Samban sätter kroppen i gungning – stort bildreportage

Förra året bevakade jag A Bunda, Escola de samba de Gotemburg när de medverkade på Öxnehagadagen. De plockade fram den rätta karnevalsstämningen och bjöd på en färgsprakande tillställning, fylld med mycket glädje och rytmer precis som det ska vara vid en karneval.





Jag la upp ett bildreportage på Fotosidan och till dags dato har det haft lite mer än 10 000 visningar. A Bunda är slang för "rumpan" på portugisiska vilket kan ha drivit en del trafik till artikeln. Men det finns en förklaring till namnet. När sambaskolan deltog i Köpenhamnskarnevalen 1984, kom de som en liten svans efter danska A Banda i karnevalståget. Någon föreslog halvt som halvt på skämt att de skulle kalla sig "A Bunda" och så blev det.






Tanken var att jag skulle dokumenterat A Bunda även i år men coronaviruset satte tyvärr stopp för de planerna. I slutet av förra veckan gick jag igenom bilder från maj 2019 och då bestämde jag mig för att plocka fram några bilder från Öxnehagadagen och göra om dem till svartvitt, mest för att se hur färgsprakande bilder blir om man gör om dem till fotografins sanna färger – svartvitt. Jag tycker faktiskt att det funkar, men mycket beror på alla färgstarka personer som är med i A Bunda. De behöver ingen extra färg för att lysa. Några av bilderna i artikeln har aldrig tidigare publicerats.






Jag hoppas att 2021 ska bli ett normalt karnevalsår. Och då skulle jag vilja dokumentera Öxnehagadagen och Hammarkullekarnevalen. Jag använde en Sony A7rII med ett 70-200 och en Leica M 240 med ett 28mm till bilderna.










Text och foto: Mikael Good

Hemkarantän stavas med ett r

I dessa Coronatider uppmanas alla med förkylningssymtom att stanna hemma från jobbet tills de varit symptomfria i minst två dagar. De som är friska och kan så göra rekommenderas även att jobba hemifrån.



De flesta kanske hoppar över att jobba när de är krassliga, men så länge jag inte har för hög feber, och inte riskerar att smitta någon annan väljer jag att jobba på som vanligt. Jag jobbar på en dagstidning. Under kristider fyller tidningar och andra medier en samhällsviktig funktion, och därför är det viktigt att de kommer ut som de ska.

Under veckan har jag haft sällskap av barnen som också har varit sjuka, och av katten som varit tacksam över den extra uppmärksamheten. Om vi har Corona eller inte må vara osagt. Men flera av barnens och mina symptom stämmer väl överens med Corona.



Vi har varit i kontakt med vården, och när vi över telefon beskrivit symptomen, och kunnat utesluta halsfluss, bad vårdcentralen oss att hålla oss hemma tills vi varit symptomfria i minst två dagar. När man är hemma är det viktigt att bibehålla rutiner från arbetsplats och skola. Därför har vi gått upp som vanligt, haft regelbundna fikaraster, ätit lagad mat, samt jobbat och skött skolarbetet efter förmåga.




Text och foto: Mikael Good

"Kodachrome Leican" ökar i popularitet

På filmtiden fotograferade jag gärna med Kodak Kodachrome 25 och 64. Jag gillade framförallt filmen för dess kraftiga färger och kraftiga kontrast. Sedan jag började fota digitalt har jag saknat Kodachrome. Det går förvisso att göra filter som fungerar som filmen i bildbearbetninsprogram, men det blir aldrig riktigt samma sak.



På en sida för Leica M-användare var det en skribent som skrev sig varm om Leica M9. Anledningen var att Kodaksensorn i kameran påminner en hel del om Kodachrome. I början av året fick jag möjlighet att köpa en Leica M9 till ett mycket fördelaktigt pris. Nu har jag använt den av och till under några månaders tid. Kameran är hopplöst föråldrad men har en charm och en känsla över sig som ytterst få andra kameror har. Den har en riktigt bra mästökare och bilderna blir nästa magiska. I en tid där det nästan krävs en elktroingenjörs-examen för att hitta i menysystemet och utnyttja kamerors alla funktioner, är Leica M9 helt befriat från allsköns elektroniskt lullull. Menyerna är lätta att sätta sig in i och antalet funktioner är få.



Leica M9 var behäftad med ett allvarligt sensorproblem som gjorde att sensorn korriderade. Fram till för ett par år sedan erbjöd Leica en kostnadsfri sensorersättning eller ordentlig rabatt på ersättaren Leica M 240. Sensorproblemet gjorde att kameran störtdök i pris. Företrädaren Leica M8 som har en sensor i APS-H format såldes ibland för mer pengar än M9:an dom har småbildssensor. Många Leicafotografer nappade även på erbjudandet om att byta till M 240. Det gjorde att Leica fick in många M9:or med felaktiga sensorer. Men istället för att destruera kamerorna, valde Leica att i bästa återvinningsanda serva dem, byta sensor och klädsel på dem, och sälja dem som Leica M9 a la carte för drygt 30 000 kronor.



Trots prislappen sålde de uppfräschade kamerorna som smör i solsken. I och med den ökade efterfrågan steg begagnatpriserna på sensorbytta Leica M9, MP och ME ordentligt. De senaste månaderna har priserna gått upp en hel del för en fin M9:a med nybytt sensor, och jag skulle kunna få nästan dubbelt så mycket pengar för min M9:a mot vad jag gav för den. Det är inte illa för en kameramodell som har drygt tio år på nacken!

Text och foto: Mikael Good

Fujifilm X-Pro3

Tidigare har jag arbetat en del med Fujifilm X-Pro 2 och 23/1,4. I sitt handhavande kändes den lite som en analog Contax G2, och det var en riktigt bra kamera för reportage. Men trots att det var en bra kamera upplevde jag ändå att det var något som saknades i X-Pro2, och när jag kunde köpa en digital Leica M till ett riktigt förmånligt pris, valde jag att sälja min X-Pro2.

Den 23 oktober kommer Fujifilm att lansera Fujifilm X-Pro3. Det är en rejält omarbetad kamera och Fuji verkar inte ha hållit igen på detaljerna. Här kan du läsa mer om den nya kameran och kolla på bilder på den. Fujifilm X-Pro3 blir säkerligen inte bli billig, men den den hittar nog fram till sina köpare ändå. Men de som inte behöver ha det allra senaste kommer att kunna fynda begagnade X-Pro2. Trots att den kameran har ett par år på nacken är den fortfarande riktigt bra även om den har en och annan begränsning.

Kameran på bilden Leica M9 kom ut på marknaden för tio år sedan, redan då var den hopplöst föråldrad. Den var långsam och hade en smått antik CCD-sensor. I dag är Leica M9 eftertraktad. Pimpade och genomgångna M9:or säljs till allt högre priser på begagnatbörserna. Jag köpte min billigt, och om jag sålde den skulle jag få betydligt mer än vad jag gav för den.

Text och foto: Mikael Good

Rockfoto – Längst fram i fotodiket

Att gå på konserter är ett hett sommarnöje för många semesterfirare. En del köar i timmar för att komma åt de bästa platserna närmast scenen. Många avundas fotograferna som får stå längst fram i fotodiket, och önskar att de själva fick stå där. Jag är en av de priviligierade fotograferna som får stå allra längst fram.



Att fotografera konserter är en utmaning, särskilt när man som jag främst jobbar inomhus. Det första jag gör på en konsert är att vänta in rätt ögonblick och ta de säkra bilderna som jag vet att uppdragsgivaren är nöjd med. När det är gjort försöker jag att ta lite mer spektakulära bilder. Förr kunde man pressa Tri-X två steg, ställa in kameran på 1/250 bländare 2,8, och köra på det konserten igenom. Men i dag är det mer show med ljus och andra specialeffekter. I och med LED-skärmarnas och rökens intåg har det blivit allt svårare att fotografera. Många gånger har jag missat det rätta ögonblicket för att det var för mörkt på scenen just då.



Men jag klagar inte, en konsert är först och främst en upplevelse för besökaren och inte för filmare eller fotografer. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till situationen. I och med att jag främst jobbar med spegellösa kameror ser jag motivet i sökaren, och när allt är rätt fångar jag bilden. Även om kamerorna har snabb matning har jag valt att köra i enbildsläge, och försöker sätta bilder i rätt ögonblick. Det är ett bra sätt att träna upp ögat på. Jag har kört på det viset i 30 år, och det fungerar fortfarande utmärkt. Framförallt slipper jag det tidsödande jobbat att gå igenom en massa extra bilder.



Jag har mött många fotografer i fotodiket genom åren. Ett misstag som jag ser att många gör är att det kör med en kamera, och ett 70-200mm, samt att de tar bilderna från ungefär samma position. Precis som med allt annat foto gäller det att variera sig. Bilder från fotodiket blir ofta förutsägbara och förmedlar inte så mycket av stämningen. Under konserten försöker jag röra mig runt i lokalen för att få stor variation på mina bilder som möjligt. Det har betalat sig, jag har tagit några av mina bästa rockfoton från publiken och bakom scenen. Det är också de bilderna som mest har tilltalat artisterna själva, och som de har bett att få använda sig av. Bilder som visar varenda pormask och svettdroppe i deras ansikten har de sett sig mätta på, precis som alla andra vill de ha variation.



När jag jobbar försöker jag att ha med mig en ganska så smidig utrustning. Primärt arbetar jag med Sony A7rII, A6500 och Leica M240. Till dem har jag följande objektiv med Leica M-fattning 21/2,8, 28/1,4 och 50/1,1. När jag kör dem på Sonykamerorna har jag en Techart PRO adapter som ger autofokus. Jag har även ett Sony E 18-135, ett 100/2 samt ett 70-200/4 IS med autofokus. Sony kamerorna går utmärkt att använda upp till 6400 ASA och Leican upp till 3200 ASA. När jag kör med tele går jag sällan under 1/250 dels sekund, och med vidvinkel försöker jag hålla mig över 1/125 dels sekund. När tiderna inte räcker till händer det att jag får köra 28/1,4 och 50/1,1 på full glugg. 



Den främsta anledningen till att jag håller på med rockfoto är att jag älskar musik, och tycker om att upptäcka nya band. Genom åren har jag mött många icke yrkesverksamma fotografer som är ointresserade av musik, jag har svårt att förstå varför de har valt att bevaka konserter. Själv är jag ointresserad av bilar och skulle aldrig förmå mig att gå på en motormässa eller en biltävling för att fotografera om jag inte var där på uppdrag.



Bilderna i inlägget har tagits med Leica M240, Sony A6500, Sony A7rII samt Zeiss 21/2,8, 7Artisan 28/1,4, 7Artisan 50/1,1, Canon EF 100/2 och Canon EF 70-200/4 IS samt Techart PRO och Metabones IV adapter.

Text och foto: Mikael Good