklick över tid. Det är också en väldigt bra siffra, men det är en kraftig minskning mot tidigare. Jag tror att en bidragande orsak är att Google+ som var Googles motsvarighet till Facebook lades ned. Genom att publicera inlägg på Google+ och använda ett par optimerade sökord kom mina bilder och texter högt upp i deras sökmotorer, vilket gjorde att trafiken till bloggen ökade. Nu kanske inte alla läste artiklarna som jag la ut på grund av språkförbistringen men mina bilder fick mycket stor spridning. Idag skulle jag få betala dyra pengar för att nå motsvarande resultat. I och med att jag är ointresserad av att göra det, har mina bilder och artiklar inte samma exponering på Google längre.



Jag använde samma taktik för en hjälporganisation som jag arbetade för. Genom att skapa Google+ sidor samt dela material på min egen sida drevs trafiken till deras hemsida upp rejält, och stora pengar kunde sparas in på digital marknadsföring och sökordsoptimering. Organisationen hamnade högt upp på Google när man sökte på vissa sökord som förknippades med dem. Detta gjorde att media, myndigheter och politiker fick upp ögonen för dem och de hamnade mitt i det mediala rampljuset, vilket i sin tur ledde till ett kraftigt ökat givande.




Nu handlar inte mitt bloggande om att tävla och komma högt upp på listor och sökmotorer. Jag bloggar för att jag tycker att det är kul att skriva och dela mina bilder. Så länge jag tycker att det är roligt att skriva och har minst en läsare som vill titta på mina bilder och läsa mina texter är jag nöjd.





Text och foto: Mikael Good

Håller den ryska opinionen på att vända?

Fastän jag är svensk har jag bjudits in i en del grupper för ryska bildjournalister och reportrar och på så vis har jag skaffat mig en del ryska vänner. Fram till i går var det knappt någon av dem som yppade ett endaste litet ord om den ryska invasionen av Krim. Men idag har det skett en förändring och många som fram till nu har valt att vara tysta har börjat att kritisera och opponera sig mot invasionen. Kan det kanske vara som så att den ryska ledningen har börjat att tappa greppet om sitt eget folk och att den ryska opinionen håller på att vända?

Text och foto: Mikael Good

Alla våra tidsbesparande prylar förslavar oss

Ibland skulle det vara skönt att bara stänga av alla små apparater som styr våra liv genom sina i många fall ganska så onödiga skan och måsten. Hur gjorde vi egentligen innan twitter, facebook och instagram fanns? Det kanske är dags för oss att ta ett par steg tillbaka från alla tidsslukande och stressframkallande apparater som vi har fyllt våra liv med och istället ta ett par steg framåt som människor.

Att kommunicera är viktigt för oss. Vi människor är sociala varelser som i grund och botten tycker om att synas och uppmärksammas. Vi fylls med välbefinnande när någon gillar våra inlägg eller på annat sätt visar sin uppskattning över det som vi gör. Men behöver vi egentligen vara ständigt uppkopplade och leverera läsvärda blogginlägg, oneliners på twitter, skojiga eller välkammade uppdateringar på facebook och ögontjusande bilder på instagram bara för att tillgodose våra behov av att synas och uppmärksammas. Skulle det egentligen inte bara vara rätt så skönt att bara sätta sig ned och stänga av allt och bara koppla av.

Jag har valt att låta min mobil vara just en mobil telefon och inte ett bärbart litet mediacenter som jag ständigt kan koppla upp mig med. Egentligen skulle det vara enklare för mig att kapitulera inför nuets tyranni och släppa in hela världen i min mobil. Om jag hade allt i mobilen skulle jag kunna uppdaterade mitt twitterflöde en gång i timman. Då skulle säkerligen fler följa mig på twitter. Om jag kunde skriva någon välkammad vardagstrivialitet eller någon genomtänkt lustifikation på mitt facebook-konto när jag ändå bara satt på bussen skulle jag säkerligen få fler glada tummar. Om jag hade instagram skulle jag ögonblickligen kunna ladda upp mina mobilbilder. Jag kanske skulle kunna ta den bilden som blev dagens snackis?

Det är lätt att bli stressad över alla statusuppdateringar som behöver göras för att vi ska synas i flödet. Vi lever i ett samhälle som är väldigt fokuserat på nuet och det är lätt att bli stressad när vi ska försöka synas i den störtflod av information som präglar vårt samhälle. Jag kanske raljerar lite. Givetvis är vi fria att göra som vi vill med vår tid.  Men trots att jag försöker att sätta ned foten lite då och då så erkänner jag utan omsvep att jag är en slav under interaktionssamhället och det gick väldigt fort att hamna där. För sex år sedan bloggade jag inte, jag hade varken facebook eller twitter och jag använde knappt min mobiltelefon. Via min bärbara dator har jag effektivt sugits in i interaktionssamhället och det har skapat behov för mig som jag inte tidigare vare sig hade eller behövde.

Jag är medveten om mitt problem och jag försöker göra något åt det innan alla tidsbesparande prylar har ätit upp de sista små resterna av min lediga tid. Vad gjorde vi egentligen med all den överskottstiden som vi hade för bara 5-10 år sedan innan de tidsbesparande prylarna förslavade oss? Många av de nya prylarna som vi köper säljs med argumentet att de sparar tid åt oss. Men vad gör vi egentligen med all den sparade tid som vi köper på oss? Är det egentligen inte så att prylarna äter vår fritid? Och när fritiden inte längre räcker till använder många istället sin arbetstid för att kunna umgås och synas i sociala medier.

När jag tog bilden som illustrerar inlägget  i mitten av 80-talet gick det att skicka meddelanden mellan alla datorerna på skolan och det gick att via modem koppla upp sig mot en dator på två andra skolor i samma stad och skicka textmeddelanden. Jag tror inte att någon av personerna på bilden ens kunde drömma om att de skulle kunna hålla kontakt med människor runt om i hela världen och kunna skicka bilder och filmer till dem via en portabel apparat som är ungefär lika stor som en miniräknare. Men å andra sidan hade vi tid till att umgås med varandra på 80-talet.

Dela gärna det här inlägget på twitter och facebook så att så många som möjligt kan få ta del av det. Tack på förhand!

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Morgondagens nyheter redan idag

Du ska leverera ditt bild- och textmaterial på momangen och gärna lite tidigare än så om det går. Bilderna och texterna ska sedan stressas ut på hemsidor och vad du än gör så bryt inte twitterflödet. Se även till så att uppdateringarna på facebook sker direkt så att så många som möjligt kan se och ta del av materialet. Men gör det så snabbt som du kan så att du hela tiden är steget före alla konkurrenter. Det bästa vore om du kunde leverera morgondagens nyheter redan idag.

Med tanke på alla nedskärningar och stressen över den tsunami av information och nyheter som dagligen ska produceras och skölja över läsarna är det egentligen inte så konstigt att journalistiken till sist har blivit urvattnad och platt. Det är inte så konstigt att tidningarna fylls av sensationsjournalistik som bara har som uppgift att locka läsare, så att alla annonsörer blir nöjda och fortsätter att frikostigt betala för kalaset. De snabba klippen har infekterat mediavärlden och långsiktigheten har sakta men säkert försvunnit ut genom bakdörren. Den heliga källkollen har brustit och en del unika avslöjanden följs av ett lätt blaserat jaha och blaha från läsare som hade förväntat sig betydligt mer substans och innehåll bakom alla läsarlockande rubrikerna.

Behöver vi det här stora informationsflödet? Kan vi ta till oss det? Vem gagnar det? Vad ska det vara bra för? Hur ska vi bära oss åt för att återgå till ett mer hanterbart informationsflöde? Finns det något utrymme för en fri press med genomarbetat material? Kan vi  lita på att det som vi läser stämmer? Vem granskar dem som granskar? Jag har inget facit på frågorna och du är fri att svara på dem om du vill och kan.  

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.